Recension/kärleksbrev — ilomilo

När jag listade spelen jag såg mest fram emot under hösten placerade jag ilomilo (Xbox 360) på andraplats, alldeles efter Fallout: New Vegas. Såhär i efterhand står det klart att de två spelen borde bytt plats. Ilomilo överskred mina väldigt höga förväntningar. Det är sällan jag blir så förälskad i ett spel.

Det är något mer än bara ett riktigt bra spel. Det är ett sånt där sällsynt spel jag känner en relation till. Det är en x-faktor, något som inte riktigt går att sätta fingret på. En perfekt storm av värme, kärlek, charm och mys.

Ilomilo är ett pusselspel där du verkligen måste tänka tredimensionellt, och utanför gravitationens lagar. Banorna är en serie av kuber som sitter ihop med varandra, och det är upp till dig att få Ilo och Milo att mötas genom att turas om att styra en i taget (funkar även i co-op då ni ansvarar för en varsin liten tumvarelse). Vägen dit kantas av elaka strumpmaskar, äppelätande kubgubbar och plirögda hundblock. Det Ilo gör på banan påverkar vad Milo kan göra, och vice versa. Det gäller att hitta ett samarbete som för dem ihop.

Det finns fyra världar, varav varje värld har nio banor plus tre upplåsbara bonusbanor.Varje värld introducerar nya element av problemlösande i form av nya kuber med nya egenskaper och nya sätt att tänka på.

Det kan handla om kuber som har en fallucka som låter dig byta sida. Eller kuber som kan användas som hiss. Eller kuber som lyser upp en viss area så att närliggande kuber solidifieras för dig att gå på. Eller kuber som kan sträcka ut sig och bilda en bro. Alla fyller sin roll, och tvingar dig att tänka både innanför och utanför ramarna.

Problemlösningen i ilomilo slår både LIMBO och Professor Layton and the Unwound Future på fingrarna när det kommer till smart, underhållande och utmanande pusseldesign. Frågan är vad som gör mig mest yr; problemlösningen i ilomilo, eller det faktum att det är en enda person som skapat dem. Visst blir det näst intill frustrerande svårt ibland. Men lösningen är nästan alltid så smart att jag genast förlåter det när jag löser problemet och får känna mig duktig. Varje bana är som en rubiks kub som någon vecklat ut och givit liv.

Det är extremt svårt att säga vad som får mig att älska ilomilo mest – presentationen eller bandesignen. Det känns som att alla i Malmö-baserade Southend presterade i någon form av kollektiv trans där alla lyckades överträffa sig själva.

Grafiken är något vi skulle kunna få se om Super Mario Galaxy tillbringade natt med LittleBigPlanet, och står högt över allt annat jag sett i år. Musiken är en kärleksförklaring till gatumusikanter. En hint av bluegrass blandat med xylofoner, dragspel, banjo, bastubor, och munspel som både passar och matchar genialiteten i det visuella.

Till och med animationerna och hur karaktärerna rör sig spelar en viktig roll i helheten. Hur Ilo och Milo vankar fram över kuberna som små pingviner, och ljuden deras små fotsteg ger ifrån sig. Detaljer som hur de vinglar när de åker på hissblocken. Hissblocken, som viftar med sina små miniatyrvingar när de lyfter. Och Sebastian, som är den mest underhållande och karaktäristiska tutorialinstruktören sedan skyltmålaren i World of Goo. Alla dessa element är inte bara näst intill perfekt utförda i sin egen rätt, utan skapar en helhet större än dess enskilda delar.

Än så länge är ilomilo inte officiellt släppt, men det går att låsa upp demot med hjälp av en hemlig kod. Därifrån kan du sedan köpa spelet om du gillar det du ser. Priset på 800 poäng är vansinnigt billigt med tanke på produktionsvärde av vad som serveras, och jag råder dig till att slå till nu då det inte skulle förvåna mig om priset går upp till 1200 när spelet släpps officiellt.

Och om du har ett hjärta kommer du älska det åtminstone hälften så mycket som jag gör. Ilomilo är i min mening årets bästa spel. Inte bara för att det är ett riktigt bra spel, utan för vad helheten av dess olika beståndsdelar får mig att känna för personliga band till det. Det är kärlek upphöjt till två.