Just nu försöker jag för tredje gången i mitt liv att ta mig igenom Majora’s Mask. Första gången var vid spelets release, då Ocarina of Time fortfarande var det största spelvärlden någonsin sett och det var längesen vi senast såg två Zelda-titlar till samma konsol. Efter några timmar in i mitt första möte med Majora’s Mask stod det till slut klart – det här var den största spelbesvikelsen i mitt 16-åriga liv. Jag ska förklara varför, snart. Det såg ut som Ocarina of Time. Det lät som Ocarina of Time. Det kontrollerades som Ocarina of Time. Egentligen var det inte konstigt att jag var så oförberedd på vad Majora’s Mask faktiskt är. Ett Zelda-spel som är ovanligt på många sätt, inte minst pga den korta utvecklingstiden och det faktum att det var första gången Eiji Aonuma fick styra utan Miyamoto. Majora’s Mask är enligt mig ett märkligare spel än det experimentella The Adventure of Link, och trots alla estetiska och spelmässiga likheter med Ocarina of Time står Majora’s Mask än idag som det mest säregna i serien. Och jag lyckas inte tycka om det.

[quote-right:Jag älskar spelet, men jag hatar att spela det]Eller jo, jag tycker om det. Egentligen älskar jag det. Jag älskar Majora’s Mask. Jag älskar den psykotiska estetiken som lyckas vara både färgglad och hotfull på samma gång. Jag älskar vemodet som ligger över en värld på kanten av död och förödelse. Jag älskar konceptet att behöva återuppleva samma 72 timmar om och om igen tills du kartlagt invånarnas personligheter, rutiner, relationer, drömmar, rädslor, och problem. Jag älskar det som spelet kräver av mig som spelare, och vad det ger i retur. Jag… Hatar bara att spela det. Jag älskar spelet, men jag hatar att spela det. Jag hatar att känslan av hopplöshet och meningslöshet hela tiden genomsyrar så mycket av det jag gör, när allt gång på gång går förlorat till tidens tortyr. Att hela tiden känna mig stressad, medan jag vet att jag kommer behöva repetera vissa saker – något som i de flesta andra spel är ett straff för att du dör.

Att spola tillbaka tiden innan den tredje dagens slut känns inte som att undvika Terminas dödsdom, utan mer som att själv dö i ett messiasaktigt självmord, för att sedan återuppstå tre dagar tidigare. Och även om jag hatar att uppleva det, så älskar jag att det finns ett spel som gör det. Precis som Shadow of the Colossus, Final Fantasy XIII, och Metroid Prime, så är Majora’s Mask ett spel som jag älskar, men som jag hatar att spela. Och därför sitter jag här nu, för tredje gången sedan 2000, och försöker uppleva det igen.