När Microsoft gick ut med att de möjliggjort bakåtkompabilitet på Xbox One förstod jag förstås att det var en stor grej, men för mig kändes det samtidigt som en gäspning. Enligt mig är vi ett läge där det borde finnas tillräckligt mycket intressant på horisonten för att vi inte ens ska behöva orka bry oss om det vi lämnat bakom oss. Visst finns det många spel från förra generationen som jag fortfarande inte upplevt, men jag har någonstans på vägen sedan jag började skriva om spel tappat inställningen att jag ska ha spelat allt. Om jag nu missade det första gången så kanske det i sig var anledning nog att inte spela det alls. För satan i gatan så mycket jag spelade under förra generationen.

Men det verkar ha varit en betydande faktor för oss konsumenter, bakåtkompabiliteten. Enligt Microsoft var det den tveklöst mest efterfrågade och nu går Sony i följe och erbjuder några “PS2 Classics” till sin senaste maskin. Det senare utannonserades under helgens “Playstation Experience” och fram till att jag såg vilka spel det rörde sig om kändes det utannonseringen precis lika fisljummen. Några minuter senare insåg jag dock att GTA: Vice City var ett av de spelen som kunde köpas (igen) och laddas hem. Där och då gjorde jag en helomvändning, och dryga timmen senare spelade jag ett 13 år gammalt spel och log så jag fick ont i ansiktet.

vicecity_580

[quote-center:Vice City hade en art-direction som har överlevt tidens tand och som i mina hjärteformade pupiller fortfarande ser bra ut]GTA: Vice City är ett av mina favoritspel någonsin. Det var första gången jag blev villkorslöst förälskad i spelserien som jag sedan dess fortsatt älska, villkorslöst. Och eftersom jag har en sådan romantisk koppling till spelet i fråga så funkar det fortfarande. Det är ett problem med den krångliga, gamla kontrolluppsättningen och den klumpiga styrningen. Men Vice City hade en jävligt speciell estetik, en art direction som har överlevt tidens tand och som i mina hjärtformade pupiller fortfarande ser bra ut. Och uppbackat av det nu legendariska soundtracket faller alla bitar på plats. Jag surrar iväg på min vespa till tonerna av Michael Jackson mot Vice Citys solnedgång och är förbannat nöjd med livet.

De som verkligen har något att vinna på bakåtkompabiliteten är de som har en katalog för det. Jag har historiskt hyllat Nintendo Wiis Virtual Console (som numera heter E-shop) eftersom spelkatalogen är så pass gedigen som den är. Och Sony har faktiskt en gedigen katalog också, sett till att de nu är inne på sin fjärde hemkonsol. Fast Sony kommer alltid vara Sony, och i vissa stunder känns det som att de är satta på jorden för att göra saker lite krångligare för alla inblandade, de själva inräknade. Playstation Now ska vara en streamingtjänst där du kan spela PS3-spel på din PS4. Det de presenterade under helgen var dock uppskalade portningar av PS2-spel, med stöd för troféer och dylikt. Under samma helg släppte de dessutom ett PS1-spel med samma funktioner. Det första av sitt slag, men när det kommer till Final Fantasy VII kanske en ska vänta sig specialbehandling. Intrycket förblir spretigt, medan spelen fortsätter tala för sig själva.

Det vore verkligen roligt om fler PS1-spel fick samma behandling. För även om remaken som visades upp mer under helgen ser förvånansvärt vettig ut så blir jag som en dreglande tjock unge i en godisbutik av att spela den relativt enkla portningen. Det är inte mycket snyggare, men faktorer som att kunna spola i tre gångers hastighet och troféer är faktorer som för mig rättfärdigar ännu ett köp. Jag känner mig lite smutsig när jag säger det, för jag har redan köpt spelet två gånger. Men jag ursäktar det med min – och nu är vi här igen – villkorslösa kärlek till spelet. Jag tror Final Fantasy VII är som många bra filmer: lite bättre andra gången du spelar. Så kändes det i alla fall för mig under gårdagskvällen, när jag tog mina första steg i Midgar för andra gången, och mötte en flicka med blommor i hand.

Om två spel från två väldigt gamla konsoler rättfärdigar eller ändrar min långvariga uppfattning om bakåtkompatibilitet låter jag vara osagt nu. Men ibland så behöver vi som spelar nytt hela tiden backa, pausa och gå tillbaka till något förbannat bra. Till ett spel som betyder något för oss som individer, som har varit med och format oss och vad vi värdesätter. Och ibland finns dessa spel långt bak i historien och egentligen är det en tragedi att det ska vara något så fånigt som teknisk hårdvara som är hindret för att kunna spela dem igen.