Recension

UFC Undisputed 3

För bara ett par år sedan såg jag på MMA med en rynkande näsa. Jag tyckte det mesta såg löjligt ut och försökte stå fast vid att lagsporter alltid kommer vara mer underhållande än individuella. Men som med så mycket annat så hade jag vänner runt mig som var insatta och intresserade och efter en blöt kväll på krogen hamnade vi på samma efterfest där den senaste UFC-galan skulle livesändas lagom till att solen började gå upp igen. Galans numrering var 112 och vi som såg den vet hur pinsamt jobbig den blev, med ett domslut med bitter eftersmak och en dansande showman som för en stund glömde bort F:et i UFC.

”Mötet mellan två renodlade brottare kan mycket väl resultera i kvällens knockout”
Men trots att galan i efterhand helt saknade engagerande sammandrabbningar så var det något i mig som klickade. Visst kan det mycket väl varit en kombination av Jägermeister och testosteron, men jag tror att jag också började förstå skönheten med sporten – att ett möte mellan två renodlade brottare mycket väl kan resultera i kvällens knockout. Ju mer jag nystat in mig desto mer har jag börjat förstå att många av mina tv-spelsvänner gillar denna sport, men trots forskning på universitetsnivå har jag tyvärr inte lyckats komma fram till ett definitivt svar på varför.

Likheterna finns ju där. Likt tv-spelet är MMA som sport fortfarande tonåring i underhållningsbranschen. Under de senaste åren har det hänt ofantligt mycket i båda läger och man kallar ofta MMA för den snabbast växande sporten någonsin. Tillsammans utgörs en stor målgrupp av en och samma generation, vi som alltid kommer se Mike Tyson som den utlimata slutbossen. Men också en generation som i tid och otid alltid fått försvara sina intressen. Tv-spelet för att det är mer än en barnslig lek och MMA:n för att det är mer än en blodig lek. Eller tvärtom? Den cirkus som UFC en gång stod för har nu vuxit på sig, rakat bort moppemustaschen och vågar pussa mamma igen. Två fighters står blodiga efter match och tackar som ödmjukast för en bra match, båda inser nämligen att de alla är ambassadörer för en sport som alltid fått kämpat i uppförsbacke. På samma sätt försöker många av oss som skriver om spel plocka ut de vackra och fina stunderna, för att visa världen utanför att det finns mer i vår underhållning än headshots och brutalitet.

Dessa gemensamma faktorer leder oss till den punkt att man skapar ett spel baserat på sporten. Zuffa försökte visserligen redan 2000, men det var först under 2009 som något man kunde ta på allvar släpptes. THQ släppte spelet utvecklat av Yuke’s Osaka – spelhuset bakom bl.a. WWE Smackdown Vs Raw. Kombinationen var lyckad och kritikerkåren var enad; MMA-scenen hade utan några egentliga misslyckanden fått ett spel som representerade sporten väl. Det fanns inte någon hälsomätare, ingen super-combo funktion. Spelsystemet var lika djupt som Zuffas fickor och samtidigt lagom lättillgängligt för att inte skrämma bort de som bara ville in och knocka sin motståndare så forts som möjligt.

”Undisputed 3 ger spelaren lika mycket underhållning som utbildning, alltid i perfekt bite-size och alltid med nästa belöning runt hörnet”
UFC Undisputed 3 är det senaste tillskottet till serien och precis som sin föregångare har kritiker beskyllt serien för att inte utvecklas tillräckligt mellan släppen. I andra hörnet har vi de som menar att man inte lagar det som inte är trasigt. Efter en tio år lång karriär med min spanskfödde Muay Thai-fighter får jag hålla med de sistnämnda. Efter nu ha pensionerat min första fighter kan jag nästan med ett nostalgiskt skimmer nu se tillbaka på hans karriär och minnas den första svidande förlusten, alla svettiga dagar i gymmet och inte minst känslan av att få bältet bundet kring midjan. Karriären inleddes ganska enkelspårigt men i takt med att utmaningen blev större växte också arsenalen av attacker och förmågor. Som spelare gick jag från enkel standup, till ground&pound, till på sina håll riktigt avancerad submission-brottning. UFC Undisputed 3 ger spelaren lika mycket underhållning som utbildning, alltid i perfekt bite-size och alltid med nästa belöning runt hörnet.

På samma sätt som sporten MMA i sig är en kompott av olika kampsporter är även UFC Undisputed 3 en hybrid. Det genomarbetade och ständigt belönade karriärsläget ger mig minst lika mycket djup och möjligheter som de tyngsta av sportsimulatorer, men samtidigt är spelet – om man vill – extremt lättilgängligt och direkt precis som ett renodlat fightingspel. När jag inte längre orkar med att banka sandsäckar för att bygga upp min vänsterkrok kan jag plocka fram någon av mina favoriter från verkligheten och låta dem gå lös på varandra. Vissa stunder sitter jag i timmar för att finjustera små och till synes obetydliga detaljer för att andra dagar endast spela ett fåtal drömmatcher som hungriga MMA-fans troligtvis aldrig kommer få se. Det är ändå där UFC Undisputed 3 är som bäst. Lagom nära verkligheten, lagom mycket spel.

Receptet blandas nämligen av en köksmästare med en snudd på overklig fingertoppskänsla och slutresultatet är precis som väntat en rätt som prickar in alla området lika självsäkert som exakt. MMA och tv-spel må vara två skilda underhållningsformer men de delar oräkneligt många faktorer och i UFC Undisputed 3 går de hand i hand in i en bländande ljus framtid.

Jag vill följa med.

Kommentarer

  1. Peter Ahonen skriver:

    Jag tycker inte att Yuke’s verkar anstränga sig särskilt mycket att förbättra sina spel. Jag får exakt samma upplevelse av detta som av UFC 2010, som i sin tur inte var särskilt långt ifrån 2009-spelet. Karriärlägena har blivit bättre förstås, men det är ett ganska träligt väntande i menyer mellan tråkiga minispel för att träna sin karaktär, om man nu inte kör på auto varje gång. Jag är ett stort UFC-fan, så jag njuter fortfarande av spelen, men tycker att det känns som att de börjat trampa vatten nu med den här serien.

  2. Jorge skriver:

    Ni kan köra min fifastrategi, köp det vart tredje år för att uppleva lite skillnad!

Skriv en kommentar