Perception (PS4)
Matilda har spelat ett spel som hade kunnat vara läskigt.
av Matilda Duvri | jul 5, 2017 | Recension | 0
Matilda har spelat ett spel som hade kunnat vara läskigt.
av Pim Ehrelind | maj 8, 2017 | Recension | 6
Det största problemet med Outlast var att det spenderade mer tid åt att skapa hinder som annars inte finns istället för att försöka bygga någonting läskigt kring dem riktiga begränsningarna människor faktiskt har.
av Pim Ehrelind | maj 2, 2017 | Quicktitt | 0
Långa generiska korridorer, utspridda nycklar och lappar, en ficklampa och någon, eller något, som jagar dig. Japp, det här är definitivt ett indieskräckspel från Steam. Men åtminstone har det några snygga tavlor!
av Pim Ehrelind | apr 28, 2017 | Quicktitt | 0
För den som älskar både pusselfyllda plattformsspel i två dimensioner samt stämningsfulla skräckspel som kryper under skinnet är nuet en ganska trevlig tid att leva i. Och några som har bidragit till detta är inga mindre än utvecklarna från den skånska spelstudion Tarsier.
av Siri Hallberg Björklund | mar 16, 2016 | Recension | 0
Obscuritas är någonting så ovanligt som ett skräckpusselspel, utvecklat av den lilla indiestudion Ravenscourt. Ravenscourt är modiga, minst sagt, som hoppar på en kombination av två så olika spelgenrer, framför allt med tanke på att de tidigare mest gjort simulatorspel. Tyvärr är Obscuritas ett spel som vill väldigt mycket, men blir väldigt lite.
av Svampriket | nov 14, 2015 | 10
Vi tror att det var någon gång i början av året, närmare bestämt kvällen där Anders och Tobbe myste sig igenom Super Metroid inför hela internet. Det var då Anders i ett svagt ögonblick lovade att spela igenom Silent Hill 2 under Halloween. För den som lyssnat på Retroresan så är Anders skräckrädsla välbekant och det är mer än en gång han himlat med ögonen åt det här projektet. Men nu är det dags, om än nån vecka senare än planerat.
av Tobias Pagmén | sep 9, 2015 | Recension | 1
Den svarta kvinnan som skriker åt duken på bion är en av de tröttaste klichéerna vi har, men ändå tror jag vi alla, i alla fall inombords, ropat till den lättklädda tonårstjejen i en skräckfilm som bara måste undersöka vad som finns bakom dörren. Jag själv tycker det är kul när man låter sig dras med så mycket i en film, och det är framförallt klassisk skräck som lyckas med det, hur campy och b-filmsdålig den än må vara. Until Dawn är precis det här, en kliché du vill skrika åt.