Recension

Bland gula bollar och korta shorts

Med en sporttokig mamma var det få idrotter jag inte fick testa på som ung. Tennis var en av de sporter som jag faktiskt var ganska bra på. Det psykologiska spelet, att alltid tänka några steg framåt och vikten av momentum var alla faktorer som tilltalade och fungerade för mig. Som bekant blev jag dock ingen Robin Söderling. Men under senare år har jag också kommit fram till att tennis är en sport som översätts bra till tv-spel. Främst är det Virtua Tennis-serien som jag fattat tycke för, men när Top Spin 4 hittade sig hem till mitt brevinkast var det en optimistisk Anders som öppnade paketet.

De flesta av tennissens stora ansikten ryms innanför fodralet, men som blågul representant är det svårt att känna att stallet är komplett, då tidigare nämnda Robin lyser med sin frånvaro. Vi får helt enkelt nöja oss med Björn Borg, vilket kanske inte heller är fy skam, men när vi nu äntligen har en bra representant för vårt land i tennisens toppskikt igen är det lite tråkigt att man inte inkluderat honom.

Men vem behöver egentligen en befintlig superstjärna när man kan skapa sin egen. Min blev den unge och hetlevrade Jim Clyro från Kanada. Med en röd Mohawk-frisyr och en attityd kaxigare än vilken indierockstjärna som helst klättrade han fort på både den inhemska och internationella rankingen. Motståndet skiftade snabbt från lågt seedade amatörer till storheter som Andy Murray och Roger Federer. Och lika enkelt som det är att klättra till toppen är det också att spela själva spelet. Spelmotorns främsta byggsten är timing, och även om systemet till en början kan kännas lite förenklat så visar det sig ju mer du spelar att det faktiskt finns oväntat mycket djup i mekaniken. Vem som helst kan få en hyfsad boll över nät, men för att en stenhård backhand ska sitta precis på linjen krävs det en hel del övning.

Och trots den till ytan rätt stela inramningen av två shortsbeklädda snobbar som slår en boll till varandra så bjuder också Top Spin 4 på en hel del stämning. Publikens interaktion och ovilja att vara tyst växer för varje boll som flyger över nätet och när min nu snart patenterade volleysmash än en gång visar sig otagbar lyfter nästan taket från arenan. Få gånger har publiken i ett sportspel påverkat mig så. Allt från små peppande rop till stående ovationer känns rätt och även om de fortfarande ser rätt malplacerade ut så har man nu äntligen fått till det ljud de förmedlar på bästa sätt.

Utvecklingen står 2K Sports för, den studio som varje år gör ett hockeyspel som inte är fullt lika bra som EA Sports motsvarighet. Men utan sportspelens gigant med i mixen slipper 2K känna pressen. Bland Grand Slam-turneringar och slitna grusplaner visar studion att de besitter kompetensen att utveckla och ta fram sportspel som faktiskt orkar hela vägen in i mål. Visst finns det små skavanker både här och där, och kontrollens släpande återgivning är något som jag aldrig kommer vänja mig vid, men i slutändan är Top Spin 4 ett spel som faktiskt lyckas vara ett spel som både är enkelt att plocka upp och spela, men också erbjuder ett djup för den mer dedikerade spelaren.

Inga kommentarer

  1. Första Top Spin till gamla xboxen är faktiskt ett av de få sportspel som jag faktiskt spelat och verkligen fastnat för. Jag har suttit åtskilliga timmar med 3 andra kompisar och spelat dubbelmatcher och haft grymt roligt. Dessvärre tycker jag att dom förstörde spelkänslan i serien med del 2 och 3. Jag kommer nog inte ens ge fyran ett försök.

    Kalla mig bakåtsträvare om ni vill men i det här fallet var det bättre förr 😛

  2. […] Läs min fullständiga text borta på Svampriket […]

Skriv en kommentar