Recension

Nintendos tre ovanor

Jag skulle vilja säga att Nintendo gör tre saker just nu. De vattnar ur, de fördröjer, och de ignorerar. Vad menar jag med det här? Jo, jag tycker man kan dela upp Nintendos stora spelserier i tre delar just nu. De som vattnas ur, med exempel som Mario Tennis, Paper Mario, Animal Crossing, Mario Party, Mario Golf, och Pokémon. Spelserier som alltid varit framgångsrika, men vars behandling de senaste två åren avslöjar att de inte direkt är vad Nintendo värderar allra mest. Det är spelserier där kvalitet kan offras lite bara för att ha något att släppa, medan de arbetar flitigare på viktigare spelserier. Här vill Nintendo komma undan med att släppa remakes eller taffliga spin-offs – samt helt enkelt dåliga uppföljare. Kanske borde jag även inkludera Zelda och Pokémon här, med tanke på remakes och halvt motiverade titlar.

Det är osannolikt att Nintendo inte har minst 2-3 stortitlar på gång
Andra spelserier fördröjs. Spelserier som vi vet måste ha nästa stora titel i produktion, men som man fördröjer och inte ger oss något nytt från. Zelda WiiU är ett bra och otroligt märkligt exempel på det här. Det är konsolens kanske enda stortitel just nu, och skulle egentligen ha släppts i slutet av 2015, men fördröjdes och hålls i hemlighet. Vi vet även att det måste finnas en Mario-titel i produktion, även om den (mot alla odds) inte heter Super Mario Universe. Och vi vet att Retro Studios måste ha jobbat på något de senaste två åren, men det är helt tyst där också. Det är osannolikt att Nintendo inte har minst 2-3 stortitlar på gång, ändå skjuter de på att ens utannonsera dem.

Det tredje Nintendo gör är att ignorera. Det finns spelserier som faktiskt skulle behöva mjölkas lite, men som Nintendo av någon anledning vägrar att röra. F-Zero är en sådan spelserie, som vi inte sett sedan F-Zero GX till Gamecube. Det var ganska längesen. Vi är många som har längtat efter ett nytt F-Zero, och därför var vi många som blev glada när FAST Racing Neo utannonserades – ett spel som Nintendo faktiskt stöttat. Äntligen, futuristisk racing i HD och 60 bilder i sekunden till en Nintendo-konsol! Och jag som älskade föregångaren till Wii!

Men när man sätter sig ner och faktiskt spelar FAST Racing Neo inser man snart att det här inte är F-Zero, och att det inte heller försöker vara F-Zero. Att säga annat hade varit som att påstå att Bloodborne försöker vara Castlevania. Ja, det finns ytliga likheter men spelen gör ändå olika saker. FAST Racing Neo kommer inte erbjuda dig bandesignen som definierar F-Zero. Förvänta dig inte loopar, breda vägar, stora cylindrar, eller 29 stycken motståndare på banan. FAST Racing Neo handlar om något annat, och vill att spelaren ska vara kvicktänkt mer än något annat. Det räcker exempelvis inte med att pricka boostområdena, du måste även byta energifält på ditt fordon så att du får fart i stället för att du förlorar fart. Och jag älskar det faktiskt. FAST Racing Neo får absolut plats i hålet som genren har gapande tomt till WiiU. Förvänta dig bara inte F-Zero.

Skriv en kommentar