Jag har spelat detta paralellt med min flickvän så istället för att göra en regelrätt recension satte vi oss ner diskuterade spelet istället.

Samson: Summera litegrann om storyn utan att ge spoilers.

Frankie: Det här är det femte i ElderScrolls-serien eller hur? Jag antar att man har en djupare förståelse för världen om man hängt med i de andra, vilket inte jag har.

Samson: Det här utspelar sig ändå två hundra år efter Oblivion.

Frankie: Ja, men det är ända samma universum och saker som hände där refereras till här. Det börjar hur som helst med att man har blivit tillfångatagen för att man är en del i rebellstyrkan Storm Cloaks. Det är ett krig mellan två sidor som anser sig ha rätt till tronen och du har på något sätt hamnat på en fängelsetransport och är på väg till din avrättning. Här får man göra ordning sin karaktär, ras och utseende och så. Du kan vara katt, ödla, lite olika sorters människor och alver

Samson: Skönt att alverna är så fula. I vanliga fall är ju de någon slags änglalik ras, men här är de lågstatus och smutsfula.

Ens egna mänskliga moral säger ju att man inte ska döda oskyldiga och så. Men ibland är det gråare än så.
Frankie: Speciellt skogsalvers. ”Hej, jag är brun” liksom. En annan grej jag reagerat på är moralsystemet. Jag vill gärna spela som väldigt god i vanliga fall, men här är det ganska luddigt vad som egentligen är det goda alternativet. Det blir svårt. Det finns inget rättsnöre. Visst, ens egna mänskliga moral säger ju att man inte ska döda oskyldiga och så. Men ibland är det gråare än så. Här måste jag själv bedömma situationen. Du kan ju hamna på fel sida eller i en situation som du själv tycker är omoralisk, men du vet inte hur du ska ta dig ur den.

Samson: Det lyfter fram problematiken med moral som stort.

Frankie: Ja, och att varje beslut ger konsekvenser.

Samson: Hur gillar du slagsmålssystemet.

Frankie: Jag kör på dubbelhänt – det är riktigt kul. jag känner mig så stark ”Öh! Hammare i HUVET! DUH!” typ. Sen är själva slagsmålen inte så komplicerade. Man fattar ganska snabbt hur man ska blocka och slå. Jag upptäckte visserlgien inte att slå-funktionen var tryckkänslig så jag slog med största kraft de första minutrarna (skratt). Jag kan tycka det är lite meck med att plocka fram rätt grejer ibland. Jag kör kombinerat närstridsvapen och magi och då blir det bökigt när jag måste in i en meny och stöka innan jag kan byta. Det finns ett system att man kan sätta vissa grejer som favoriter som nås lättare, förstås, men det är inte optimalt.

Samson: Annars har ju Skyrim fått mycket beröm (och kritik) för att det är så anpassat till en kontroll.

Frankie: Jo. Trots den missen är det ändå en viss finess i slagsmålen. Jag lär mig nya grejer hela tiden allt eftersom jag spelar också.

Från ingenstans kommer något jävla kattdjur och man skriker till och blir tokrädd.
Samson: Hur gillar du världen? Hur är den att vara i?

Frankie: Det är så förbannat vackert överallt. Det finns en snabbresefunktion att man kan peka på en plats man redan besökt på kartan, men jag springer nästan alltid själv. Det händer grejer hela tiden. Från ingenstans kommer något jävla kattdjur och man skriker till och blir tokrädd för att man håller på att dö. Det är också en fin variation i miljöerna, det är inte bara vackra solnedgångar utan det finns även bayou-områden, kargigt berg, sommarängar och så vidare. Alla årstiders känns representerade. Det gör också väldigt mycket att tiden alltid går och förändrar världen. Väder och solljus och sånt.

Samson: Du nämnde fiender…

Frankie: Ja, det är en grej jag stör mig på. Det finns hopp i svårighetsgraderna bland fiender. I början finns det till exempel områden man inte törs gå in på för där finns det magiker och plötsligt har men ett jävla magiskt isspjut i magen. Man måste liksom preppa sig. Jag spelar som en brutal tvåhandsyxslungare med lite magiknep och så plötsligt måste jag ha speciell magiskyddande rustning och lära mig hur jag ska blocka magiattacker.

Samson: Som om du blir bestraffad för att du valt en spelstil?

Frankie: Mmm. En annan grej är loot. Det är väldigt mycket och man orkar inte bära så mycket. Man kan ju ha med sig någon som man kan lasta av på.

Samson: Som en packåsna?

Frankie: (skratt) Ja. Det blir bökigt ibland för de har ju också en gräns för hur mycket de kan bära. Ibland skulle jag vilja kunna skicka iväg honom eller henne till närmsta by och bara ”Här, sälj av allt det här. Jag skiter i vilket pris du får.”

Samson: Det är många olika system i Skyrim.

Det känns som att de erbjuder ett enormt prisma av vägar att ta, men försöker du ta alla misslyckas du.
Frankie: Det är väldigt mycket skills som man kan utveckla. Jag tycker om det. Du kan verkligen forma din gubbe efter din egen uppfattning av hur den är. Du satsar liksom på de skills du gillar, men samtidigt finns det så otroligt mycket. Jag orkar inte! Jag orkar inte gräva fram malm ur berg och behandla det och smida grejer och bla bla bla. Jag orkar inte.

Samson: Det känns som att de erbjuder ett enormt prisma av vägar att ta, men försöker du ta alla misslyckas du. Man måste välja sin väg.

Frankie: Men det gör det också spännande att spela om spelet. Det finns så mycket att göra.

Samson: Jag älskar att det finns system för allt som händer. Världen finns liksom även utanför platsen jag är på. Fiender kan möta varann utan din inblandning och när som helst kan ju en drake svepa ner och skapa kaos. Jag minns ett bergspass jag brukade ta mig över och vid ett tillfälle sitter en jävla drake där uppe och jag är på tok för svag för att bara random fälla en drake. Det tvingade mig att gå runt berget vilket i sin tur ledde till att jag hittade nya bestar och grejer. Det hade jag aldrig varit med om om det inte vore för att draken just då råkade sätta dig där jag brukade gå. Världen liksom händer runt mig hela tiden.

Frankie: Jag gillar att du kan vara i en stad och hålla på med något och ser du en skugga glida förbi och så inser du att SHIT! Det är en drake ovanför! Jag minns att jag höll på med någon enkel fetchquest och bara paff! så landar en drake framför mig. ”Fuck it!” tänkte jag och gick loss med min yxa och lyckades döda den! Vilken känsla! Man känner sig så sjukt mäktig när man sänker en drake.

Skyrim är verkligen helt enormt det känns som att det finns hur mycket som helst. Jag känner knappt att jag kan göra spelet rättvisa. Jag har spelat hur många timmar som helst redan men det känns som att jag bara tuggat lite i hörnet på en stor macka.

Samson: Hur verkar mackan då?

Frankie: God!