Artikel

Vad vi kan lära oss av #NotMyBattlefield

I fredags publicerade vår käre Pim ett kalasfint svar på #NotMyBattlefield-rörelsen. Det kändes väldigt skönt att hen tog på sig det, då jag annars antagligen hade publicerat en 5000 ord lång, könsordsfylld vansinneskrönika som inte hade hade förbättrat situationen för någon. Det var skönt att Pim tog det, så att jag kunde släppa det.

Förutom att jag inte riktigt kunde släppa det.

#NotMyBattlefield är en ganska tramsig rörelse, hur man än vänder och vrider på det, och Pim gick igenom de tramsigaste argumenten på ett exemplariskt sätt, så egentligen behöver inte mer tid läggas på det. Men den här typen av rörelser fortsätter dyka upp, mönstret upprepar sig igen och igen. Och därför känner jag att det kan vara värt att gräva lite i psykologin bakom, och se om vi inte kan lära oss något.

Jag vill börja djupdykningen med att säga att det går att legitimt kritisera den första trailern för Battlefield V. Det är en trailer. Vi har åsikter om trailers hela tiden. Och det går att vara besviken över att spelet verkar ha mindre fokus på att inge en autentisk upplevelse, även om, som Pim sa, inget krigsspel är ens nästan i närheten av att typ avbilda krig realistiskt.

Det finns en tonskillnad mellan Battlefield V och Battlefield 1. Battlefield V känns (utifrån den enda trailer vi sett) lite lättsammare. Karaktärerna är designade lite mindre som Soldat Mall 1A, de har getts mer personlighet, antagligen för att sälja in spelets karaktärsbyggare. Och om det inte är din grej så förstår jag det. Jag kan förstå att man blir besviken av att en spelserie går åt ett håll man inte personligen är intresserad av.

Men.

Det här är inte bara en grupp människor som är är lite besvikna över att en uppföljare till ett spel de tycker om inte är exakt så som de vill ha det. Det här är en Rörelse med människor som skickar tusentals arga meddelanden, massnedröstar trailers och uppmanar till bojkott. Det pratas i dramatiska ordalag om att spelet är en skymf mot veteraner (vars kritik mot hur de behandlats efter tjänstgöringen troligtvis har väldigt lite att göra med tv-spel), om att Dice håller på med historierevisionism (som om kreativ frihet inte var en grej) och om att barn nu kommer växa upp med en felaktig bild av andra världskriget (vilket får mig att undra om de också tror att spel gör folk våldsamma, eftersom de tydligen inte kan skilja på fakta och fiktion). Diskussionen har hamnat så långt ifrån “spelet ser inte ut som jag vill att det ska se ut” att det är svårt att meningsfullt engagera sig i den.

Vad är det som får något att gå från “lite av en besvikelse” till “förjävligt!”?

Så vad är det som får något att gå från “lite av en besvikelse” till “förjävligt!”? Jämför exempelvis med trailern för Call of Duty: Infinite Warfare, en av tidernas mest nedröstade trailers. Folk tyckte inte om hur det spelet såg ut heller, men det bildades ingen rörelse kring det. Vad är det som skiljer de två exemplen åt?

Ja, jag vet. Vi vet. Alla vet skillnaden. Men låt oss titta lite djupare än bara WOMZ R BAD.

Den första trailern för dataspelet Battlefield V (jag tycker det är viktigt att vi kommer ihåg exakt vad det är det här egentligen handlar om) är i ögonen på många av personerna som är aktiva under hashtagen inte bara en dålig trailer. Det är ett symptom på något. En del i något större.

Inte alls en inspirationskälla

Rörelsen köper inte att det här bara är resultatet av att en spelskapare helt enkelt gör spelet de vill göra. Eller att det finns människor som faktiskt uppskattar förändringarna. Det kan inte vara så att kvinnor är med i spelet för att kvinnor är 50% av världens befolkning och Dice vill nå så bred publik som möjligt. För att tjäna pengar. För att det är det företag gör. Och att hon har en protes för att de kanske sett en av de senaste årens mest hyllade actionfilmer och blivit inspirerade av den svincoola kvinnan med armprotes.

Nej. Det måste vara en ondskefull konspiration bakom. Folk som vill förstöra. Och så byggs narrativet att det här bara är ännu en i raden av attackerna på deras intresse från de illvilliga SJWsen. De som inte bryr sig om ifall spel är bra, utan bara vill att de ska vara fulla av funktionsvarierade, svarta, lesbiska kvinnor som pratar om sin mens och om hur dåliga vita män är. Typ.

Det här är kulturkriget. Och de måste slå tillbaka.

Fyndigt.

Om du säger detta till någon som skriver under hashtagen är risken stor att de bara slår det ifrån sig. Det handlar bara om att de vill att spelet ska vara mer realistiskt. Men kollar man hashtagen så hittar man en uppsjö misogyna kommentarer och sarkastiska frågor om när man ska få spela som en mörkhyad, rullstolsbunden transkvinna (ett mantra inte unikt för den här rörelsen, som dock låter som att det hade varit ett ganska ballt spel). Det finns många Pepe The Frog, en symbol tätt sammanknuten med nynazistiska grupper, och återkommande referenser till PK-kulturen. Man behöver inte mer än en ytlig bekantskap med regressiva onlinerörelser för att se tecknen.

Men, och det här är viktigt, det finns en stor grupp som inte ser tecknen. De gillade inte trailern för uppföljaren till spelet de tyckte om. De var besvikna, och plötsligt fanns en grupp människor som sa åt dem att detta berodde på illvilliga krafter som de måste slå tillbaka mot. Och att om de bara var tillräckligt högljudda så skulle de kunna göra spelet bra igen. Och när det sen dök upp andra människor som sa att de var sexister så bara bevisade det vad de första människorna sagt, att de illvilliga SJWsen är orimliga och vill förstöra deras spel. Och så börjar de skrika ännu högre, ännu argare.

Vi såg exakt samma sak under Gamergate
Det här är en del i vad som gör det så svårt att diskutera med personer i den här typen av rörelser. Du kanske ser vad det är för krafter som driver den, den uppenbara misogynin som ligger till grund, men du kan kan inte bemöta den. När du försöker få grepp om den så försvinner den som rök. Och istället möter du “vi vill bara att det ska vara realistiskt” eller “det ser ut som ett Call of Duty-spel och inte Battlefield!” eller “det är respektlöst mot veteranerna” eller… “vi vill bara diskutera etik inom speljournalistik”.

Att vi idag vet så mycket om hur den här typen av rörelser fungerar beror på att vi såg exakt samma sak under Gamergate. I svallvågorna av den rörelsen började det läcka ut loggar från diverse källor som avslöjade att gräsrotsrörelsen i själva verket var till stor del astroturfad. Det fanns en liten central grupp som väldigt medvetet drev rörelsen framåt, skapade nya hashtags, valde ut mål att attackera. De hade inget intresse av vad Gamergate officiellt handlade om, etik inom speljournalistik, och människor som Milo Yiannopoulos hade inte ens något intresse för spel över huvud taget (en kritik som ironiskt nog var något Gamergateare brukade lobba mot människor som Anita Sarkeesian) utan såg det hela enbart som en möjlighet att driva människor till den blommande alt-right-rörelsen.

Men allt det till trots så handlade Gamergate för många om etik inom speljournalistik. Eller i alla fall vad de trodde att “etik inom speljournalistik” var. Om du stöter på någon som fortfarande stöttar rörelsen är chansen stor att den personen fortfarande på någon nivå tror att det var vad det handlade om, eftersom de mörkare krafterna i bakgrunden sa upp alla kopplingar till Gamegate när namnet blev för starkt förknippat med trakasserier för att effektivt kunna fylla sin funktion.

Det går så klart inte att säkert säga att #NotMyBattlefield är orkestrerat på samma sätt som Gamergate var, men tecknen är onekligen där. Profilbilderna med Pepe The Frog är inte en slump. Men jag ser en viktig skillnad mellan #NotMyBattlefield och Gamergate, och det är att #NotMyBattlefield är, och det här kanske låter kontroversiellt, mer legitimt.

Det är väldigt svårt att hävda att någon del av Gamergate på ett praktiskt plan handlade om etik. Det går däremot att se delar av #NotMyBattlefield som faktiskt handlar om realism i Battlefield V.

Jag har läst många tweets om Battlefield V. Fler än någon människa borde utsättas för. Och i början var jag bara lack. Det var så uppenbart en tramsig rörelse med tramsiga argument uppsatta som en tunn fernissa över en djupt misogyn bas. Men ju mer jag läste desto mer började jag urskilja en grupp människor som bara var legitimt besvikna på att Battlefield V inte kommer vara som de hade hoppats, och som tänker att om de bara gör sin röst hörd så kan de få Dice att ändra på spelet.

En del av dem har börjat plocka upp några av de allmänna anti-SJW-talking pointsen, men verkar inte ha tänkt på de djupare implikationerna. Jag vill absolut inte antyda att de är korkade, det är de säkert inte. Men vet man inte vad man ska titta efter, och är villig att se förbi några sexistiska skämt, så går det utan problem att se #NotMyBattlefield som bara en rörelse med likasinnade. Hör man inte hundvisslorna kommer de som gör det och pekar ut dem bara verka som knäppgökar som hör saker som inte är där.

Min poäng med det här är att vi behöver tänka om kring hur vi bemöter rörelser som #NotMyBattlefield. För de kommer inte sluta dyka upp. Populistiska, reaktionära, regressiva rörelser har en uppsving för tillfället. En av dem resulterade i att en rasistisk ostbåge blev ledare över den fria världen. Det här är världen vi lever i och sättet vi har hanterat det har historiskt inte fungerat superbra.

När en sån här rörelse dyker upp tror jag det är viktigt att börja med att titta efter de som legitimt är där för saken som de säger att de är där för. Bemöt specifika exempel på problematiskt beteende, kasta inte in allmänna anklagelser. Det är väldigt enkelt att bara börja lobba skit. Jag är definitivt skyldig till det. Och det får en väldig uppskattning bland andra SJWs, vilket är väldigt trevligt, men det gör väldigt lite för att nå fram till människorna som det finns möjlighet att nå fram till. De som ännu inte fallit ner i kaninhålet fullständigt.

Fastna inte i långdragna diskussioner om vad rörelsen säger sig handla om med människor som uppenbarligen inte är intresserade av det. Det är inte alltid enkelt att skilja ut vilka personer som faktiskt är intresserade av diskussionen, och vilka som är “crypto” (ett uttryck som används i vissa extremhögerkretsar för att signifiera att man döljer sin egentliga ideologi, eller “power level”, för att inte skrämma bort “normies”. Nej, jag hittar inte på detta.) och vem som faktiskt går att diskutera med, men det finns tecken. Börjar personen du diskuterar med vilt hoppa mellan olika argument och rationaliseringar, då kanske det är dags att ge upp, även om det innebär att du inte får äga någon online den dagen.

När du diskuterar med någon som du tror verkligen bryr sig om saker som de säger att de bryr sig om, erkänn de delar av deras argument som är legitima. Ja, jag förstår att det här spelet inte ser ut som du vill. Och det suger ju. Kan man där hitta gemensam mark kanske det sen är möjligt att komma någonvart i konversationen. Kanske argumentera för att Dice inte drivits till förändringen av illvilliga feminister.

Det här är jobbigt. Det kräver jobb. Men jag tror att det kan vara nödvändigt för att förhindra att regressiva krafter manipulerar de här rörelserna och använder dem som vapen.

Slutligen vill jag prata med dig som är med i #NotMyBattlefield. Hej. Jag vet, den här texten är lång och jag har tillbringat majoriteten av den med att prata om dig, istället för med dig. Men om du har kommit så här långt är jag jätteglad. Det betyder att du i alla fall tagit dig tiden att lyssna på vad jag har att säga, även om du inte nödvändigtvis håller med om det. Och om du gjort det kanske du är villig att lyssna på mig lite till.

Jag skulle vilja be dig om en tjänst. När du, nu och i framtiden, finner dig i en rörelse som #NotMyBattlefield, ta en titt omkring dig och se i vilket sällskap du befinner dig. Jag kräver så klart inte att du måste stå för allting som alla i rörelsen gör, det finns alltid ett gäng idioter i alla grupper. Och jag säger inte att du inte ska vara kritisk, eller till och med göra den kritiken hörd för att försöka göra förändringar. Men verkligen titta på sällskapet du är i och se vem du ställt dig på samma sida som.

Vad säger folk? Vad menar de med vad de säger? Vad vill de uppnå? Finns det kanske människor i rörelsen som utnyttjar en någorlunda legitim poäng för att föra fram något annat? Är det möjligtvis så att du till och med blir utnyttjad av någon med en alternativ agenda?

Om du gör det, och vi gör ett bättre jobb med att diskutera med dig, kanske vi tillsammans kan göra spelvärlden (och för den delen resten av världen också) till en lite bättre plats.

Kommentarer

  1. Emil Theewil121 Roxell skriver:

    Heja Linus. Bra skrivet.

Skriv en kommentar