Gästkrönika

Retro; om spel ska bli konst på riktigt

Jag såg nyligen en minidokumentär som hette ”Diggin’ in the carts”. Den handlade om spelmusik och fokuserade främst på viktiga japanska kompositörer men lade även en del tid på vanliga människor som vuxit upp med de blippriga tongångarna. Dokumentären var delvis en kärleksförklaring till vikten av att minnas var man kommer från samtidigt som den gav ett historiskt perspektiv på något som desperat behöver det. Jag anser nämligen att om spel på riktigt ska kallas konst har vi tillsammans med tillverkarna ett kollektivt ansvar att ta vara på kulturens historia, både tekniskt men också kontextuellt.

Vad händer med framtidens spelkultur om den ofrivilligt måste blunda för dagens?
Visst, man kan argumentera för att vi redan är där. Det finns tonvis med högst konstnärliga indiespel som berättar sagor som bara betraktarens sinnevärld kan uppfatta och många äldre titlar lever kvar i olika former på nätet och i digitala nyutgåvor. Men vad händer om tio år när servrarna stängs? Vad händer när Sony och Microsoft bestämmer sig för att att aldrig mer låta oss spela “Braid”? Ska det falla i glömska och aldrig mer lyftas fram? Vad händer med framtidens spelkultur om den ofrivilligt måste blunda för dagens?

För några månader sedan fick vi beskedet att “Grim Fandango” äntligen ska restaureras till moderna maskiner, mer än 16 år efter sin ursprungliga release. Ett glädjande besked så klart, men det lämnade mig ändå med en känsla av vemod då Tim Schafer flera gånger berättat hur komplicerad restaureringsprocessen kommer bli. Enligt honom handlar det om lagliga gråzoner, försvunna hårddiskar, oanvändbara filer och många hundra timmars arbete. Jag tycker det är sorgligt att det blivit så och den största anledningen till att spelet nästan försvann tolkar jag som som ett ointresse från LucasArts sida. Dom verkade främst se dåliga försäljningssiffror som en anledning att begrava mästerverket för alltid.

Men är retro verkligen värt besväret?

Hade man ställt samma fråga till en entusiast i vilken annan konstform som helst skulle nog svaret bli ”ja”. Om ingen vurmade för äldre filmer, tavlor eller böcker skulle vi snabbt bli kulturellt historielösa. Säga vad man vill om Call of Duty och Madden NFL 15, men en viktig del av våra åsikter och idéer sprids i underhållningsmedia och därför får vi inte får låta den försvinna i glömska. Även om tiden stadigt går framåt kommer gamla grejer ha en relevans långt efter sin releasedag.

Många härligt retrodoftande indiespel når en konstnärlig nivå som giganterna bara kan drömma om

Jag tycker det finns en tydlig konflikt i hur spelvärlden förhåller sig till retro. Å ena sidan har vi dom stora bolagen som öser ur sig nytt utan att blicka tillbaka, å andra sidan har vi en hoper entusiaster med en stark vurm för det som en gång varit. Många härligt retrodoftande indiespel når en konstnärlig nivå som giganterna bara kan drömma om och jag tror en känsla för sin historia spelar en väldigt viktig roll där. För mig känns det som de stora spelhusen bara blickar bakåt när det går att vinna pluspoäng hos fansen och i ärlighetens namn vet jag inte om jag kan klandra dom. Varför ska dom lägga pengar på att konservera, kuratera och restaurera någonting som nog inte genererar mer än lite goodwill?

Säga vad man vill om Nintendo men de gör åtminstone mer rätt än många andra på just den här fronten. De har ett stort och fint bibliotek med äldre spel som dom strösslar ut till oss med jämna mellanrum och dom visar att dom faktiskt lyssnar på hur vi tycker och tänker. Det kan handla om att omsläppa “Punch Out!!” på Wii U eller pilla in Mästarsvärdet som en liten prydnad i “Animal Crossing”, men även om Nintendo sätter sina figurer i moderna sammanhang och har örat mot rälsen är det inte riktigt det jag vill lyfta fram här. Det jag menar är inte att vi bara ska kämpa för bevara “Super Mario Sunshine” på ett tekniskt plan utan att vi även måste hålla liv i diskussionen och debatten runt spelet. Vad hade exempelvis “DuckHunt” för innebörd på 80-talet och hur har den förändrats över åren? Varför gjordes det, till vem och hur har det påverkat oss? Hittills tycker jag inte några av de stora spelhusen för en sådan dialog utan det är mest vi spelare som ansvarar för den biten.

Vad jag försöker säga är att om vi ska komma till en framtid då spel verkligen ÄR konst och verkligen KAN påverka vet jag att det finns ett stort värde i att blicka tillbaka och det handlar inte om att tvinga Square-Enix att släppa “Final Fantasy II” till varenda mobiltelefon som någonsin gjorts. Nej, det handlar om att förstå den historiska kontexten, att respektera det gamla och inte snubbla på teknikens trösklar. Om giganterna börjar tänka som oss konsumenter, indiemakare och retroentusiaster gör kanske vi en dag kommer få se “Earthbound” projiceras på en vägg bredvid en knallblå tavla av Mark Rothko. Spel och diskussionen runt dom är viktiga stycken historia som inte får gå förlorade och jag längtar till en framtid där kulturvetare pratar lika vördnadsfullt om Miyamoto som om Shakespeare.

Text av Fredrick Carlsson

Fredrick Carlsson Fredrick söker för tillfället intensivt efter mening i tillvaron. Han har ett förflutet som ihärdig spelsamlare till främst NES och SNES men är i dagsläget helt återställd. Förutom att sucka åt dammiga kassetter spelar han jRPG, sladdersnackar i “Superlife Podcast”, gör elektronisk musik och håller liv i youtubeshowen “Film! Film! Film!”. Han är även delskapare av spelprogrammet “Revansch”.

Kommentarer

  1. Christoffer skriver:

    Ren kvalite genomsyrar hela denna text och budskap!

Skriv en kommentar