VAD TOMMY TYCKER OM WII-VERSIONEN:

En plattformshjälte från way back when beger sig ut i rymden för att flyga från planet till planet tillsammans med små söta färgglada varelser. Nej, det är inte Super Mario Galaxy. Men det är spelet som Sonic Colours tydligt hämtat inspiration från. Startmenyerna, musiken, planeterna, kartan, och att Sonic byter former känns som Super Mario Galaxy. Men det här är inte Super Mario Galaxy.

Faktum är att jag undrar om inte Sonic Colours förlorar på att det påminner så mycket om Super Mario Galaxy, eftersom klasskillnaden då blir större. Jag kan säga redan nu att Sonic Colours inte är ett dåligt spel. Det är bara inte i närheten av Super Mario Galaxy. Och det blir man ständigt påmind om. Faktiskt tror jag Sonic Colours hade varit ett bättre spel om man bara låtit Sonic vara Sonic, och struntat i rymdtemat och bytandet av skepnader.

Sonic handlar om fart. Det handlar om att susa fram på banorna så fort som möjligt. Ibland blir det onekligen lite trial and error över spelandet, då vissa saker är omöjliga att förutse. Det slutar med att flytet och tempot bryts när jag då och då drabbas av orättvisa dödsfall. Genom att bruka kraften från små så kallade wisps, kan Sonic utnyttja åtta olika egenskaper. Han kan till exempel förvandla sig till en borr och gräva ner sig i marken (Super Mario Galaxy 2 much?). Det går även att bli en puffig puff och sväva en liten bit, ungefär som spöksvampen i… ja, ni vet vilket spel.

Moment som svävandet bidrar till det långsammare tempot, och sticker ut som en öm tå från spelets övriga gameplay. Vissa wisps känns klockrena i sina sammanhang, som till exempel när jag får borren under vatten och susar fram.  Men generellt tycker jag utvecklarna vävt in de här elementen lite dåligt i bandesignen.

Då och då måste jag stanna upp för att använda någon av Sonics nya krafter, för att sedan fortsätta springa. Men när jag väl slipper sväva fram långsamt eller dunsa mot marken som en tung klump är det riktigt underhållande. Alltså när jag får springa fort i loopar.

Men bortsett från de nya inslagen som drar ner tempot lite då och då, så är Sonic Colours faktiskt ett spel som underhåller mig. Visst kräver bandesignen ibland mer precision än kontrollen erbjuder. Men för det mesta handlar det om fart framför finess. Förvridandet av musiken och blurrandet av bilden som inträffar när man boostar är fantastiskt effektivt för fartkänslan, speciellt när vyn ligger bakom igelkotten.

Det är många partier av banorna som är automatiserade. När Sonic loopar, flyger, studsar och rullar fram i små korta filmsekvenser där kameran vrider och vänder känns det ibland som att du upplever banorna mer än du spelar dem. Men dessa spektakulära sekvenser är även spelets starkaste kort, och sätter den där extra kryddan i grytan som gör att jag ändå fortsätter spela.

Sonics nya wispvänner känns väldigt träff eller miss. Hälften av dem lyckas faktiskt skapa underhållande spelmoment som passar in i spelets tempo. Men hälften av dem saktar ner allt, och känns bara ivägen. Det är när bandesignen låter Sonic springa fritt som Sonic Colours är som bäst, och lyckligtvis är det varan vi får mest av. Åh, och en sak till — bossfighterna är riktigt roliga. Där handlar det om fart och inte mycket mer. Om hela spelet varit så skulle betyget bli minst ett steg högre.

VAD LUDDE TYCKER OM DS-VERSIONEN:

I likhet med en annan plattformshjälte har det nu även blivit dags för Sonic att flytta ut i rymden. Men till skillnad från hans konkurrent är Sonics rymdresa inte lika lyckad.

Men vänta lite nu, kanske det är någon som tänker. Är det inte DS versionen du har recenserat? Lite orättvist att jämföra den med ett spel till Wii? Jo, det kanske det är, men hur jag än vrider och vänder på det så hamnar jag alltid tillbaka i Marios galax, när jag sitter med Sonic Colours i min hand. Det är alldeles för uppenbart att utvecklingsteamet har haft Marios senaste rymdäventyr i bakhuvudet och jag kan inte låta bli att tycka att det här skulle ha kunnat gjorts så mycket bättre.

För det finns potential. Farten finns där, som sig bör, men tyvärr verkar utvecklarna tycka att det är jättehäftig med spel som byter mellan den övre och undre skärmen i tid och otid. Flera gånger tappade jag bort Sonic, för att efter några sekunder upptäcka att han rusar omkring på den nedre eller för den delen övre skärmen, utan som någon helst förvarning. Oftast resulterade detta i att Sonic sprang rakt i famnen på en fiende, eller landade på ett gäng spikar.

Spelet är stort, inte då till antalet världar. Nej, det jag menar med stort är att det finns otroligt mycket att göra på de olika världarna om man så skulle önska, men det kan jag i ärlighetens namn inte förstå att någon skulle vilja.

I likhet med Mario får Sonic, dock inte med hjälp av kepsar, under spelets gång tillgång till olika förmågor. Dessa förmågor får han utav de små utomjordiska Wisps (som han även ska rädda från den onde äggmannen, som självklart är med) och dessa förmågor gör att det blir en viss variation. Men eftersom de är tråkiga och sämre kopior av Marios diton, blir det pannkaka i slutändan. När jag befriade en Wisp, och det visade sig att förmågan hon gav mig var att Sonic nu kunde borra sig ner i marken, började jag inte direkt jubla av glädje.

Det som jag störde mig allra mest på, är något som är väldigt viktigt i plattformsspel, eller i spel överhuvudtaget. När jag spelar ett spel, anser jag att som belöning, skall man i slutet på varje bana få vara med om en rolig bossfight. Ibland kan det till och med vara bossfighterna som är själva drivkraften att spela vidare, som i t.ex No More Heroes.

Här är det helt tvärtom, för bossfighterna i Sonic Colours är ett skämt. Ett tips till dig, om du har funderingar på att utveckla ett spel till DS är att du bör veta att det räcker inte med att bossen täcker båda skärmarna. Bara för att bossen är stor betyder det inte per automatik att det blir episkt att slåss mot den!

Men som sagt, nu är det DS versionen av Sonics senaste äventyr jag har spelet, och jag tror och hoppas på att det inte alls är lika uselt genomfört på Wii. Den känslan jag får när jag spelar Sonic Colours till DS, är att de har tagit ett helt okej plattformsspel, som inte är nytänkande någonstans, men ändå har ett visst underhållningsvärde, från en stationär konsol och tryckt ner det i en handhållen. Tyvärr så råkade mycket väsentligt inte komma med vid själva nedtryckandet. Ungefär som om man skulle misslyckas med att pressa en apelsin, och allt det goda hamnade i en pöl på golvet istället för i glaset.

Från början hade jag tänkt att ta upp DS versionen av Sonic Colours i min videobloggserie “Mamma Pappa Barn”. För Sonics skull, borde jag nog ha gjort det. När jag har suttit och spelat det med min yngsta pojke på 4 år, har det ändå varit en okej upplevelse. Ett stor plus är att det behövs inte två kassetter för att spela två stycken, utan det räcker med en och det är faktiskt lite småkul att köra race mot varandra. Tack vare detta räddas Sonic ifrån att bli den första på Svampriket att få en giftsvamp i betyg.