Linus Svensson

må vara yngre än Luddes skäggväxt, men det hindrar honom inte från att tro sig ha rätt i alla diskussioner. Och det kan han mycket väl ha, men eftersom han är så oerhört skånsk är det ingen som förstår vad han säger. Ryktas ha sänkt en vattenbuffel enbart med sitt leende.
Det är ju bara realism

Det är ju bara realism

Spelbranchen verkar inte alls veta vad den vill ibland. Spel vill å ena sidan vara kultur och tas på lika stort allvar som film och litteratur. Samtidigt vill spel vara “bara spel” och slippa all den jobbiga kulturkritik som kommer med att tas på allvar.

Samma sak gäller med realism. Spel vill jättegärna vara realistiska. Komma nära verkligheten (och då menar jag inte först och främst simulatorer). Krigsspel ska ha riktiga vapen och handla om riktiga konflikter. Men samtidigt vägrar både spel och spelare att ta ansvar för hur verkligheten speglas.

Småsinta klagomål

Småsinta klagomål

Ofta när man spelar ett spel för att ge en åsikt finner man sig själv i en märklig position där man har en åsikt, men enbart verkar kunna formulera argument för den motsatta. Om ett spel är ganska dåligt (förutsatt att det inte är hjärnsmältande horribelt) så händer det inte sällan att man sitter där och lyfter fram de delar som faktiskt är ganska bra, både för sig själv och för andra. “Spelet är ju dåligt, men…” Kanske är det för att det är lättare att rada upp de fåtal saker som är bra, än den stora mängd saker som faktiskt inte är det.

Samma sak kan gälla för bra spel. Man kan tycka väldigt, väldigt mycket om ett spel, men bara sitta och prata om de få skavankerna som ändå finns. Det är ett märkligt beteende. Men jag hamnar där igen och igen. Så ock idag.

Det här är inte en recension

Det här är inte en recension

Jag vet inte hur man drar gränsen för hur mycket man måste spela ett spel för att kunna recensera det. Jag vet inte ens om tiden är relevant. Vissa spel ger mer upplevelse på en timme än andra ger på tio eller hundra. Ibland räcker det nästan att starta ett spel för att inse vad det kommer att vara, ibland måste man tillbringa veckor med det.

En sak kan jag dock säga säkert: jag har inte spelat tillräckligt mycket av The Escapists för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Inte ens nära.

Varför ni har fel

Varför ni har fel

Vi är alla ganska uppsvepta i Annas segertåg genom media för tillfället och av förklarliga anledningar tar argumenten som flugit kring de där omdesignade fightingspelskaraktärerna upp en stor del av hjärnkapaciteten. Det har sagts många kloka och fina saker om bilderna, men minst lika många (okej, betydligt fler) fullkomligt idiotiska. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och förklara varför vissa argument är fel så att vi slipper bemöta dem någonsin igen (yeah, right).

Spelkonventioner förstör okonventionella spel

Spelkonventioner förstör okonventionella spel

Ja, jag har nyligen, som den sista människan på jorden, upptäckt Telltales spel och genren de skapade(-ish). Och jag tänker fortsätta tjata om det. Genren är en naturlig utveckling av berättande i spel och står just nu dessutom vid något av en avgörande punkt för hur det kommer att se ut framöver. Kommer genren fortsätta växa och förbättras eller kommer den göra en Guitar Hero och bränna ut sig fullständigt?

I fredags listade jag saker jag ansåg att spelen måste börja göra bättre för att de ska fortsätta kännas relevanta. Idag är det istället mig själv jag vill klaga på.

Fem saker Telltale måste bli bättre på

Fem saker Telltale måste bli bättre på

Jag har spelat väldigt lite av Telltales spel. Det är det första som måste poängteras i den här texten. Jag har egentligen spelat för lite för att komma med ett verkligt insatt uttalande om den genre som Telltale praktiskt taget skapade (även om den så klart var en vidareutveckling på tidigare genrer).

Jag har spelat två avsnitt Game of Thrones och ett avsnitt Life is Strange (som inte är Telltale, men som går i deras fotspår). Det är inte nog för att vara fullständigt insatt. Men det är tillräckligt för att se vissa trender som utifrån vad jag hört andra säga även går igenom i övriga spel. Och det är saker som måste förändras om genren ska bli något att räkna med i framtiden och inte bara brinna ut och försvinna.

Saints Row: Gat out of Hell (PS4)

Saints Row: Gat out of Hell (PS4)

Jag älskade Saints Row 3. Det var dumroligt och uppkäftigt och alldeles, alldeles underbart. I fyran stegade man upp dumheten ännu ett steg och även om det kanske i slutändan var ett sämre spel så hade jag inte tråkigt för en sekund.

Volition could do no wrong, typ. Att steppa upp galenskaperna ännu mer med en flykt från helvetet själv kunde ju inte bli annat än skitbra. Fast, och ni vet kanske redan vart jag är på väg, det kunde det så klart. Tyvärr.

Trött på öppna slut

Trött på öppna slut

Ett öppet slut är inte automatiskt ett bra slut. Kan vi en gång för alla slå fast det? Att skriva ett slut otydlig och ”öppet” är inte en sure-fire genväg till att skriva ett intressant avslut.

Det kanske inte är ett radikalt uttalande, men ändå verkar många resonera efter det motsatta. Har du några anspråk på att vara finsmakare av någon form av berättande kultur är det snudd på ett kriterium att pilskna till så fort ett slut lämnas ofärdigt.

<a href="https://www.svampriket.se/author/linus/" target="_self">Linus Svensson</a>

Linus Svensson

må vara yngre än Luddes skäggväxt, men det hindrar honom inte från att tro sig ha rätt i alla diskussioner. Och det kan han mycket väl ha, men eftersom han är så oerhört skånsk är det ingen som förstår vad han säger. Ryktas ha sänkt en vattenbuffel enbart med sitt leende.

Twitch


Arkiverade livestreams på Youtube

Kalendern

Inga kommande händelser

stötta riket

Bli en Patreon!

Pin It on Pinterest