När den svarthårige tween-Dante som en blixt från klar himmel slog ned på intet ont anande demoner i DmCs första trailer möttes han med skepsis från speljournalister och fans. Det talades om att den benhårda oneliner-spottande anti-hjälten fått ge vika för den inre angst som alla huvudpersoner måste bära på sedan framgångarna med Nolans Batman-triologi. Att det dessutom var brittiska Ninja Theory som nu skulle utveckla japansk hack-and-slash sågs också som en försvårande omständighet för att DmC någonsin skulle kunna leva upp till Devil May Crys storhetstid.

De första timmarna av DmC använder sig av så förbaskat snygg grafik, snabba kombos, gigantiska fiender och begåvade röstskådisar för att bevisa att alla som tvivlade på Dantes återkomst hade sjuhelsikes fel.

Alla som tvivlade på Dantes återkomst hade sjuhelsikes fel
Den moderna versionen av Dante är en försupen och dekadent yngling som lever i en värld där det styrande skiktet är på kollisionskurs med den uppenbart Anonymous-inspirerade  terroristorganisationen The Order. Dante blir snabbt indragen i deras förehavanden då han får reda på att de som har makten i samhället är ett gäng demoner som kontrollerar folket genom enorma bankskulder (finanskris), fördummande sockerhaltiga drycker (Coca-cola) och propaganda i tv-kanalerna (Fox News, ledd av en man som är så lik Rush Limbaugh att jag misstänker han gjort all motion capture för rollen). Smaka på den subtila samhällssatiren.

Eftersom demonkungen är den person som dödade Dantes mamma och tillfångatog hans pappa krävs det inte mycket övertalning för att han ska kasta sig in i Limbo, den mellanvärld som existerar mellan vår och demonernas. Eftersom de två smälter in i varandra påverkar Dantes framfart i Limbo även den verkliga världen, vilket jag hoppas leder till en intressant Inception-utveckling i storyn längre fram.

Även om jag saknar de enorma mängder kanonmatsfiender som brukade figurera i föregående Devil May Cry-titlar så finns det inte mycket att klaga på i spelets strids-system. Äntligen känns det som att Ninja Theory vet vart de vill lägga sitt fokus och resultatet är rent knappjonglerande slash-spektakel. Du har sammanlagt tre olika fighting-stilar tillgängliga samtidigt (Devil trigger inte inräknat), alla med omkring fyra attacker vardera och tiotal kombos för varje attack. Alla dessa stilar och attacker kan dessutom kombineras sömlöst under pågående strid. Jag kan inte hitta något bra svenskt ord för resultatet, det är helt enkelt badass! Uppgraderingssystem fungerar så att alla poäng du tjänar för att uppdatera dina attacker när som helst kan placeras om så att du kan ändra din spelstil. Det är jäkligt tacksamt och gör att spelare vågar testa de något futtiga men visuellt roliga uppgraderingarna istället för att enbart plocka på sig bra attacker. Dock är det tråkigt att spelet så tidigt börjar introducera fiender som bara kan besegras med en viss typ av attacker. Det gör att de kombos du har tillgängliga begränsas avsevärt och det tar luften ur striden ibland. De trånga banorna hjälper inte heller till då Dante kan skicka iväg en attack mot helt fel fiende flertalet gånger.

Denna tunga action packas ned i lager av häftig karaktärsdesign, snygga fantasifulla miljöer och toppas med en rosett av hårdrocksgitarrer. Röstskådespeleriet sätter alla andra spel i genren (som inte redan utvecklats av Ninja Theory) i skamvrån och ger liv till Dante, samt de karaktärer han har omkring sig. Den moderniserade antihjälten är inte heller så angsty som många tycktes oroa sig för. Han må inte längre vara den helt empatibefriade snubben från Devil May Cry 2, men han är fortfarande vitsig på sitt rätt ointellektuella sätt men hans iscoola dramatiska manér går inte att tvivla på. Dante är skriven som en dryg, douchig tonåring som inte bryr sig ett skvatt men han är fortfarande en mer sympatisk karaktär än Assassin’s Creeds Connor.

Dante må vara en ny karaktär, men känslan för vad som gjorde Devil May Cry så jäkla bra finns i varje detalj i DmC. Det är definitivt en kandidat till årets bästa spel 2013.

Men naturligtvis har jag alltid genusglasögonen på mig och behöver ta upp saker ur den vinkeln. Vill du bara ha ett oproblematiserat intryck av DmC helt utan några aspekter på representationen av kön så sluta med fördel att läsa vid “årets bästa spel 2013”. Ni andra är med än? Okej;

  1. Är du inte så förtjust i onödig exploatering av kvinnokroppen så klicka för guds skull bort titelsekvensen. Den är helt fristående från storyn och tro mig, ditt intryck av den första halvtimmen av spelet blir mycket roligare om du inte fått pixlade stringtrosekön uppkörda i ansiktet inte en, inte två, utan tre gånger under titelskärmen.
  2. Kat, The Orders enda kvinnliga medlem så vitt jag sett och den Wicca-tjej vi sett leda Dante genom Limbo har naturligtvis Rape As Backstory. Och det görs ingen grej av det. Det bara nämns lite snabbt i en mellansekvens.

Inga av dessa två saker är någon dealbreaker för min del, men det är bara så jäkla tråkigt och det gör mig frustrerad, speciellt eftersom Ninja Theory skapade Nariko. Här är min snabbt påkomna alternativa backstory till Kat:

Dante: “So, tell me about these nightmares?”
Kat: “I… I don’t want to talk about it.”
Dante: “Come on!”
Kat: “The nightmares… they weren’t really nightmares because they didn’t need the dark or my dreams. When I was little I would start screaming at my teachers face because I saw him for what he was. A demon squeezed into a humans skin. It was goutesque, but no one saw it but me. They… they where everywhere. On the streets, in the shops, even other children.  Everyone said I was crazy. I’m not. I’m not crazy. It’s just that I can see them, their true faces bleeding through Limbo to our world. They locked me away in this tiny room. So I started walking Limbo in spirit form to escape. That’s where I met NAMEOFLEADEROFTHEORDER. S/he saved me. Showed me the truth.”
Dante: “That demons are bastards?”
Kat: “No… that I’m not the crazy one.”

Svårt att jämföra naturligtvis när ni inte hört originalet men det låter ungefär som “Min styvfar var en demon som våldtog mig, jag lärde mig fly min kropp och kom till Limbo. Åh, kolla, en bro, ska vi stanna ett tag och hoppas inget hemskt händer?” Ungefär så.