Jag visste inte att jag behövde det här spelet förrän jag satt där med en virtuell besticklåda och försiktigt flyttade en gaffel ett par pixlar åt vänster. Klick. Perfekt. Och plötsligt kände jag… ro.
A Little to the Left är ett märkligt stilla litet spel. Inga stora världar, inga faror, inga explosioner, bara oordning som vill bli ordning. Pennor som ska sorteras efter längd, böcker som behöver placeras efter rätt färgskala, tavlor som ska hänga precis rakt. Det låter absolut trivialt, men för mig blev det något slags mentalt balsam.
Det var som att spelet klappade mig på axeln och sa: “Du behöver inte fixa alla problem just nu, nu behöver du bara fokusera på att placera det här frimärket rakt och korrekt”.
Det är inte ett perfekt liv jag sorterar. Det är ett kök, ett skrivbord, en hylla. Visst, jag har hyllor i mitt faktiska hem som också behöver städas, det ska Gudarna veta. Men här får jag göra det i lugn och ro, i min egen takt. Och det finns en slags mild tröst i det, i att få kontroll över det lilla när världen i övrigt känns som ett rum fullt av sneda tavlor.
Och så finns där katten. Den där luriga lilla varelsen som hoppar in ibland och välter mina perfekt staplade burkar eller knuffar omkull pusselbitar. Först suckar jag, men sedan skrattar jag. För det är ju så det är, du skapar ordning och så kommer livet och knuffar undan din perfekt placerade rad av pennor. Och spelet låter mig känna att det är okej, att allt inte behöver vara perfekt. Ibland räcker det med att det känns rätt för mig.
Det må vara ett litet spel, men det gav mig andrum. Och i ett liv där världens ibland känns som att den långsamt brinner, så är det ganska vackert med ett spel som bara vill att jag flyttar en lapp lite, lite till vänster!
