Det finns många sätt att mäta framgång. I hur många sportbilar man äger. I antal vänner på Facebook. I ”lycka” om man vill vara någon slags jävla hippie. Men jag mäter det i antal mejl från folk som vill köpa sponsrade inlägg på ens spelblogg.

Så fort du når en stadig skara återkommande läsare kommer de som ett brev på posten. Eller kanske mer korrekt som ett mejl i inkorgen. Som grådvärgar hasar de sig fram ur mörkret, hungrigt vädrandes efter möjligheter att skörda billiga klick. SEOns svarta magiker. Ett skrå i det närmsta definierat av moralisk anemi.

Och det vet jag bättre än de flesta. För jag har jobbat med det.

Jag har visserligen inte jobbat med att just sälja in artiklarna, men under en enormt tragisk sommar jobbade jag med att producera texterna. Jag sålde min själ för tio öre ordet.

En cent per ord, rikedomarna flödade.

Det var om inte annat ett varierande jobb. Jag gjorde bildanalyser (med länkar till Betsafe), skrev om resor (och hur dessa kunde finansieras med sms-lån) och om släktforskning, som jag på 300 ord skulle lyckas vända till att handla om barnförsäkring, enligt följande logik:

Att veta sitt ursprung. Det är ju alltid roligt att veta var man kommer ifrån, men speciellt när man väntar egna barn tycks intresset väckas vid liv. Ofta blir man dessutom förvånad över hur stora barnkullarna var för bara några generationer sedan. Nuförtiden överlever många fler barn till vuxen ålder än för 100 år sedan, men se ändå till att ha en bra försäkring på dem, ifall något skulle hända.

Men var är jag på väg med allt detta, kanske ni undrar. Jo, vi på Svampriket får som ni kanske förstår in en relativt kontinuerlig ström av de här typen av förslag, vilka hittills bemötts med en iskall tystnad. Men så väcktes plötsligt en idé.

Hm, kanske hade vi varit för snabba att döma. Kanske var det värt att ta en extra titt på vad dessa människor har att erbjuda. Men första intrycket var inte det starkaste.

Hur kan vi lita på någon som inte tar hand om sin hemsida nog för att ingå samarbete? Nej, det fick bli ett nej. Men det kunde åtminstone vara ett hjälpsamt nej.

Men än ville jag inte ge upp, kanske fanns det någon där ute för oss.

Ja, men det här kanske kunde vara något?

Jag hade visserligen ingen aning om vem Annie var (jag skulle dock få reda på det med råge senare), men i övrigt var förslaget inte helt dåligt. Efter att ha pratat över det med mina kollegor kom vi dock fram till att reklam för en casinosajt inte riktigt kändes som något för oss. Men jag behövde komma på ett bra sätt att förklara det för Aimee, och kände att det vore fint om jag i alla fall kunde erbjuda ett alternativ.

Aimee återkom inte. Däremot gjorde hennes kollega det. Upprepade gånger.

Här var jag lite sen på bollen, men tänkte att hon i alla fall förtjänade ett svar.

Efter det återkom inte Annie heller.

Inget ont om de som tidigare hört av sig, men lite skönt var det att bli kontaktad av någon mer insatt i den svenska marknaden. Emma och jag kunde direkt prata samma språk, så att säga. Men för att försäkra att vi verkligen pratade samma språk bestämde jag mig för att läsa på lite på företagets hemsida.

Buzzwords och brist på korrläsning, got it.

Emma hörde inte heller av sig igen. I efterhand kan jag känna att det kanske var ett misstag att ta det till en politisk plats.

Det här var uppenbarligen en seriös aktör. Men vi har blivit brända förr. Så jag tänkte inte släppa till bara sådär.

Återigen bevisade sig Maria seriös och professionell och skickade över flera fantastiska exempel att titta närmare på.

Försök se om ni kan hitta den diskret integrerade länken till onlinekasinot.

Classy shit. Precis som i min konversation med Emma kände jag här att jag behövde sätta mig in lite mer i lingon innan jag gick vidare, så jag kollade på deras företagsblogg.

Got it.

Mitt förslag var kanske något oortodox, men i den här typen av förhandlingar gäller det att ständigt behålla sitt överläge genom att aldrig vara förutsägbar.

Aldrig förutsägbar.

Som ni märker har mitt letande efter en passande kandidat inte burit någon riktig frukt. Det såg onekligen mörkt ut. Men i mörkret, ett ljussken. Hilda.


Efter tre obesvarade mejl vidarebefordrade Ludde mejlen till mig, och jag tog upp kontakten. Men för att släta över den tid det tog för oss att återkomma behövde jag en ursäkt.

Perfekt.

Det här kunde vara något. Vi hade något på gång. Men plötsligt blev jag orolig. Jag mindes hur jag själv fått all betalning över PayPal, tveklöst utan att rätt skattesats betalades. Då hade jag inte haft något att förlora, men nu? Jag har inte råd att hamna på fel sida lagen.

Hilda delade dock inte riktigt min oro, och den första friktionen uppstod.

Jag var dock inte riktigt redo att acceptera hennes försäkran, utan bestämde mig för att ta i med hårdhandskarna.

Hilda lyckades nästan stilla min oro. Men sedan: Aina.

Och med det valde jag att avsluta mina försök att starta ett samarbete. Det blev för hett. Jag kan inte bli inblandad i det här. Jag har ett liv, jag har ansvar.

Men kanske någon dag blir det aktuellt igen. Hilda såg i alla fall till att göra klart att dörren alltid är öppen.

Hilda, du är min hjälte.