Om det finns något jag hatar så är det att vara nyanserad. Avskyr det. Jag vill ta en hård linje och kamikaze-följa den ner i avgrunden. Och därför har jag uppskattat min inofficiella text-serie om TV-spelens senkapitalistiska skymning. Bara gubbgnäll och fula ord. Och när jag läste att Sony har patenterat en teknologi som låter en “AI” spela dina spel åt dig så kändes det inledningsvis som en slam dunk.
Det har tagit sju år, men äntligen kommer svaret på frågan ”vad är de ideologiska implikationerna av vem man får döda i tv-spel?”. Som ni har väntat.
Om ingen annan tänker göra det så får väl jag vara den som skriver recensionen av Super Mario Wonder. Så istället för en hänförd recension av en Nintendo-evangeliker så får ni en recension från Svamprikets minste Mario-fantast.
Vet ni vad som är väldigt nytt och fräscht? Recensioner med matliknelser. Aldrig har det gjorts förut. Jag är lite av en pionjär. Så nu kör vi! Spider-Man 2 är lite som en överlag väldigt stabil hamburgare. Inte den bästa du ätit, men definitivt en gjord med kvalitetsingredienser av någon som kan hamburgare. Vissa delar är kanske lite underkryddade, men det vägs ganska bra upp av delarna där kryddningen verkligen sitter.
”Jag beräknar att mellan 40 och 60 procent av min vakna tid går åt till att logga in, en siffra som ökar exponentiellt dag för dag”, Linus har BRÅKAT med launchers, konton och rättigheter.
Lies of P är, tyvärr, väldigt, väldigt bra. Jag beklagar att behöva meddela det, det går emot varenda instinkt i min kropp, men spelet är jättebra. Jag gillar det, motvilligt, jättemycket.
Linus är som vanligt motvalls och vägrar gilla Cocoon lika mycket som alla andra.
Det är en trött men pepp trio som sätter sig ner i veckans svamppod och pratar spel som är som andra spel, och spel som inte är det. Har de verkligen gjort ett spel baserat på Ang Lee’s båtfilm? Varför blir Anna inte liggsugen i Baldur’s Gate? Och hur mycket tycker vår trio om att tänka?
