Det är aldrig roligt att ta farväl. Speciellt inte om det är någon man håller väldigt kär som man måste säga adjö till. Men det finns såklart undantag.

Jag har för exakt en timme sedan avslutat det sista nedladdningsbara kapitlet i berättelsen om Alan Wake. Ett kapitel vid namn The Writer. Jag sitter här nu, framför min laptop och känner samma frustration som Alan har gjort framför sin skrivmaskin. Jag har av någon underlig anledning svårt att få orden på plats. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt.

Det där var inte riktigt sant! Jag vet precis vad jag vill ha sagt Det jag vill förmedla med denna text är att The Writer kan vara det bästa kapitlet i boken om Alan Wake.

Eller vänta, låt mig omformulera det där. The Writer ÄR det bästa kapitlet i boken om Alan Wake!

Problemet är hur jag ska kunna förmedla det med denna text. Den känslan jag fick, när jag spelade igenom The Writer (eller hela spelet, för den delen) är svår att omvandla till ord. Ord känns inte tillräckligt. Alan Wake måste upplevas, det kan inte beskrivas.

Om du tror dig veta hur det är att spela Alan Wake, så vet du inte det förens du har avslutat detta, det “sista” kapitlet. Remedy visa här vilka fantastiska historieberättare de är. Att de är experter på att sätta dig som spelare i rätt stämning, och faktiskt även att de är duktiga på bandesign. Miljörna i The Writer är makalösa i all sin enkelhet. Här om någon gång, är verkligen ficklampan din bästa vän.

Till skillnad från The Signal, som var väldigt actionbaserat, är The Writer mer sansat. Visst finns det actionmoment här också, men inte alls lika intensiva som i The Signal. Tempot är inte alls lika högt, utan här handlar det mer om att förmedla en känsla. En känsla av att hoppet inte är helt förlorat, men att du ändå inte riktigt är säker på om det kommer bli det där lyckliga “slutet”, som man skulle kunna förvänta sig. Sättet som Remedy avslutar hela berättelsen på sätter verkligen uttrycket “Kill Your Darlings” (50G) i ett sammanhang som känns både häftigt och olustigt på samma gång.

Alan Wake är utan tvekan det spel som har gjort mest intryck på mig i år, och med en sådan här “avslutning” som The Writer bjöd på kan jag inte göra annat än att säga som så att det känns skönt.

Skönt att det är “över” och att jag nu äntligen kan lägga boken om Alan Wake åt sidan.

Eller, kan jag det?