Bakåtkompatibiliteten och den villkorslösa kärleken
När Microsoft gick ut med att de möjliggjort bakåtkompabilitet på Xbox One förstod jag förstås att det var en stor grej, men för mig kändes det samtidigt som en gäspning. Enligt mig är vi ett läge där det borde finnas tillräckligt mycket intressant på horisonten för att vi inte ens ska behöva orka bry oss om det vi lämnat bakom oss. Visst finns det många spel från förra generationen som jag fortfarande inte upplevt, men jag har någonstans på vägen sedan jag började skriva om spel tappat inställningen att jag ska ha spelat allt. Om jag nu missade det första gången så kanske det i sig var anledning nog att inte spela det alls. För satan i gatan så mycket jag spelade under förra generationen.
