Recension

Beyond: Two Souls (PS3)

Livet handlar om balans.

David Cage vill mycket. Viljan att gå dit ingen spelutvecklare gått förut är mer än påtaglig i hans verk. Om han i smyg drömmer om att hellre jobba bakom Hollywoods ärofyllda skyltar kan man i nuläget bara spekulera om, men medan han jobbar med spel är det bara att passa på och njuta – att en sådan visionär och kreatör orkar, vågar och kan ta sig an utmaningarna han gör är sällsynt. Varken personer som David Cage, eller spel som Beyond: Two Souls växer på träd.

Sällsynt är också erkänt duktiga skådespelare inom tv-spel. I en stor tv-spelsproduktion är egentligen Ellen Page en ganska liten byggsten. Men hennes insats är så strålande och så trovärdig att hon snarare får ses som en central byggsten som håller produktionen från att rasa ihop. För David Cage må vara en skicklig spelregissör och en intressant visionär, men som manusförfattare brister han många gånger, och mycket av dialogen skär sig med det tunga temat.

Jodie är bland de starkaste, mest välutvecklade karaktärer jag stött på
Ellen spelar Jodie, en tjej som sedan födseln har haft en kontakt med “den andra sidan”. Detta i form av en osynlig, död men ändå levande ande vid namn Aiden som hon kan samarbeta, integrera och kommunicera med. Jodie som karaktär är bland de starkaste och mest välutvecklade jag stött på, mycket tack vare Ellens insats. Hon får under spelets handling tillfällen att vara både stark och svag, snygg och ful, rolig och elak, glad och ledsen. Ofta är det jag som står för dessa karaktärsbildande val och ibland väljer jag olika svar bara för att testa spelets bredd. Och jag får alltid en trovärdig motivering till mitt val.

Synd bara att dessa vägskäl lämnar få avtryck i historien som stort. Bortsett från spelets avslutande timmar kunde jag aldrig riktigt se hur mina beslut påverkat min spelsession. Detta förklaras med att man narrativt hoppar fram och tillbaka i tiden för att illustrera Jodie och Aidens viktigaste stunder i livet. Och man blandar och kuperar friskt i ordningen. Syftet är säkerligen att bringa tempoavvägning och variation, men på köpet förlorar man överblickskänsla och uppbyggnad inför finalen.

Kanske blir det för mycket misär?

Precis som i spirituella föregångaren Heavy Rain så försöker Beyond: Two Souls behandla tunga ämnen. Det är meningen att vi spelare ska känna med Jodie, dela hennes smärta, sorg och utanförskap. Men det fungerar inte. Beyond: Two Souls är på papperet en bättre skriven och bättre framförd historia, men saknar tyngden, förankrad i verkligheten, som fanns i Heavy Rain. Flera gånger föreställer jag mig att David Cage tänkt “Nu kommer spelaren att gråta”. Men det händer aldrig riktigt, även om vemodet hänger tungt och misären är mer än påtaglig.

Kanske blir det för mycket misär. När jag reflekterar över spelets större stunder minns jag tillbaka på “gitarrscenen”; där och då är Beyond: Two Souls som allra bäst. Jodie greppar gitarren, börjar sjunga och plötsligt står tiden stilla i en och en halv minut. Det känns vemodigt, kraftfullt och framförallt äkta. Efter att ha fått så mycket sorg och ledsamhet nedtryckt i halsen har smaken blivit fadd, men när känslor framförs så elegant som i denna scen går det inte att väja för dem.

Det är redan nu tydligt att Beyond: Two Souls kommer vara en vattendelare. Skyhöga betyg har delats ut, men så även slasklåga. För mig landar det någonstans i mitten. Jag beundrar verkligen David Cage för hans vilja att föra mediet framåt och jag kommer givetvis längta efter hans kommande projekt under nästa generation. Spelet får ses som en del i svanesången för Playstation 3 och även om Beyond: Two Souls är långt från det bästa konsolen har att erbjuda så har David Cage varit en stor del i att göra Playstation 3 väsentlig på marknaden. Hans senaste spel faller dock på för mycket förlorad potential. Det finns mycket bra, och mycket dåligt med Beyond: Two Souls

För livet handlar om balans.

Kommentarer

  1. KasseJasse skriver:

    Jag MÅSTE verkligen skaffa ett PS3 snart. Det finns för mycket bra och framför allt intressanta spel att missa.

    Anders, Det är härligt och få se dig recensera spel igen. Man märker att dina texter har känslor och passion i sig. Och man har förståelse för allt du skriver även fast jag inte ens har spelat spelet! Intressant text helt enkelt!

    En bögbra första recension från brunbjörnen. Fortsätt på samma sätt!
    Ser fram emot nya recensioner från dig! 🙂

Skriv en kommentar