Jag är ruskigt trött på att folk slentrianmässigt slänger ur sig att ett spel kostar 700 kr. Det ger helt fel bild av spel som faktiskt är ett av de billigaste nöjen vi har idag. Faktum är att spel aldrig varit så billiga som de är nu. Här kommer några av mina egna knep för att komma undan så billigt som möjligt.
Sony har fattat det här med indie-spel. 2011 startade de Pub Fund som hjälper utvecklare med bland annat förskott på försäljning (mot att de knyter sina spel till Sony), marknadsföring och fria uppdateringar. 20 miljoner dollar skulle över tre år puttas in i det här projektet som bland annat gett oss Journey och The Unfinished Swan. Det är dock inte bara pengar som gör att utvecklare väljer Sony, intervjuer vittnar om en tydlig skillnad i attityd där de välkomnande sträcker ut en hand till mindre spelhus till skillnad från det krångel Microsoft och Nintendo verkar jobba med. Det senaste i raden av Sony-exklusiva spel är Guacamelee! från det tio man starka Drinkbox Studios och el diablo vilket spel de skapat!
...så hade jag utan tvekan haft en sån här hjälm! Finns att köpa här, inklusive möjlighet till specialdesign.
Osäker på vad du vill spela? Det är jättelätt, följ bara den här (klicka för fullstor):
Lördagar här på Riket brukar innebära att vi lyfter fram en gäst som knåpat ihop en intressant krönika. Efter nyåret har det dock varit lite tunt med den varan, helt enkelt för att ingen hört av sig. Vi tänkte ändra på den saken nu.
Det har länge pratats om hur missvisande sifferbetygen är och att man bör se till vad recensenten faktiskt skriver för att få en rättvis uppfattning. Samtidigt så tror jag vi alla varit där – man plockar upp senaste Level och snabbläddrar efter sifferbetygen. Vi lever i ett Metacritic-samhälle där team sparkas om deras spel inte når en viss procent och där termen ”AAA-spel” i princip ersatts av ”90%+spel”. Anledning till att Svampriket ens har betyg i våra månadsresuméer är för att utgivarna vill ha det. De vill kunna rapportera uppåt om hur spelen togs emot. Det här är ett problem i sig men jag tänkte prata om en lite annan vinkel idag.
Jag ska ta det direkt så får vi det överstökat; Crysis 3 har inget nytt som du inte sett innan. Militärer pangar med vapen och får skott i huvudet och dör, om och om igen, i olika miljöer. Det börjar bli lite tröttsamt men så är BroCod en ruskigt populär genre.
Kratos var arg redan före det första spelet i serien. Ett gäng brudar, även kallade Furies, har precis lurat Kratos att döda sin egen familj och han sitter fastkedjad för att ha svikit sitt löfte till gudarna. Stark som han är sliter sig Kratos loss och skapar ett blodbad på sin väg mot hämnd. Män, kvinnor och monster lemlästas av kaosklingorna. Fyrkant och trekant hamras i bekanta mantran. Magier frammanas med hjälp av grekiska gudagåvor med episka vyer och gigantiska statyer blixtrandes förbi. Någonstans mitt i svingandet över ett bråddjupt stup inser jag att jag spelat allt det här förr och att jag är förbannat less på det.
