Alla har vi väl någon gång känt paniken över att inte ha några extraliv kvar, när vi efter mycket möda har lyckats konfrontera slutbossen? Den enda tröst vi då har haft, är att om vi skulle misslyckas och dö, kan vi bara trycka på continueknappen och börja om med tre nya extraliv.

Idag är en sådan dag då jag verkligen skulle velat haft några extraliv att dela med mig av. Att jag skulle sitta på en enorm continueknapp som jag skulle ha tryckt så hårt på, som jag aldrig tryckt på en knapp förr.

Men jag har ingen sådan knapp. Jag har inga extraliv…

Följande text publicerades i Svamprikets begynnelse, men känner att det är på sin plats att köra en repris:

Bland tysta kullar och Studentrum

Älskade vän 1977 - 2010

Mellan åren 2002 och 2006, så var jag en så kallad student! Det vill säga att jag var inskriven vid ett universitet, för att utbilda mig, men för det mesta så söp jag ner mig!

Men att dricka mig redlös var inte det enda jag gjorde under denna period. Jag spelade även en hel del tv-spel.

I korridoren där jag hade mitt lilla rum, bodde även en god vän till mig. Vi kan kalla henne för Heggen, eftersom det är vad hon kallas för. Hon och hennes dåvarande pojkvän och jag fick upp ögonen för det här med skräck-spel tillsammans. Vi började såklart med att spela igenom Resident Evil spelen. Vilket, som ni alla förstår, var riktigt roligt och trevligt! Resident Evil och en jävla massa smågodis är en oslagbar kombination.

Men så en dag fick vi vantarna på ett spel vid namn Silent Hill! Det verkade häftigt, men vi tänkte att det aldrig skulle komma upp i samma standard som Resident Evil-serien.

Vi stoppade i skivan och startade. Jag hade fått äran att vara den som höll i handkontrollen…

…efter att ha spelat i enbart sex minuter ställer jag mig upp, kastar ifrån mig kontrollen och utbrister: Fy fan! Vad i helvete är det här!? och begav mig helt sonika in på mitt rum och låste dörren! Det dröjde en vecka innan vi fortsatte att spela…

Tidigt imorse somnade min vän in, efter flera års orättvis kamp mot en sjukdom vid namn cancer. Tack min käre vän för alla roliga stunder vi har haft, både med och utan en handkontroll i händerna <3