Det var dags igen, kläder låg framtagna på sängen och noga utvalda böcker låg i en hög jämte laptopen som var laddad med filmer för varje tänkbart tillfälle. Jag skulle ut och resa igen, tre veckors backpackande i Thailand närmare bestämt. Det enda som saknades, det enda som inte redan var planerat, var digitala spel. För visst tar man inte semester från att spela?
Visst känner man när ett spel man gillar tar slut att man vill ha mer? Speciellt om man investerat åtskilliga timmar i karaktärer och världar så infinner sig en tomhet i mig när jag tvingas lämna allt, när de inte har mer att ge. Folk älskar sina favoritspel förbehållslöst och det är då inte konstigt att kreativa och tekniskt lagda individer skapar sina egna fortsättningar. Romhacking innebär just att man ändrar i ett redan existerande spel; det kan vara en så enkel sak som att byta färg på Marios mössa till att skapa helt nya banor och fiender. Spelen kan sen spelas i en emulator eller i vissa fall brännas till en riktig kassett och spelas på originalkonsolen. Det finns en hel värld därute med hemmasnickrade alster, och jag har inte testat ett enda.
I skrivande stund har jag hittills suttit i åtta timmar på den här bussen. På väg ner till Holland för att kunna släppa loss från alla förpliktelser hemma. Dansgolvet är en av mina fristäder där jag inte behöver känna stressen av att ständigt lösa problem. Att vara en fixare har sina baksidor.
Det är inte första gången jag åker den här bussen, snarare kanske 40:e gången. Många ogillar just transportsträckan till målet, speciellt när det innebär att sova sittandes i ett hårt säte, men jag har alltid uppskattat just den biten. Det handlar inte bara om spänd förväntan, för jag har ju gjort det här ett par gånger nu, utan något annat.
Imorgon klockan 10 öppnar Spelhjälpen upp portarna. Från Svampriket är det jag och Anders som är inblandade i projektet och det lär bli 24 intensiva timmar, på många sätt. Även om det är den bakomliggande tekniken jag mest fokuserat på så finns det flera punkter jag själv ser fram mot lite extra från streamen.
Den svarta kvinnan som skriker åt duken på bion är en av de tröttaste klichéerna vi har, men ändå tror jag vi alla, i alla fall inombords, ropat till den lättklädda tonårstjejen i en skräckfilm som bara måste undersöka vad som finns bakom dörren. Jag själv tycker det är kul när man låter sig dras med så mycket i en film, och det är framförallt klassisk skräck som lyckas med det, hur campy och b-filmsdålig den än må vara. Until Dawn är precis det här, en kliché du vill skrika åt.
Ni känner ju mig, jag är ju killen som kör på hard, har en vilja av stål och snuddar vid masochistisk när det kommer till att nöta tunga utmaningar. Så varför har jag inte hoppat på tåget som är Souls-serien, den verkar ju vara som klippt och skuren för mig? Svaret är nog att jag hela tiden vetat hur stor investering jag haft framför mig, både i tid och energi, för ni ska veta att mina batterier måste laddas upp mellan varven av PowerPlay och platinajakter. Men så hände det en dag, jag stoppade in Dark Souls 2 i mitt Playstation 4.
I mitten av februari startade vi tävlingen Operation Platinum, en vidareutveckling på på det platinajagande vi sysslat med här på Svampriket ett par år. Tre mål utlystes; flest, snabbast och sällsyntast platina innan juni månad var slut. För de som följt kampen så har det svängt en hel del under tävlingens gång men nu är målsnöret passerat och det är dags att presentera vinnarna.
Vi går in på sista månaden i tävlingen och det är riktigt jämnt. Vi är 40 tävlande där 24 hunnit ta sin första platina. Följande ställning räknar med till och med första juni. Vi stänger nu möjligheten att hoppa på tävlingen så att det ska bli rättvist för alla. Kör nu hårt in i det sista!
