Krönika

Bakåtkompatibiliteten och den villkorslösa kärleken

När Microsoft gick ut med att de möjliggjort bakåtkompabilitet på Xbox One förstod jag förstås att det var en stor grej, men för mig kändes det samtidigt som en gäspning. Enligt mig är vi ett läge där det borde finnas tillräckligt mycket intressant på horisonten för att vi inte ens ska behöva orka bry oss om det vi lämnat bakom oss. Visst finns det många spel från förra generationen som jag fortfarande inte upplevt, men jag har någonstans på vägen sedan jag började skriva om spel tappat inställningen att jag ska ha spelat allt. Om jag nu missade det första gången så kanske det i sig var anledning nog att inte spela det alls. För satan i gatan så mycket jag spelade under förra generationen.

Men det verkar ha varit en betydande faktor för oss konsumenter, bakåtkompabiliteten. Enligt Microsoft var det den tveklöst mest efterfrågade och nu går Sony i följe och erbjuder några “PS2 Classics” till sin senaste maskin. Det senare utannonserades under helgens “Playstation Experience” och fram till att jag såg vilka spel det rörde sig om kändes det utannonseringen precis lika fisljummen. Några minuter senare insåg jag dock att GTA: Vice City var ett av de spelen som kunde köpas (igen) och laddas hem. Där och då gjorde jag en helomvändning, och dryga timmen senare spelade jag ett 13 år gammalt spel och log så jag fick ont i ansiktet.

vicecity_580

Vice City hade en art-direction som har överlevt tidens tand och som i mina hjärteformade pupiller fortfarande ser bra ut
GTA: Vice City är ett av mina favoritspel någonsin. Det var första gången jag blev villkorslöst förälskad i spelserien som jag sedan dess fortsatt älska, villkorslöst. Och eftersom jag har en sådan romantisk koppling till spelet i fråga så funkar det fortfarande. Det är ett problem med den krångliga, gamla kontrolluppsättningen och den klumpiga styrningen. Men Vice City hade en jävligt speciell estetik, en art direction som har överlevt tidens tand och som i mina hjärtformade pupiller fortfarande ser bra ut. Och uppbackat av det nu legendariska soundtracket faller alla bitar på plats. Jag surrar iväg på min vespa till tonerna av Michael Jackson mot Vice Citys solnedgång och är förbannat nöjd med livet.

De som verkligen har något att vinna på bakåtkompabiliteten är de som har en katalog för det. Jag har historiskt hyllat Nintendo Wiis Virtual Console (som numera heter E-shop) eftersom spelkatalogen är så pass gedigen som den är. Och Sony har faktiskt en gedigen katalog också, sett till att de nu är inne på sin fjärde hemkonsol. Fast Sony kommer alltid vara Sony, och i vissa stunder känns det som att de är satta på jorden för att göra saker lite krångligare för alla inblandade, de själva inräknade. Playstation Now ska vara en streamingtjänst där du kan spela PS3-spel på din PS4. Det de presenterade under helgen var dock uppskalade portningar av PS2-spel, med stöd för troféer och dylikt. Under samma helg släppte de dessutom ett PS1-spel med samma funktioner. Det första av sitt slag, men när det kommer till Final Fantasy VII kanske en ska vänta sig specialbehandling. Intrycket förblir spretigt, medan spelen fortsätter tala för sig själva.

Det vore verkligen roligt om fler PS1-spel fick samma behandling. För även om remaken som visades upp mer under helgen ser förvånansvärt vettig ut så blir jag som en dreglande tjock unge i en godisbutik av att spela den relativt enkla portningen. Det är inte mycket snyggare, men faktorer som att kunna spola i tre gångers hastighet och troféer är faktorer som för mig rättfärdigar ännu ett köp. Jag känner mig lite smutsig när jag säger det, för jag har redan köpt spelet två gånger. Men jag ursäktar det med min – och nu är vi här igen – villkorslösa kärlek till spelet. Jag tror Final Fantasy VII är som många bra filmer: lite bättre andra gången du spelar. Så kändes det i alla fall för mig under gårdagskvällen, när jag tog mina första steg i Midgar för andra gången, och mötte en flicka med blommor i hand.

Om två spel från två väldigt gamla konsoler rättfärdigar eller ändrar min långvariga uppfattning om bakåtkompatibilitet låter jag vara osagt nu. Men ibland så behöver vi som spelar nytt hela tiden backa, pausa och gå tillbaka till något förbannat bra. Till ett spel som betyder något för oss som individer, som har varit med och format oss och vad vi värdesätter. Och ibland finns dessa spel långt bak i historien och egentligen är det en tragedi att det ska vara något så fånigt som teknisk hårdvara som är hindret för att kunna spela dem igen.

Kommentarer

  1. Peterboxy skriver:

    Skönt att som främst PC-spelare knappt behöver bry sig, vill man spel Vice City eller GTA 1 för den delen så är det bara att öppna Steam ock klicka igång det. Fast i verkligheten så gör man inte det. Gamla spel är nästan alltid bättre i minnet än de är när man upplever dom igen.

  2. Henrik Blomgren skriver:

    Fast ff7r ser ju mest ut som ff15 i andra kläder. Som att de tagit demot från ff15, givit det miljöer från ff7 och ersatt de olika kostymerade hjältarna med Cloud. För enbart genom att ändra frisyr och hårfärg är ju Noctis (hette han va?) en identisk Cloud…

    Att Square Enix väljer att göra spelet i flera episoder stör mig. Anledningen är ganska enkel, det öppnar för alldeles för mycket DLC, season pass och gud vet vad.

    Jag har i dagsläget min Sony samling med konsoler uppe. För att effektivt kunna spela mitt bibliotek måste jag ha fyra konsoler uppe. Jag har inte obegränsat med utrymme i mitt rum. En konsol som istället skulle kunnat spela alla generationers spel? Min dröm konsol. Oavsett generation tar du bara spelet, placerar det i konsolen, låter det ladda och så kan du spela.

    Istället för att behöva leta reda på spel, konsol, kontroll, strömsladdar och allt när man vill byta ut något eller spela något annat.

    • Anders Brunlöf skriver:

      Hej Henrik!

      Håller inte med om FF7/FF15. Eller rättare sagt, av det jag sett av Remaken på 7:an så finns mycket karaktär kvar. Och när alla bitar sitter där, musiken, handlingen osv. så kommer det kännas bra. Det är i alla fall hur jag känner just nu. Det som skrämmer mig mest är stridssystemet, men om jag förstått det rätt så ska det inte skilja så mycket från originalet, enligt länken jag postar senare här.

      Gällande episoder så säger de ju ganska pedagogiskt och rakt ut att det inte hade gått att göra på något annat sätt utan att kapa delar av originalspelet. Jag tror dem, för FF7 är sett till handling och setting ganska massivt.
      http://www.novacrystallis.com/2015/12/kitase-and-nomura-explain-why-final-fantasy-vii-remake-is-a-multi-part-series/

      Jag kan hålla med om det opraktiska med bristen på bakåtkompatibilitet. Och jag tror att både Sony och MS skulle kunna släppa dyrare versioner av sina befintliga konsoler med kompatibilitet bakåt minst en generation bakåt (lite som den första vågen PS3:or) men att det inte finns ett sånt stor ekonomiskt intresse i det. För varför sälja ett spel en gång, när du kan sälja det två gånger? 🙂

  3. BooliBoo skriver:

    Så länge de har kvar omnislash för Cloud så blir det bra. Varje gång man får den ler man för då är det få fiender som står emot.

    Undrar hur det kommer se ut med Summons i det nya strids systemet?

    • Anders Brunlöf skriver:

      Håller med!

      Och guuuuuuud! Jag hoppas verkligen de vräker på och överdriver ordentligt!

      • BooliBoo skriver:

        Summons lär kunna se riktigt mäktiga ut särskilt när Neo Bahamut sliter upp ett landskap och sen pulveliserar den tillsammans med fienden eller knights of round. …….

        Ett spel de skulle kunna släppt är Tekken 3 som jag håller väldigt högt av fighting spel generellt.

        Jag hoppas att Rockstar tar sig i kragen och tar nästa GTA tillbaka till 80 talets pudelfrisyrer, vit tajt kostym och moonboots. För det var något speciellt med Vice City och stämningen i det spelet….. faaan också. Nu känns det som man måste köpa det bara för att.

Skriv en kommentar