Det finns två stycken frågor som jag egentligen tycker är rätt tröttsamma. Den första frågan stöter jag på med jämna mellanrum i och med mitt ena jobb som konstguide i Stockholm. Den något tröttsamma frågan i sammanhanget är därmed: Vad är konst? Anledningen till min utmattning gällande den frågan är helt enkelt för att den inte går att besvara.
“Nu är spel fan fotorealistiska!”
Minns ni när folk brukade säga det? Jag tror att det verkligen tog fart någon gång runt PS1-eran och peakade typ en generation senare. Under några år var varje nytt Gran Turismo som kom var helt orimligt realistiskt. Det är ju ju precis så där riktiga bilar ser ut! KOLLA PÅ REALISMEN!
Jag har en enorm hatkärlek till spel som inte riktigt tar slut. Spel som är öppna och fyllda med saker att göra och upptäcka. Det är så klart väldigt, väldigt roligt med sådana spel, men som en person som ständigt har fler spel att hinna med kan det vara besvärligt. Jag känner en enorm tacksamhet varje gång jag blir klar med ett spel och direkt känner mig klar. Helt färdig med spelet. För ifall ett annat spel hinner komma emellan innan jag är helt klar, är risken att jag aldrig någonsin återvänder.
Det finns två stycken frågor som jag egentligen tycker är rätt tröttsamma. Den första frågan stöter jag på med jämna mellanrum i och med mitt ena jobb som konstguide i Stockholm. Den något tröttsamma frågan i sammanhanget är därmed: Vad är konst? Anledningen till min utmattning gällande den frågan är helt enkelt för att den inte går att besvara.
Tommy har spelat Pokemon Super Mystery Dungeon och Unravel, Tobbe har spelat Crashlands, Anna peppar The Artful Escape of Francis Vendetti och Linus berättar om sitt ohälsosamma förhållande till The Witness. Och så blir det referens-bonanza!
Årets besvikelse, 2016. Det var min gissning inför Jonathan Blows hypade återkomst. Det är knappt ens en överdrift att säga att Blow på egen hand förändrade indiescenen med Braid, och nu, åtta år senare, skulle han följa upp det med ett spel där man tydligen… gick runt på en ö. Och drog streck på skärmar. Visst var det slående vackert i alla trailers, men det såg ju så. Himla. Tråkigt. Ut. Mina pengar var på att vi skulle ha tvålaxsextons största besvikelse korad, redan i januari.
Jag hatar att ha fel. Så jag tänker spinna det här som om jag hade rätt.
Som ni förhoppningsvis redan vet så blev den fruktade GOTY-podden framskjuten en vecka. Dessutom har herr Murphy varit framme med sin lag igen, och det har jävlats på alla möjliga håll. Detta resulterar i en pod där endast Anders och Tobias håller låda, och pratar om de få spel de spelat den senaste tiden. Men på något magiskt sätt så klockar de ändå in över två timmar Svamppod, med breda utsvävningar och mycket nostalgi.
