Efter en timma och två pendeltågsfärder är jag äntligen framme i Kawasaki, sydväst om Tokyos stadskärna. Hotellet jag bor på ligger mitt i nöjesdistriktet Shinjuku, med en strid ström av människor, öronbedövande musik och panchinkohallarnas blinkande ljus som aldrig verkar slockna. Men trots att jag bara bor ett stenkast från ett tiotal arkadhallar, har jag alltså valt att åka en timma och två pendeltåg utanför Tokyos stadskärna för att besöka en arkadhall vid namn Anata No Warehouse (fritt översatt från japanska betyder det ”Ditt varuhus”).

Hur kommer detta sig, kan man ju undra. Jo, jag har nämligen hört att denna arkadhall ska vara någonting utöver det vanliga. Dessutom är det rätt skönt att åka från Shinjuku och dess kavalkad av synintryck. I Kawasaki är det lugnt och skönt och relativt få människor (i en stad med 35 miljoner invånare ska sägas). Det är en tisdag, klockan är elva på förmiddagen och körsbärsträden står i full blom. En underbar vårdag, helt enkelt. I kontrast står jag framför nämnda arkadhall, en brunsvart,  skitig koloss med en diskret skylt där det står ”Kawasaki Warehouse”. En anonym port visar ingången och hade jag inte på förhand kikat på Youtube-filmer om arkadhallen, så är jag inte helt säker på att jag hade förstått att det var öppet.

Utebliven välkomstkomittée.

Det första som slår mig när jag kommer in är inte ett synintryck utan en lukt. Eller stank, närmare bestämt. I Japan har de rökförbud utomhus, men inomhus är det däremot fritt fram på de flesta ställen, så länge ägaren tillåter. Logiken går inte riktigt ihop för en turist som jag, men trots att röken ger mig en mild huvudvärk så fortsätter jag in. Det är inte direkt en välkomstkomitté som möter en i dörren. Istället ser det ut som ett bostadsområde av fattigare rang. Fuktskador sitter i väggarna, det är mörkt och trångt och väggarna ser ut som att de håller på att falla isär.

Allt är fejk dock. Anata No Warehouse är nämligen uppbyggt att efterlikna Kowloon Walled City, ett bostadsområde i Hongkong som mellan 1950-1994 var ökänt för sin utspridda laglöshet. Prostitution, droghandel och illegal spelverksamhet låg bredvid förskolor och matvarubutiker. Det riktiga Kowloon Walled City finns dock inte längre kvar, det revs 1994.

Skitigt – men allt är bara yta.

Så varför beslutar man sig att i Tokyo bygga en arkadhall som ska efterlikna dessa kvarter? Jag har inte riktigt hittat något bra svar på detta, hemsidan är på japanska, men å andra sidan: varför inte? Det ser förbaskat häftigt ut, som någonting taget ur Bladerunner, minus att jag riskerar att bli överfallen, rånad eller mördad. Och utifrån mina övriga intryck av Tokyos nöjesliv, vågar jag konstatera att ytan är det allra viktigaste. Så länge det ser coolt ut, spelar det inte så stor roll om man approprierar ett bostadsområde som för många av de boende antagligen innebar stor misär och olycka.

Och rent krasst, trots ytligheten, så är det också väldigt coolt. Anata No Warehouse har fått alla detaljer rätt. Klädlinor, inspelade konversationer på kantonesiska, allt får det att kännas som att jag befinner mig i en stor, nedgången spökstad.

Efter lukt- och synintrycken kommer hörselintrycken. Det är öronbedövande högt, så högt att jag inte kan beskriva det på något annat sätt än att du helt enkelt har tagit tusentals arkadspelmaskiner och dragit upp ljudet till max på varenda en. Jag ställer mig vid Poppin’ Music och hoppar nästan baklänges av volymen när spelet drar igång. En liten del av mig längtar till en lugn stund i skogen, men jag slår snabbt bort känslan. Har jag tagit mig hit ska jag tamejtusan också spela!

Jag försöker att inte snegla på de uteslutande unga män som befolkar spelhallen. Jag visste ju redan innan jag kom hit att jag omöjligt kan klå någon av dem, ens i min paradgren Taiko: Drum Master. Jag släpper istället prestigen på en gång och beslutar mig att med stolthet göra misstag efter misstag. Med handen på hjärtat, så blir jag även mäkta imponerad över hur fantastiskt grymma majoriteten av arkadhallens deltagare faktiskt är. De knattrar på gitarrerna, knapparna, spakarna, som att det inte fanns någon morgondag. Här, på en arkadhall, någonstans i Tokyo.

En annan typ av spelpod.

Med tre våningar av arkadspel, griparmsautomater med allt från choklad, dockor och lösvaginor till biljard och flipper är det omöjligt för mig att ta mig igenom ens en tiondel av vad hallen har att erbjuda. Jag hoppar istället på trygghetståget och kör förutom Poppin’ Music och Taiko: Drum Master en Silent Hill-shooter. Maken kör även ett Gundam-spel i en stor pod, där skärmen är i 360 grader, men då har röklukten börjat göra mig såpass illamående att jag får sitta utanför att vänta. Det är dags att gå.

Någon kanske skulle ifrågasätta mina prioriteringar av att äntra en mörk, rökig arkadhall en vacker, solig vårdag. Jag ångrar däremot ingenting – Anata No Warehouse är precis så konstigt, roligt och annorlunda som jag hoppades på.