Det Àr aldrig roligt att ta farvÀl. Speciellt inte om det Àr nÄgon man hÄller vÀldigt kÀr som man mÄste sÀga adjö till. Men det finns sÄklart undantag.

Jag har för exakt en timme sedan avslutat det sista nedladdningsbara kapitlet i berÀttelsen om Alan Wake. Ett kapitel vid namn The Writer. Jag sitter hÀr nu, framför min laptop och kÀnner samma frustration som Alan har gjort framför sin skrivmaskin. Jag har av nÄgon underlig anledning svÄrt att fÄ orden pÄ plats. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt.

Det dÀr var inte riktigt sant! Jag vet precis vad jag vill ha sagt Det jag vill förmedla med denna text Àr att The Writer kan vara det bÀsta kapitlet i boken om Alan Wake.

Eller vĂ€nta, lĂ„t mig omformulera det dĂ€r. The Writer ÄR det bĂ€sta kapitlet i boken om Alan Wake!

Problemet Àr hur jag ska kunna förmedla det med denna text. Den kÀnslan jag fick, nÀr jag spelade igenom The Writer (eller hela spelet, för den delen) Àr svÄr att omvandla till ord. Ord kÀnns inte tillrÀckligt. Alan Wake mÄste upplevas, det kan inte beskrivas.

Om du tror dig veta hur det Ă€r att spela Alan Wake, sĂ„ vet du inte det förens du har avslutat detta, det ”sista” kapitlet. Remedy visa hĂ€r vilka fantastiska historieberĂ€ttare de Ă€r. Att de Ă€r experter pĂ„ att sĂ€tta dig som spelare i rĂ€tt stĂ€mning, och faktiskt Ă€ven att de Ă€r duktiga pĂ„ bandesign. Miljörna i The Writer Ă€r makalösa i all sin enkelhet. HĂ€r om nĂ„gon gĂ„ng, Ă€r verkligen ficklampan din bĂ€sta vĂ€n.

Till skillnad frĂ„n The Signal, som var vĂ€ldigt actionbaserat, Ă€r The Writer mer sansat. Visst finns det actionmoment hĂ€r ocksĂ„, men inte alls lika intensiva som i The Signal. Tempot Ă€r inte alls lika högt, utan hĂ€r handlar det mer om att förmedla en kĂ€nsla. En kĂ€nsla av att hoppet inte Ă€r helt förlorat, men att du Ă€ndĂ„ inte riktigt Ă€r sĂ€ker pĂ„ om det kommer bli det dĂ€r lyckliga ”slutet”, som man skulle kunna förvĂ€nta sig. SĂ€ttet som Remedy avslutar hela berĂ€ttelsen pÄ sĂ€tter verkligen uttrycket ”Kill Your Darlings” (50G) i ett sammanhang som kĂ€nns bĂ„de hĂ€ftigt och olustigt pĂ„ samma gĂ„ng.

Alan Wake Ă€r utan tvekan det spel som har gjort mest intryck pĂ„ mig i Ă„r, och med en sĂ„dan hĂ€r ”avslutning” som The Writer bjöd pĂ„ kan jag inte göra annat Ă€n att sĂ€ga som sĂ„ att det kĂ€nns skönt.

Skönt att det Ă€r ”över” och att jag nu Ă€ntligen kan lĂ€gga boken om Alan Wake Ă„t sidan.

Eller, kan jag det?