Med kanske den mest välproducerade av alla sentimentala slow-motion-och-sorgsen-musik-trailers ploppade Dead Island upp på spelintresserades radar. Det poetiska vemodet var dock exklusivt för videosnutten. Spelet är något helt annat. Du befinner dig på en semesterö utanför Australiens kust och vaknar upp för att inse att gästerna på ön förvandlats till vandrande odöda. Jobbigt läge.

Dead Island är ett sandlådeactionspel med rollspelsinslag. Du väljer en av fyra karaktärer och ger dig ut i världen för att överleva. Snart kommer du i kontakt med andra överlevande som tror du är livsfarlig eftersom du blivit biten, men icke sa Xboxflickan och Nikke, det visar sig att du är immun mot vad det nu är som förvandlar vanliga hederliga strandbesökare till monster.

Med den nyvunna kunskapen blir du hela öns favoritkompis eftersom du kan ge dig ut och utföra tjänster och uppdrag åt de mindre lyckligt immunförsvarslottade. Du samlar på dig uppdrag och äventyr genom att samtala med de övriga på ön och i utbyte får du pengar, erfarenhetspoäng och vapen. Arsenalen är fokuserad på närstrid även om en del skjutvapen också finns, framförallt senare spelet.

Jag förväntade mig en blek kopia av andra kooperativa överlevnadsspel men istället visar Dead Island sig vara mer åt rollspelshållet. Ett stort fokus ligger på att samla vapen och annan loot att modifiera och utveckla dem. Ju mer du använder dina vapen desto mer slits de tills de blir så nötta att du inte längre kan använda dem. Vid reparationsbänkar kan du återställa dem igen, men mot en kostnad.

”Karaktärerna ser ut ha fallit från fulträdet och träffat alla grenar på vägen ner”
En spännande innovation är stridssystemets nyttjande av de analoga stickorna där du faktiskt svingar dina vapen med svepande rörelser. Det känns igen från en del boxningsspel. Det är ovant och märkligt till en början, men när systemet sitter i ryggmärgen ser jag snabbt fördelarna med det. Istället för att trycka på en knapp för att starta en sving har jag direkt kontroll över min karaktärs armar vilket ger en ovanligt naturlig känsla.

Fiendernas kroppsdelar är olika känsliga och var på kroppen du slår eller skjuter dem påverkar deras förmågor. Möter man en stor thug med lång räckvidd och livsfarlig sving kan man med några välriktade hugg med macheten kapa båda armarna av honom och plötsligt har man återskapat en Monty Pythonsketch. Det finns mycket humor i Dead Island men den är subtil och mörkare än midnatt på en månlös natt.

Stundtals är grafiken vacker som ett vykort, framförallt i spelets inledande del som utspelar sig på stranden, men titt som tätt visar sig spelet från sin fulaste sida. Karaktärerna ser till exempel ut ha fallit från fulträdet och träffat alla grenar på vägen ner.

Dead Island är som bäst när man spelar tillsammans, helst fyra spelare samtidigt. Ensamspel blir snabbt enformigt och stämningen sabbas vid mellansekvenser när din karaktär plötslig får sällskap av tre andra överlevare. Man kan inte heller spela med delad skärm vilket är ett stort minus.

Det största problemet med spelet är att så mycket av Dead Island känns omotiverat. De flesta uppdrag börjar med att något våp säger ”Ser du min hand? Det finns ingen banan där. Kan inte du hämta en banan åt mig?”. Sen tar du en bil, följer din radar till en plats full av fiender. Mördar loss som en annan Ted Bundy, plockar upp en banan och åker tillbaka och dumpar den i utbyte mot ett nytt basebollträ och lite erfarenhetspoäng.

Dead Island är rusktigt kul stundtals och har ett djupt fightingsystem, men det är för banalt för att jag ska orka med spelets 30+ timmar av hackande, sågande, bultande och skjutande. Jag är kanske lite för mätt på zombies för att verkligen uppskatta det. Det finns många bra kvalitéer och det är väl värt ett försök, men för mig hamnar det mellan två stolar. Det spretiga upplägget gör att inget moment känns som bäst i klassen.

Dead Island är som för lite nutella på för mycket bröd.