“Nu är spel fan fotorealistiska!”
Minns ni när folk brukade säga det? Jag tror att det verkligen tog fart någon gång runt PS1-eran och peakade typ en generation senare. Under några år var varje nytt Gran Turismo som kom var helt orimligt realistiskt. Det är ju ju precis så där riktiga bilar ser ut! KOLLA PÅ REALISMEN!
Jag minns så väl när min fru kikade in i vårt spelrum och tog en snabb titt på Gears of War, som jag spelade på ett lånat 360, för att sedan utbryta ”fan va snyggt det är!”. Min fru kan ingenting om spel. När vi gick in i den förra konsolgenerationen så gjorde vi det med upplösning som främsta argument, förutom Nintendo då som tyckte pris och funktion var viktigare. Vi hade tidigare nosat på HD i några få spel till Xbox och PS2 men det var med relativt billiga platta TV-apparater märkta HD-ready och Xbox 360 som de högupplösta spelen gick in i den nya eran. PC-spelarna skrattade såklart åt det hela, som de oftast gör, för de har ju kört högupplöst sen slutet av 90-talet.
I flera dagar nu har jag under lediga stunder suttit och stirrat på vit text och siffror mot mörkgrå bakgrund, mätare som fylls och fält ritade i ASCII. Det är varken ett tråkigt kontorsjobb eller någon slags extremretroresa jag sysslar med. Jag spelar ett relativt nytt spel, A Dark Room. Många av er är säkert redan bekanta med så kallade incremental games och även jag har klickat på kakor i Cookie Clicker och planterat godis i Candy Box. Men inget av dem går upp mot mystiken i A Dark Room.
