Retro; om spel ska bli konst på riktigt
Jag såg nyligen en minidokumentär som hette ”Diggin’ in the carts”. Den handlade om spelmusik och fokuserade främst på viktiga japanska kompositörer men lade även en del tid på vanliga människor som vuxit upp med de blippriga tongångarna. Dokumentären var delvis en kärleksförklaring till vikten av att minnas var man kommer från samtidigt som den gav ett historiskt perspektiv på något som desperat behöver det. Jag anser nämligen att om spel på riktigt ska kallas konst har vi tillsammans med tillverkarna ett kollektivt ansvar att ta vara på kulturens historia, både tekniskt men också kontextuellt.
