Jag vet inte hur man drar gränsen för hur mycket man måste spela ett spel för att kunna recensera det. Jag vet inte ens om tiden är relevant. Vissa spel ger mer upplevelse på en timme än andra ger på tio eller hundra. Ibland räcker det nästan att starta ett spel för att inse vad det kommer att vara, ibland måste man tillbringa veckor med det.
En sak kan jag dock säga säkert: jag har inte spelat tillräckligt mycket av The Escapists för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Inte ens nära.
Vi är alla ganska uppsvepta i Annas segertåg genom media för tillfället och av förklarliga anledningar tar argumenten som flugit kring de där omdesignade fightingspelskaraktärerna upp en stor del av hjärnkapaciteten. Det har sagts många kloka och fina saker om bilderna, men minst lika många (okej, betydligt fler) fullkomligt idiotiska. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och förklara varför vissa argument är fel så att vi slipper bemöta dem någonsin igen (yeah, right).
Ja, jag har nyligen, som den sista människan på jorden, upptäckt Telltales spel och genren de skapade(-ish). Och jag tänker fortsätta tjata om det. Genren är en naturlig utveckling av berättande i spel och står just nu dessutom vid något av en avgörande punkt för hur det kommer att se ut framöver. Kommer genren fortsätta växa och förbättras eller kommer den göra en Guitar Hero och bränna ut sig fullständigt?
I fredags listade jag saker jag ansåg att spelen måste börja göra bättre för att de ska fortsätta kännas relevanta. Idag är det istället mig själv jag vill klaga på.
Jag har spelat väldigt lite av Telltales spel. Det är det första som måste poängteras i den här texten. Jag har egentligen spelat för lite för att komma med ett verkligt insatt uttalande om den genre som Telltale praktiskt taget skapade (även om den så klart var en vidareutveckling på tidigare genrer).
Jag har spelat två avsnitt Game of Thrones och ett avsnitt Life is Strange (som inte är Telltale, men som går i deras fotspår). Det är inte nog för att vara fullständigt insatt. Men det är tillräckligt för att se vissa trender som utifrån vad jag hört andra säga även går igenom i övriga spel. Och det är saker som måste förändras om genren ska bli något att räkna med i framtiden och inte bara brinna ut och försvinna.
Jag älskade Saints Row 3. Det var dumroligt och uppkäftigt och alldeles, alldeles underbart. I fyran stegade man upp dumheten ännu ett steg och även om det kanske i slutändan var ett sämre spel så hade jag inte tråkigt för en sekund.
Volition could do no wrong, typ. Att steppa upp galenskaperna ännu mer med en flykt från helvetet själv kunde ju inte bli annat än skitbra. Fast, och ni vet kanske redan vart jag är på väg, det kunde det så klart. Tyvärr.
Ett öppet slut är inte automatiskt ett bra slut. Kan vi en gång för alla slå fast det? Att skriva ett slut otydlig och ”öppet” är inte en sure-fire genväg till att skriva ett intressant avslut.
Det kanske inte är ett radikalt uttalande, men ändå verkar många resonera efter det motsatta. Har du några anspråk på att vara finsmakare av någon form av berättande kultur är det snudd på ett kriterium att pilskna till så fort ett slut lämnas ofärdigt.
Efter Halo: Reach gick Bungie vidare. Lämnade sitt barn och satte igång med mastodontprojektet Destiny. Men Halo är en pengapress och ett av Microsofts starkaste varumärken så inte tänkte de låta serien bara ligga på is. Istället föll ansvaret för seriens framtid på specialsammansatta studion 343 Industries.
Men det vet ni ju redan. Gamla nyheter. 343 Industries har redan hunnit släppa sitt första spel i serien, Halo 4, och håller just nu på att färdigställa del fem. Faktum är att multiplayerläget redan varit spelbart i beta. Men fortfarande är det lite oklart vad det är 343 Industries vill med serien.
Först och främst vill jag försäkra er om att detta inte kommer bli ännu en #GamerGate-text. Vi har alla fått nog av dem, jag vet. Men vi måste ändå utgå därifrån. För medan GG-folket desperat försöker blåsa nytt liv i rörelsen genom att starta hastaggen #MetalGate (något som är så urbota korkat att jag inte ens orkar gå in på det), så har jag börjat vända mig emot en återkommande fras från den resonabla sidan av debatten. “Min” sida av debatten.
