Intryck

27 snabba

För några månader sedan blev jag tillfrågad ifall jag ville ta rollen som Sveriges representant i Nordic Game Awards jury (en position som Niklas höll förra året). Då jag älskar att bli utvald till saker, nästan oavsett vad det är, tackade jag direkt ja, utan att riktigt inse mängden spel jag skulle vara tvungen att trycka in i huvudet.

Nu är Nordic Game Awards över, och här sitter jag med en massa åsikter om en massa spel. Så jag tänker att jag skriver ihop en snabb sammanfattning av de spel jag känner att jag har något att säga om. Notera att jag på grund av tidsbegränsningen inte hann spela alla spelen tillräckligt för att ge en fullvärdig recension, så den här listan är i mångt och mycket intryck mer än slutgiltiga utlåtanden. Jag har inte heller skrivit om alla nominerade spel på grund av att jag helt enkelt inte orkat eller känt för det.

OCMO (iOS)

(Nominerad: Best Fun for Everyone, Best Debut, Nordic Game of the Year – Small Screen)

Innan jag satte igång med att spela tittade jag igenom trailers för alla spel i listan, och OCMO var ett av spelen som stack ut direkt. Spelet är en fysikbaserad plattformare till iOS, och det som fick mig att reagera var hur annorlunda kontrollschemat är från andra liknande spel jag spelat. Jag ska inte försöka beskriva det närmre här, men kort förklarat styr man spelets huvudkaraktär (en kaninätande bläckfisk) på ett sätt som initialt är ganska ovant, men som man ganska snabbt hittar en tydlig intern logik i.

Spelet är byggt för att nöta de korta men svåra banorna, först för att lyckas klara dem, och sen för att klara dem snabbare, eller lyckas ta hemligheter. Det är snyggt, innovativt och perfekt anpassat för mobilformatet. En imponerande debut från utvecklarna i Team OCMO.

Lydia (Windows, Mac)

En av de mest intressanta sakerna med indiespel är att de kan ge sig på berättelser och berättargrepp som storspel, på grund av sitt behov av att nå en stor och bred målgrupp, inte kan. Indiespel kan vara, i brist på bättre ord, svåra på ett sätt storspel sällan kan (vilket är varför jag kan tycka det är lite tråkigt att så mycket av indiemarknaden består av plattformsspel med någon form av nostalgisk grafikstil).

Utvecklarna Platonic Partnership tar till vara på den möjligheten i sitt debutspel Lydia, en berättelse om en ung flicka plågad av ett metaforiskt monster. Det är en ambitiös och intressant idé som jag definitivt vill ge dem en eloge för. Tyvärr är spelet kanske lite väl ambitiöst.

När ett spel bygger helt och hållet på sitt narrativ krävs det att det narrativet är starkt nog för att bära spelet. I Lydia kan jag inte riktigt säga att det är det. Manuset är styltigt och känns trots spelets korta längd inte sällan utdraget, och den centrala metaforen lyckas både vara extremt övertydlig och något förvirrad. Det tar inte många minuter innan man inser vad spelets “monster” egentligen är, men när slutet kommer känns det som att utvecklarna tappat bort sig i sin egen metafor.

En intressant debut från en studio som tyvärr tagit sig lite vatten över huvudet. Jag hoppas dock att de fortsätter på samma spår, och med lite erfarenhet kan leverera något som verkligen lever upp till ambitionerna.

Nex Machina (Windows, PS4) 

(Nominerad: Nordic Game of the Year, Best Audio, Best Art)

Jag är inte riktigt det här spelets huvudmålgrupp, då det till stor del är inriktat mot arkadjunkies som vill nöta samma banor om och om igen i jakt på hemligheter och bättre high scores. Men trots att jag personligen inte alls finner det upplägget det minsta intressant, kan jag inte låta bli att älska varje sekund jag spelar.

Game Feel är ett svårdefinierat uttryck, men om någon bad mig ge exempel på spel som gör det jävligt bra skulle Nex Machina absolut hamna på listan. Allting du gör låter, känns och ser rätt ut. Kontrollerna är blixtsnabba och hyperresponsiva och varje gång du har ihjäl en fiende eller förstör något fylls skärmen av ljuvliga partikeleffekter. Kort och gott bara känns det bra att spela. Och det räcker förbannat långt.

PAKO 2 (Android, iOS, Mac, Windows)

(Nominerad: Nordic Game of the Year – Small Screen)

PAKO 2 var ett annat av de där spelen vars trailer direkt intresserade mig. Delvis på grund av gameplayet (top-down-flyktbilsförar-vansinne) men framförallt på grund av den underbara estetiken. Tänk er Hotline Miami, inklusive VHS-artefakter, men med mindre Miami-neon och mer ökendamm. Spelet är så skamlöst retronostalgiskt att det nästan känns billigt, men jag är inte svårövertalad.

Det är bara synd att jag spelade PAKO 2 direkt efter Nex Machina. Spelet är i praktiken en twinstick-shooter med en bil i huvudrollen och även om kontrollen och gameplay inte är dåligt kan det inte riktigt mäta sig. Efter att ha flugit fram i blixtsnabba Nex Machina var det som att plötsligt försöka styra en full bebis genom en pöl med tapetklister.

Det är så klart inte helt rättvist att bedöma spelet på det sättet, men det var svårt att komma ifrån. Spelet ser också betydligt tråkigare ut, då inte ens den charmiga stilen riktigt kunde dölja de tekniska tillkortakommandena.

Jag spelade det här spelet på PC och är faktiskt lite sugen på att ge mig in i det igen, för att nöta mig fram till punkten då jag kan köpa lite häftigare vapen och bilar (inledningsvis är utbudet väldigt begränsat). Dock skulle jag nog då istället testa iOS-versionen, då bärbart faktiskt känns som ett vettigare format för spelet.

Angry Birds Evolution (Android, iOS)

Det är nu nio år (herregud mitt liv rinner ifrån mig) sen vi först stiftade bekantskap med Angry Birds. Under de åren har vi bombarderats av de arga fåglarna i dussintals mer och mer bedrövliga former (bland annat en chockerande rasistisk animerad barnfilm) och det känns som att den kulturella övermättnaden har gjort att många glömt att Angry Birds, i grunden, var jävligt roliga spel. De var perfekta mobilspel, med en premiss lika larvigt enkel som genial. Skjut projektiler (som bara råkar vara fåglar) mot ostadiga byggnader och försök ha ihjäl grisarna däri. Briljant! Att Rovio sedan fortsatte med att trycka fåglarna djupt ner i våra halsar under de efterföljande åren tar inte ifrån serien det.

Det var därför med en viss pepp jag ändå startade upp Angry Birds Evolution, eftersom det nu var flera år sedan jag sist spelade ett Angry Birds. Det skulle bli lite kul att förstöra saker med fåglar igen. Trodde jag.

Istället var det jag fick det tveksamma nöjet att uppleva en av de mest missriktade utvecklingarna av ett spelkoncept jag någonsin varit med om. Ett Angry Birds i 3D. Och den kanske sämsta versionen av det konceptet.

Få är väl de som skulle hävda att Worms-serien nådde sin höjdpunkt i 3D-spelen, men de spelen verkade ju i alla fall fortfarande förstå vad det var folk gillade med 2D-spelen, även om det inte överfördes helt perfekt. I Angry Birds Evolution känns det som att utvecklarna fundamentalt missförstått vad det var som var roligt med de första Angry Birds-spelen. Borta är hela idén med att riva byggnader för att komma åt grisar gömda i dem, istället utbytt mot ett turbaserat stridssystem där du skjuter fåglar över en platt, horisontell yta och försöker mörda grisar innan de mördar dig.

Och det är ungefär lika roligt som att hugga sig i ögat med en gaffel.

Antidote, Vaccine Defense (Android, iOS)

Det är ett Tower Defence-spel. Och det är fine. Stabilt. Helt OK.

STATUS: INSANE (PC)

Det här var ännu ett spel med en fantastisk trailer. Inte fantastisk på sättet att den fick mig att vilja spela spelet, nästan tvärt om, men fantastisk på det sättet som fick mig att vilja se om trailern. Och trailern är också det bästa med hela upplevelsen.

Det här är ett spel som jag definitivt inte spelat tillräckligt för att kunna recensera. Faktiskt inte så mycket på grund av tidsbegränsning, utan på grund av att jag helt enkelt inte kunde motivera mig att fortsätta. STATUS: INSANE är inte så mycket superdåligt, som det är hysteriskt tråkigt. Spelet går ut på att fly från ett mentalsjukhus och undvika vakterna på vägen, vilket är en helt okej premiss, det är bara utförandet som är lika intressant som vitt bröd.

Spelens “pussel” går sällan ut på att lägga pannan i djupa veck för att knäcka dem, utan istället på att om och om misslyckas för att man blir otålig och glömmer bort en vakt som står precis utanför ditt synfält. Och för varje gång man gör det blir man mer otålig och gör fler misstag. Och det är aldrig roligt. Det känns i slutändan som det ganska självklara resultatet av att göra ett pusselspel utan en stark central idé.

Mussila Planets (Android, iOS)

Om STATUS: INSANE är resultatet av att ett gäng färska spelskapare försöker skruva ihop ett spel utan en solid grundidé, så är Mussila Planets resultatet av exakt samma sak, fast där spelskaparna också helt saknar passion för projektet. Jag förstår genuint inte vad som är tänkt att vara intressant eller roligt med Mussila Planets. Det är bara bedrövligt.

The Frostrune (Android, iOS, Mac, PC)

The Frostrune känns lite som Yearwalks tråkigare kusin. Det är ett peka-klicka-spel centrerat kring nordisk mytologi (i det här fallet delar av asatron) med lite drömskt berättande. Kanske inte nyskapande, men heller inte någon som gjorts till dötts. Tyvärr känns det som sagt som en tråkigare version av ett existerande spel, med både mer konventionell grafikstil och mer konventionellt berättande. Detta medan inga av problemen som Yearwalk led av har åtgärdats. Det är ganska rörigt att navigera, lite svårt att veta vad som går att interagera med och pusslen håller en minst sagt varierande kvalitet.

I slutändan är spelet okej. Det är helt okej.

Fugl (Windows, Mac, Linux)

(Nominerad: Best Fun for Everyone, Best Technology)

Det känns svårt att säga något om Fugl i nuläget. Hittills är det inte mycket mer än en ganska enkelt tech-demo. Det finns ett frö av något här, men det kommer krävas väldigt mycket mer för att jag ska orka flyga runt i den voxelbaserade fågelsimulatorn i mer än några minuter.

Invector (PS4)

Rytm-spel är ganska kul och Aviciis musik funkar ganska bra för konceptet, även om det ibland känns som att det saknas en intern logik mellan musik och inputs. Jag är inget superfan av musiken och det faktum att det finns en “story” känns mest märkligt. Är du ett Avicii-fan antar jag att det kan vara värt att införskaffa, annars känns det kanske mindre motiverat.

Invert (Android, iOS, PC)

Invert är ett spel med ett väldigt enkelt koncept: byt färg på brickor för att få hela spelplanen enfärgad. Koncept och mekanik var faktiskt så simpelt att jag tidigt förutspådde att spelet skulle bli för enkelt, och snabbt börja gå på tomgång.

Men utvecklarna har gjort ett bra jobb med att variera det enkla konceptet och min hjärna är ofta för dum för att lösa pussel som den samtidigt tycker borde vara väldigt enkla. Ett ganska bra iPhone-pusselspel för toalett och tunnelbana, helt enkelt.

Figment (Windows, Mac, Linux)

(Nominerad: Best Audio)

Figment ser fantastiskt ut. Den grafiska stilen är verkligen underbar. Tyvärr är resten av spelet inte det. Det är inte dåligt, som så, bara ganska mediokert. Spelets berättelse och röstskådespeleri är kanske inget att hänga i julgranen, men det är gameplayet som är spelets största brist. Det är styltigt och ojämnt och känns liksom fel för spelet. Som om det under hela utvecklingen varit ett peka-klicka-spel som precis på slutet bytt genre utan anledning.

Jag vill lägga ett litet PS här efter att ha diskuterat det här spelet med resten av juryn i Nordic Game Awards. Jag uppskattade inte spelet alls, men i diskussion med andra lyftes det faktum att spelet gör en del intressanta saker med sitt soundtrack. Områden, fiender och till och med föremål påverkar vilken musik du hör, och det är onekligen ett intressant koncept. Det var ingenting som förhöjde spelet för mig, men något som ändå känns värt att nämna.

ECHO (PS4, PC)

(Vinnare: Nordic Game of the Year, Best Debut, Best Game Design)

(Nominerad: Best Audio, Best Technology, Best Art)

ECHO är den här listans stora överraskning för mig, och den stora vinnaren i årets Nordic Game Awards. Jag hade på något vis lyckats helt missa det och blev blown away. Spelet är larvigt snyggt, har en intressant och välskriven story och otroligt vasst gameplay. Både sci-fi-konceptet och twisten utvecklarna satt på gamplayet känns intressantt och unikt och jag har svårt att rakt av jämföra det här med något annat jag spelat.

Inför jurymötet var jag lite nervös för att jag skulle behöva försvara det här spelet mot en grupp människor som inte höll med mig (se: alla Svamprikets GOTY-poddar) men jag blev positivt överraskad när det visade sig att vi alla var rörande överens. De kategorier där ECHO vann gick extremt snabbt att klara av, inklusive Nordic Game of The Year.

Spelet är inte felfritt. Det är något för långt, lite för repetitivt vid tillfällen och slutet är lite av en besvikelse, men överlag är det här ett av de coolaste spelen jag spelat på flera år, och en värdig vinnare i alla kategorier det tog hem.

A Hat In Time (Windows, Mac, PS4, XBO)

(Nominerad: Nordic Game of the Year, Best Fun for Everyone, Best Debut, Best Game Design) 

Om ECHO är ett av de mest välpolerade spelen på den här listan så är A Hat In Time är ett av de spretigaste. Men liksom på ett ganska bra sätt. Spelet har en massa idéer, där vissa är bättre och andra är sämre, och en del av dem inte fungerar ihop. Men bara mängden ambition och passion till genren gör att jag är villig att se förbi sakerna som inte riktigt når ända fram. Det är ett väldigt imperfekt spel, men jag hoppas att utvecklarna fortsätter på samma spår och kanske med nästa spel leverera ett mer polerat spel.

Returner 77 (Android, iOS, Mac, PC)

(Nominerad: Nordic Game of the Year – Small Screen)

(Jag spelade det här spelet på min telefon, vilket inte förändrar spelet, men har en påverkan på upplevelsen. Så det kan vara värt att tänka på vid läsning av resten av texten)

Returner 77 är snyggt. Väldigt snyggt. Sådär snyggt att det känns som att det inte borde kunna existera i min telefon. Det är dessutom ganska bra. Det är ett ganska klassiskt pusselspel, med pussel som är varierade men har en gemensam tematisk tråd som gör att de känns rimliga i världen. De kan kritiseras för att vara lite väl enkla, men för mig gjorde det ingenting direkt.

Manus och skådespeleri är tyvärr ganska yxiga och drar ner den övergripande upplevelsen något, och samma gäller för kontrollerna, då touchen ofta inte riktigt gör som man vill. Men i slutändan är det en av mina bättre spelupplevelser på telefonen.

Aporia: Beyond the Valley  (PC)

Aporia har ganska mycket gemensamt med Returner 77, förutom att det är till PC och typ… sämre. Pusslen känns mindre koherenta och tråkigare, och samma gäller för världen där det utspelar sig. Det fanns absolut ingenting som drog mig in i spelet och fick mig att fastna. Men är man svältfödd på Myst-kloner antar jag att det här kan duga.

Digit Dare (Android, iOS)

Alltså, det är matte. Rakt av matte. Du gör mattetal. På tid. Vilket… okej, vill man räkna matte är det väl najs. Jag tycker faktiskt matte är ganska kul, så jag har inte jättemycket emot idén. Tyvärr är matte på tid mindre roligt och appen i sig är ganska rörigt upplagd, så inte ens en nörd som jag blir helt såld.

Milkmaid of the Milky Way (Android, iOS, Mac, Windows)

(Nominerad: Best Debut, Best Art, Nordic Game of the Year – Small Screen)

Milkmaid är ett väldigt klassiskt peka-klicka-äventyr, i allt från gameplay till retrografik. Det är på inget sätt nyskapande, men det ser charmigt ut och är överlag en helt okej trevlig upplevelse.

Tyvärr har spelet inspirerats lite väl mycket av klassikerna, och fått med även bristerna. Ibland är det oklart vart man kan gå, vad man kan interagera med och vad man försöker uppnå. Inte sällan sitter man och bara testar alla saker man har på alla platser man kan tänka sig i hopp om att man ska ha tur och hitta något som funkar. Det, plus en del pussel som känns specialdesignade för att vara irriterande, gör att spelet inte håller hela vägen.

Guru Gloo: Adventure Climb (Android, iOS)

Trevlig bagatell är väl ett bra sätt att beskriva det här spelet. Grundidén är småkul, klättra uppåt genom att bungyskjuta dig själv mellan olika hållpunkter. Tyvärr görs inte jättemycket med konceptet och det är inte jättemycket som driver en att fortsätta spela. Duger gott och väl för långa bussresor och bajs-sessioner dock.

Jazz Smash (Android, iOS)

Det är svårt att bedöma det här spelet, eftersom det knappt är ett spel. Hela upplevelsen består i att du petar på skärmen i takt med musik, vilket får ett basebollträ att slå sönder saker som dyker upp. Variationen är så gott som obefintlig och det finns väldigt lite motivation att fortsätta spela. Men det lilla spelet gör antar jag att det gör… helt okej.

Alwa’s Awakening (Windows, Mac, Linux)

Jag är ingen stor retrovurmare, men kan ändå uppskatta ett bra indiespel i retrostil, speciellt när spelet tagit den kända formen och utvecklat det på sätt som bara går med modern teknologi. Tyvärr känns det inte som att Alwa’s Awakening har gått det där extra steget, utan bara kommit fram till “spel i retrostil” och sedan nöjt sig.

Spelet ser ut som en retroplattformare och spelas som en retroplattformare och gör inte riktigt något mer med konceptet. Det finns ingenting som sticker ut eller grabbar tag. Dessutom har man i sitt försök att emulera spel från en annan era också fått med sig många av de brister som idag slipats bort, som dåliga checkpoints och delar av världen där den enda vägen framåt är genom en vägg med en hemlig gång som är otroligt vagt indikerad. Det här är ett spel för den som verkligen älskar retrospel, men inte riktigt för någon annan.

SteamWorld Dig 2 (PS4, Vita, Switch, 3DS. Windows, Mac, Linux)

(Vinnare: Nordic Game of the Year – Small Screen)

(Nominerad: Nordic Game of the Year, Best Game Design, Best Game Design)

Jag har spelat flashspelet MotherLoad mycket. Mycket mer än vad som egentligen är rimligt. Det är ett spel om att gräva, samla mineraler, sälja mineralerna och köpa bättre utrustning för att kunna gräva bättre. Så uppenbarligen gillar jag SteamWorld Dig 2.

Jag spelade aldrig SteamWorld Dig (1), vilket så här i efterhand förefaller lite märkligt. För det är verkligen min typ av spel, och jag har haft väldigt trevligt med uppföljaren. Grävandet är, till skillnad från i flash-klassikern MotherLoad, uppblandat med plattformande och enklare pusslande på ett sätt som gör att spelet sällan känns repetitivt, och de olika momenten är både välgjorda i sig, och passar väl in i helheten.

Personligen kunde jag gärna ha tagit ännu lite mer fokus på det rena grävandet, men man kan inte få allt här i världen.

World to the West (Windows, Mac, Linux)

(Nominerad: Best Game Design)

Jag vill tycka om World to the West mer än jag gör. Jag kan liksom se spelets kvaliteter, de intressanta delarna i speldesignen, men ändå är det något som inte klickar. Du spelar fyra karaktärer med olika förmågor som gör att de har möjlighet att ta sig fram på ställen de andra inte kan och förmågorna är överlag roligt utformade. Att man måste gå till specifika platser för att byta mellan karaktärerna känns dock väldigt begränsande och det tillsammans med smårörig bandesign och att det ibland är lite oklart vart det är du ska ta dig i världen har gjort det motigt att ta upp World to the West och fortsätta spela.

Little Nightmares (PS4, XBO, Windows, Switch)

(Vinnare: Best Audio, Best Art)

(Nominerad: Nordic Game of the Year, Best Game Design)

Att förklara vad som gör Little Nightmares bra är så enkelt som att peka på kategorierna som det vann. Det är ett extremt stämningsfullt spel och audiovisuellt är det tio av tio. Resten av spelet är tyvärr inte det. Det är inte dåligt, absolut inte, men gameplayet är definitivt spelets svagare del. Det är hyfsat, men inte i nivå med de bästa spelen i samma nisch (Limbo och Inside). Men skit i det, bara titta och lyssna! Det låter ju så bra! Och är så fint att se på!

Passpartout: The Starving Artist (Windows, Mac, Linux)

(Vinnare: Best Fun for Everyone)

(Nominerad: Best Debut)

Det här spelet är väldigt… lite. Det är inte mycket spel i spelet alls. Du ritar bilder, du ställer ut dem, du hoppas att någon ska vilja köpa din vackra tavla, så att du kan tjäna pengar och betala din hyra. Det är inte så svårt att nå den nivån dock, och ganska snabbt inser man att man helt kan ignorera inkomsten. Visst, du kan argumentera lite med köparna och få dem att betala lite mer än de först erbjuder, men det finns inte så mycket att vinna på det.

Allt det där låter kanske som stora nackdelar för Passpartout, men i slutändan är det nog till och med en bidragande faktor till att spelet vann den kategorin det gjorde. Spelet är att du ritar. Alla kan rita. Och även någon som jag, som är bedrövlig på det, faller ganska snabbt in i spelet och blir märkligt investerad i om de digitala konstköparna ska uppskatta mina verk. Och jag tror att en faktisk svårighetsgrad hade förtagit lite av upplevelsen.

Wolfenstein II: The New Colossus (Windows, PS4, XBO, Switch)

 (Nominerad: Nordic Game of the Year, Best Audio, Best Technology, Best Game Design, Best Art)

(Jury’s Special Mention)

Det känns inte som att det behöver sägas så mycket mer om det här spelet, men jag kan lite snabbt sammanfatta varför vi kände att vi ville ge en special mention till det, istället för att sätta det som vinnare i något kategori.

Wolfenstein II är ett på alla sätt välgjort spel, men där det verkligen sticker ut är i en aspekt som det inte finns någon kategori för: narrativet. Wolfenstein II tar vid där första spelet slutade och fortsätter utveckla sina många fantastiska karaktärer, och passar på att lägga till ännu några till. Spelet är helt bananer, med mech-nazister och resor till Venus, och mitt i allt det har de satt några av de mest verkliga och mänskliga karaktärer jag någonsin mött i ett spel. De gjorde BJ Blazkowicz relaterbar!

Och allt det där är så klart fantastiskt, men det som lyfte spelet så högt att det kändes fel att inte ge det ett omnämnande är det starka politiska budskapet. Ja, det är extremt tragiskt att vi hamnat i en tid då “nazism är dåligt” igen är ett politiskt statement, men Machine Games förtjänar en eloge för att de istället för att backa och fila ner de vassa kanterna när högertomtarna på nätet började veva, gått in ännu hårdare för att sträcka upp ett långfinger mot asen. Wolfenstein II är den SJW-PK-mardröm som brunhögern oroar sig för, och det är magnifikt.

Kommentarer

  1. Manuel skriver:

    Trevlig lista att läsa och väl kämpat! 🙂

Skriv en kommentar