Krönika

Batman förstör mina spel

Den som ändå vore läderlappen...

Jag spelar Sniper Elite. Jag är Sniper. Jag är elit. Jag smyger sakta fram, tittar runt hört, lägger ut minor. Lönnmördar folk bakifrån. Jag kommer fram till ett hörn. Jag hör röster. Jag förbereder mig, andas djupt, och aktiverar Batvision. De är tre. Jag deaktiverar två av deras vapen på håll, fryser sedan den tredje med en isgranat och stormar in i rummet.

Jag är Adam Jensen. Augmenterad supersoldat. Jag smyger och mördar. Mördar och smyger. HAIIIYAH! And so on, and so forth. Jag kommer till en lagerlokal. Likt ett djur rör jag mig smidigt över hyllplanen. På golvet går fotsoldater. Jag placerar mig över en av dem, slänger iväg en Sonic Batarang för att locka bort en av hans vänner. Sen sveper jag ner i en graciös rörelse, tar ut honom och grapplar upp igen. Jag detonerar Batarangen och tar ut en skurk till.

Fladderfejs in the flesh

Eller, ja, nä. Inte riktigt. För det är ju bara läderlappen själv som har tillgång till fladderglajjor och änterhakar. Som Jensen får jag nöja mig med plåtarmar och en dator i skallen och i Sniper Elite får jag nöja mig med retropaltor och stenar. Och det är väl inget fel med det. Olika spel, olika förutsättningar. Precis som det borde vara.

Problemet är att min hjärna inte håller med. Min hjärna har av någon anledning fastnat i samma växel och vägrar gå vidare. Ska det smygas så går mina tankar in i Batmode, direkt. Jag ser lösningar på problemen som helt förlitar sig på den mörke riddarens moves och arsenal. Vilket snabbt blir ohållbart.

När fienderna ser mig står jag som ett fån och matar RB med blicken höjd mot hustaken och när de går till attack låser det sig fullständigt. Jag är död innan jag hinner säga ”Holy Gameplay Mechanics, Batman!”. Jag har i det längsta försökt förneka det för mig själv, men det går inte länge. Jag kan helt enkelt inte spela smygspel längre. Batman: Arkham City har förstört dem för mig.

Jag hakar på, så kan vi hänga lite!

Det har hänt förut, det här. Efter att ha spelar Just Cause 2 kunde jag inte acceptera att andra sandlådespel inte tillät mig att flyga fram med änterhake och fallskärm varhelst jag ville. Att gå blev en pärs av nästintill kosmiska mått. Jag muttrade och slog i saker. Fnyste, fräste och svor.

Men det gick över. Till sist. Jag gick vidare och började vänja mig vid andra spel igen. Och så kommer det väl bli nu också. Men faktum kvarstår: jag behöver hjälp. Det här kommer hända igen och igen, varje gång jag kommit i kontakt med ett spelmekaniskt mästerverk. Det kommer sätta sig i ryggraden och andra spel kommer kännas handikapade. Det håller inte! Hjälp mig. Vad ska jag göra?

Kommentarer

  1. Tobias Nilsson skriver:

    Jag kommer säkert gråta varenda sekund av The Amazing Spider-Man då spindelmannen säkert inte får lov att vara lika häftig som Batman. Jävla Batman! 🙂

  2. FANCYface skriver:

    Så i en perfekt värld är alla spel jättelätta? Nejdu.

  3. Linus skriver:

    Nä, jag vet. Det är bra att spel är olika och olika svåra. Men varje gång jag möter ett hinder kan jag inte låta bli att tänka “om jag ändå vore Batman…”

  4. Johan Flybring skriver:

    It´s important to always be who you are, unless you can be Batman. Always be Batman.

  5. FANCYface skriver:

    Linus: Du lär älska Dishonored, det ser iallafall jag jättemycket fram emot. 🙂

Skriv en kommentar