Recension

Micro Machines World Series (PS4)

Som ung på 90-talet tyckte jag Micro Machines var ett hiskeligt underhållande racingspel. Att få sladda runt på frukostbord och köksbänkar var omåttligt häftigt och jag vet inte hur mycket tid jag lade på det första spelet, men mycket var det. Nu återvänder Codemasters till rötterna och levererar en modern tolkning av det första spelet. Upplägget är det samma som innan. Lev rövare på diverse vardagsmiljöer och se till att sabotera så mycket som möjligt för dina motståndare.

Micro Machines World Series är helt enkelt ett racingspel som skådas från ett perspektiv ovanför gigantiska vardagsmiljöer där frukostbord och barnrum blir skådeplats för putti-nuttig fordonskrigsföring. Banorna är knökfulla med smådetaljer både interaktiva som statiska och det finns gott om både hinder som genvägar för den äventyrlige. Här och var finns det vapen att plocka upp för att åtgärda sitt motstånd och som så ofta annars är det först i mål som vinner.

Tidigare i år spelade jag Table Top Racing: World Tour och jag kände att jag hellre skulle spela ett nytt Micro Machines-spel istället. Nu har jag fått min önskan igenom men jag är ändå inte riktigt nöjd. Medan Codemasters till stor del har utgått från det första spelet och moderniserat det på lämpligt sätt har de gjort så jättemycket mer. Personligen finner jag att Micro Machines World Series känns fattigt på innehåll för den som inte har möjlighet att spela med fyra spelare på samma skärm. Medan ljudet är godkänt och grafiken likaså är kontrollen det bästa med spelet. Jag upplever sällan att jag inte har kontroll över mitt fordon och även om det finns gott om misstag och olyckor så beror det mer på egna misstag och motståndarnas illvilja.

För illvilja är en stor del av Micro Machines som spelserie. Ett lopp är inte riktigt ett lopp om inte ens vänskap sätts på ordentligt prov cirka tio gånger. Att ta sig först i mål handlar inte bara om att sladda sig igenom kurvor bestående av kokplattor och läxböcker på perfekt sätt utan man måste även vara medveten om yttre omständigheter. Din kompis kan utan problem bromsa lite senare än dig och därmed knuffa ut dig utanför banan och sådär fortsätter det i ganska stor skala tills någon har vunnit. Det är här Micro Machines briljerar helt och hållet. Den sociala interaktionen mellan spelare i samma rum är kittet som håller ihop hela spelet, samtidigt som det kan slita rejält på dina relationer. Medan det absolut går att spela online så tappar man en stor del av det som gör Micro Machines World Series kul och jag skulle ljuga om jag påstod att mina erfarenheter av onlinedelen var speciellt bra eller välpopulerad.

Det finns ett spelsätt där du ska eliminera fiender och sno deras flagga men jag kan inte påstå att jag är speciellt förtjust i detta. Det är ändå den klassiska racingen som roar som bäst och man ska spela med kompisar i samma rum där man kan tävla i att gapa högst och möra varandras axlar med knytnävarna. Medan man kan spela Micro Machines World Series ensam hemma på kammaren så får i alla fall inte jag ut speciellt mycket av det där onlinedelen är lätt svajig och att spela själv mot datormotståndarna är helt enkelt inte roligt i längden. Det faktum att det inte finns något slags karriär-läge där man själv tar sig framåt talar för att detta är ett spel som ska åtnjutas med andra människor. Micro Machine World Series är ett typiskt spel som vill spela an på vår nostalgi. Dock kan jag känna att vi skulle behövt något mer för nu känns det faktiskt ganska barskrapat.

Skriv en kommentar