Under de senaste tjugo åren har såväl spelare som spelskapare kämpat med näbbar och klor för att vinna legitimitet åt spelmediet som kulturyttring. Men nu när den legitimiteten i mångt och mycket är uppnådd, kan vi diskutera hur jävla kassa manus i TV-spel är?
Hur kan ett spel vara för långt när det finns andra spel som är längre?
Little Misfortune är som en gammal, kär sagobok man plockar fram en regnig dag.
Ett mörker har svept över världen och stulit våra metaforiska soffor.
The Outbound Ghost är en oväntad pärla, inte om döden utan om allt vi lämnar kvar.
Höstmörkret är på ingång, och med det kommer en krönika om Clair obscur och livets förgänglighet… och att det kanske inte är så farligt.
Children of Silentown är en stilla resa in i ett barns sätt att förstå en värld som inte riktigt går att begripa.
Matilda fortsätter berätta om spelen som är mysigt kusliga. Den här veckan om My Lovely Daughter.
Hur stort är steget egentligen mellan kusligt och mysigt? Matilda inleder en ny serie om cozy horror!
Hollow Knight: Silksong är ungefär fem procent för svårt, tycker Linus. Eller är det Linus som behöver git fem procent mer gud?
