Recension

The Witness (PS4)

Årets besvikelse, 2016. Det var min gissning inför Jonathan Blows hypade återkomst. Det är knappt ens en överdrift att säga att Blow på egen hand förändrade indiescenen med Braid, och nu, åtta år senare, skulle han följa upp det med ett spel där man tydligen… gick runt på en ö. Och drog streck på skärmar. Visst var det slående vackert i alla trailers, men det såg ju så. Himla. Tråkigt. Ut. Mina pengar var på att vi skulle ha tvålaxsextons största besvikelse korad, redan i januari.

Jag hatar att ha fel. Så jag tänker spinna det här som om jag hade rätt.

Sådana här skärman spenderar du 90% av speltiden med att titta på.

Sådana här skärman spenderar du 90% av speltiden med att titta på.

I The Witness går du runt i en magnifikt vacker värld och spelar repetitiva minispel. Ibland låser dessa upp helt vansinnigt jävla pretentiösa ljudklipp. Ibland låser de upp nästan lika pretentiösa videoklipp. Oftast låser de bara upp fler pussel.

När jag tänker på vad The Witness egentligen är, vad det egentligen gör, vill jag vråla BULL jävla SHIT och spela om Braid istället. För även om ovanstående beskrivning är raljant och överdriven, så… stämmer den.

Storyn i spelet är inte obefintlig. Men de få gånger jag får ta del av den önskar jag nästan att den var det. Det som berättas för mig bara genom att finnas i världen är visserligen för det mesta tillräckligt lågmäld och intressant för att väcka tankar, men det som faktiskt berättas med bild och ljud är så äckligt pretentiöst och dumt att jag mår illa.

Gräääääs

Så. Jävla. Purdy.

Pusslen är minispel som i många fall känns hemmahörande i ett relativt billigt iPhonespel. Det är jävligt genomtänkta, ja. Vissa av dem använder miljön runt om på ett väldigt snyggt sätt, absolut. Men grundmekaniken är på pappret ganska ointressant och har väldigt lite med den omgivande världen att göra. Man står mitt i en av spelvärldens vackraste miljöer och tittar på en liten, fyrkantig skärm. Svamprikets egen Tommy Håkansson sa det bäst: “Vacker värld. Och 90% av speltiden ser jag den inte.”

Så. Nu har jag spenderat en väldigt stor del av den här recensionen med att dumpa på The Witness. Nu kommer vi till delen där jag berättar att jag är fullständigt oförmögen att sluta spela. Där en del av mig är väldigt kritisk till väldigt grundläggande delar i spelet, så kan en annan del av mig inte sluta vara besatt av spelet.

*Gråter*

*Gråter*

Jag har nog aldrig pratat så mycket direkt till en spelskapare som jag gör när jag spelar The Witness. Jag förbannar hans namn varje gång jag stöter på ett pussel som uppenbarligen är trasigt och inte går att klara, för att sekunden (eller timmen) senare vråla ut ett triumferande “FUCK YOU, BLOW! DU ÄR INGEN MATCH FÖR MIG”. Och hela tiden vill jag lösa bara en panel till.

Jag älskar att gå runt på ön och hitta nya platser, nya pussel. Jag älskar känslan av att till slut knäcka ett pussel som verkade övermäktigt. Jag älskar att bara titta på allt som omkring mig som bara är så jävla vackert att man storknar. Och när jag inte spelar, så vill jag bara spela mer. Inklusive varenda sekund jag skriver den här recensionen.

Så hur blir det då. Är The Witness en besvikelse? Svaret på det är väl ett väldigt resolut “njä”. The Witness är ett bra spel. Jag gillar det, som fan. Det märks att det är många års utveckling bakom det och jag tvivlar inte på att jag har många timmars utforskande kvar innan jag upptäckt allt, vilket bara känns som en bra sak. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån tanken att lika många års utveckling, med samma talangfulla herre vid rodret, men ett bättre grundkoncept hade kunnat ge oss ett av tidernas absolut bästa spel.

Kommentarer

  1. Tompacc skriver:

    Jag hade nog inga direkta förväntningar på spelet men gud så jag älskar det! Spelet är verkligen inte för alla men kan man släppa allt vad ett spel “ska” vara och försöka bara tat Lungt och insupa atmosfären och lunka runt på ön så tycker jag spelet är fantastiskt.

  2. Erik skriver:

    Braid var ointressant för mig – säkert ett fantastiskt spel, men plattformare intresserar mig lika mycket som rotfyllningar, så för mig stod aldrig The Witness i relation till Jonathan Blows tidigare skapelse, utan snarare mot spel som Riven eller Myst. Och då står det sig väl. Jag vet inte när jag senast blev så aktivt engagerad på ett intellektuellt plan i ett spel.

Skriv en kommentar