Månadsresumé

Månadsresumé: November

Det är dumt att börja prata om tunnlar och ljus när det vi begraver oss i också är det vi älskar allra mest. Men det börjar klarna nu, näst intill alla tyngre titlar har fallit och vi närmar oss slutet på året i en svindlande fart. Vi sitter här nu för att november är slut i morgon och det är dags att summera.

Månadens mest produktive Svamprikare är utan tvekan Ludde, som lyckats klämma hela nio spel under månaden. Han har dansat, sportat, plattformshoppat och kramats för fulla muggar. Och såhär tycker han:

Dance Central 2

Alla som inhandlade ett Kinect köpte förmodligen Harmonix dansspel till maskinen. Med Dance Central visade de att de inte bara bemästrar rock n’ roll, utan att de även kan bjuda upp till discodans. Del 2 är precis lika bra, om inte bättre. Den stora nyheten i uppföljaren är att du nu dansa samtidigt som en vän, vilket gör det till ett ännu ultimatare partyspel.

Kinect sports Season Two

Att det en helg kan vara kul att åka skidor räcker inte. För i ärlighetens namn är det den enda sporten i säsong två, som har roat mig. Men som sagt, det roar inte mer än vid ett par speltillfällen. Äger du redan det första spelet i serien finns det ingen anledning att köpa detta. Om du däremot inte äger det första spelet, ska du istället inhandla det, istället för säsong två.

Call Of Duty: Modern Warfare 3

MW3 ger dig dryga 5 timmar av sinnesjuk action! Jag hade riktigt skoj med kampanjen och är nöjd med hur Infinity Ward avslutade sin trilogi i modern krigsföring. Men till nästa spel känner jag att de måste höja ribban både här och där för att jag ska bli lika tillfredsställd.

Goldeneye Reloaded

Jag var på riktigt pepp, när det utannonserades att det till Wii skulle komma en remake på ett av mina favoritspel till N64. Och visst hade jag roligt med Wii-versionen av Goldeneye förra året, då kontrollen var det som imponerade mest på mig. Men nu när det återigen har fått en ny utgåva, nu i HD, har jag inte haft lika roligt. När det finns två andra stora fps-jättar att slåss mot nu i höst har den hemliga agenten inte mycket att komma med.

Raving Rabbids: Alive and Kicking

Ett partyspel till Kinect som förtjänar att tituleras så. Du erbjuds otal galna minispel där faktikst mer än hälften faktiskt kan roa dig. Iallafall för stunden, men förmodligen är detta inget som spelas vid den här tiden nästa år. Med det sagt är det inget som säger att detta inte kan underhålla familjen under det stundande jullovet.

 Disneyland Adventures

Nu tänker du säkerligen att det är ett väldigt högt betyg jag gett Disneyland Adventures? Det är det också, om jag skulle jämföra det med allt annat jag spelat i år. Men det gör jag inte, utan jag baserar betyget på vilka andra Kinecttitlar jag spelat i år och vad de har gett mig. Disneyland Adventures utnyttjar Kinecten på ett jättebra sätt och har anpassat sitt gameplay så att även de allra yngsta klarar av att spela. Det är bra, för detta spel är för de yngsta. Tillsammans med Skylanders, är Disneyland Adventures ett av de bästa familjespelen i år.

Super Mario 3D Land

Än en gång visar Nintendo att de är bäst i universum på bandesign, när det kommer till plattformshoppande. Än en gång visar Nintendo att de är världsbäst på spelglädje, när det handlar om TVspel! Än en gång visar Nintendo att visst kan förnya sig, när det kommer till deras rörmokare. Utan tvekan ett av årets bästa spel. Nog sagt.

LEGO Harry Potter Years 4-7

Detta är absolut inget dåligt spel. Det är ett legospel, liksom. Men det som ligger till last för LEGO Harry Potter Years 4-7, är att det är just ett legospel. Jag börjar bli smått less på att bygga med digital klossar vid det här laget. Jag hoppas innerligt att jag får tillbaka suget när uppföljaren på det bästa legospelet landar i butik nästa år.

Kirbys Adventure

Personligen anser jag att Kirby’s Epic Yarn är ett bättre och roligare spel, men det betyder absolut inte att detta är dåligt på något viss. Det är charmigt plattformsäventyr som med fördel upplevs med en kamrat, eller varför inte tre? Plus att man, precis som Mario en gång i tiden, får vara inuti en stövel!

Samson är på tur och fick en hel kluns med spel under en och samma vecka. Här har ni hans avhandling:

Halo Combat Evolved Anniversary Edition

Det märks att både serien och genren har utvecklats sedan 2001. Med den uppfräschade presentationen blir det dessutom extra tydligt. Det är som att mina förlåtande ögonen tagit semester för att lapa sol i grafiken och istället är det deras kritiska praktikant som surt deklarerar ”Fyfan, vad kasst!”. Vem är Halo Combat Evolved Anniversary Edition egentligen för? Vi som aldrig spelade originalet ser bara allt som har förbättrats i senare delar. Kanske är det för nostalgikerna som längtar efter att återuppleva äventyret. – men de har väl kvar Xboxskivan från 2001?

Elder Scrolls V – Skyrim

Serien har aldrig fallit mig i smaken men nu har Bethseda äntligen lyckats engagera även en surgubbe som jag (“Tomtar och troll? Tvi. ge mig en laserpistol!“) Skyrim är fyllt till bredden med ytspänning av innehåll. Det är trivsamt att spela, det erbjuder fler valmöjligheter än en amerikansk flinghylla och framförallt är det en värld jag trivs i.

Saint Row the Third

Där jag tycker Rockstar och andra gör halvlyckade försök till drama tar Volition vara på spelverklighetens egenheter. Raketflygplan på taket, autotunade karaktärer, emoninjor med laservapen, listan kan göras hur lång som helst. Huvudberättelsen har ett varierat upplägg med känsla för pacing och sidouppdragen kan gå steget längre än konkurenterna tack vare upplägget. Jag gillart! Galet, skruvat och sanslöst roligt.

Sedan tar vi fram kökspallen för att nå upp till bittra Anders, som nu under Gamex-veckan visat upp exakt hur lång han faktiskt är. När han inte är lång, eller långsint, så har han även spelat;

Call of Duty: Modern Warfare 3

Det är enkelt att hata. Det görs av för många, alldeles för ofta, utan att backas upp med faktiska upplevelser eller åsikter. Jag har sagt mitt om Modern Warfare 2 och mina åsikter om det spelet står jag fast vid. Skepsisen hängde därav tungt över Call of Duty: Modern Warfare 3, men det visar sig att det är en betydligt mer underhållande partner att dansa med. Jag behöver aldrig föra, men ändå känns det som jag håller Travlolta-klass på dansgolvet. Hemligheten för mig visar sig ligga i att spela lagom mycket per sittning, för Modern Warfare 3 är en otroligt komprimerad, koncentrerad upplevelse som vid överdosering ger dig baksmälla och sockerkoma i en och samma stöt. Men spelar lagom mycket är det riktigt ballt. Ballt.

Battlefield 3

I min text om Battlefield 3 hoppas jag att man i alla fall kan ana att jag är ganska less på det moderna kriget sett utifrån en stum soldats ögon. Jag trodde det i alla fall, fast någon vecka senare hade jag barnsligt kul med främste konkurrenten. Så jag har försökt formulera om min åsikt, och jag tror att den landar i att jag snarare har tröttnat på det förutsägbara och standardmässiga som Battlefield 3 för till bordet. Det är dock viktigt att nämna att jag ej på egen hand tagit del av flerspelarläget, då det recensionsexemplar som skickades till mig saknade kod för online-spel. Och genom vänner och bekanta vet jag ju att det är just där som guldet finns. Det jag istället tog del av var enspelarkampanjen, som enklast jämförs med en onödigt lång gäspning.

Uncharted 3: Drakes Deception

Jag vet. Jag har inte skrivit något alls om Uncharted 3 förrän nu. Det beror på många saker, men givetvis är den främsta att det är svårt att hitta saker att säga som Benny Holmström inte redan har sagt med sin fina recension. Uncharted 3 är nämligen långt från lika omkullvältande som sin föregångare, vilket egentligen inte är något direkt negativt men det är ändå påtagligt hur mycket wow-faktor som uteblir. Den tredje delen överträffar sällan Uncharted 2: Among Thieves men är samtidigt också ett fantastiskt äventyr med perfekt avvägda tempoväxlingar – och det är svårt att hitta något som ens kan mäta sig med spelet inom genren.

Pro Evolution Soccer 12

Jo. Jag vet. Inte heller Pro Evolution Soccer 12 har fått en redig, riktig avhandling. Det finns, hör och häpna, även här en rätt bra anledning. PES 12 är nämligen inte vidare spännande alls. Det är ett bra spel, men långt ifrån lika bra som FIFA 12 lyckades bli under denna årgång. Och med det känns det oväsentligt att lägga tid och energi på det, för ingen minns en silvermedalj.

Malin flikar in med ett snabbt inlägg om Zelda innan det stora omdömet publiceras under dagen:

Legend of Zelda: Skyward Sword


Det tog mig en evighet att skriva recensionen av Skyward Sword, vilket inte enbart berodde på min dumma ambition att göra en så kallad “Kreativ text”. Främst drog det ut på tiden eftersom jag verkligen ansträngde mig för att inte obönhörligt älska spelet utan se på det med någon form av objektivitet. Från alla håll och kanter får man höra att serien inte förändrats nog, att det fortfarande är samma hjulspår som plöjs om och om igen. Argumenterar jag emot viftas jag bort som fangirl. Jag vet att jag aldrig kommer kunna vara helt objektiv i mitt omdöme, men hur jag än vrider och vänder på Skyward Sword är det en oerhört polerad upplevelse med kreativa pussel som trots att jag spelat spelen i 20 år fortfarande lyckas utmana mig. Skyward Sword har sina skavanker, men helhetsupplevelsen är något av det bästa jag spelat sedan första Portal. Jag svär aldrig så grovt, fnittrar aldrig lika förtjust och känner mig aldrig lika hemma som jag gör med ett stationärt Zelda. Det beror inte bara på att Link är mitt livs kärlek (även om Impa slåss om topplaceringen) utan främst på att Nintendo konstant lyckas producera samma vara, bara bättre, mer utmanande och mer fantasieggande, gång på gång.

Sist ut denna månad är källartrollet och ninjan Tommy, som återigen har förälskat sig i något litet, gulligt och bärbart;

Dragon Ball Z: Ultimate Tenkaichi

Ultimate Tenkaichi är ett svårt spel att sätta en siffra på, och inte hjälper det att jag bara kunde spela det med en lånad konsol. Som jag förklarade i min tidigare recension hade jag verkligen kul med spelet, även om det kanske var lite av ”fel” skäl (om det nu finns ett fel sätt att ha skoj). Men att ett spel får mig att skratta i stället för att göra mig förbannad med kassa kontroller måste betyda något, även om jag råder er att hyra spelet för en helskön helg med kompisarna i soffan.

Super Mario 3D Land

När eftertexterna rullade var jag fortfarande inte alls säker på vad jag skulle sätta för betyg på Super Mario 3D Land. Visst var det ett riktigt bra spel, men jag hade inte riktigt upplevt det där behovet av att sätta toppbetyg. Det fanns inget av det där lilla extra som kunde väga upp de mindre än perfekta kontrollerna. Men efter att jag börjat försöka samla alla stjärnmynt på både de vanliga banorna och Special World-banorna står det ändå klart att Super Mario 3D Land är en femma, och faktiskt bättre än både New Super Mario Bros. Wii samt Super Mario Galaxy 2.

Mario & Sonic at the London 2012 Olympic Games

Jag är ingen som dömer ut partyspel i förhand. Jag älskar partyspel. Och det hade varit så lätt för Mario & Sonic at the London 2012 Olympic Games att få mig att gilla det. Men tyvärr går det inte att gilla en så här lat produkt. Även om jag skulle bortse från att grenarna är så lata, oinspirerade och begränsade kan jag inte bortse från det faktum att spelet måste använda sig av Wii Motion Plus för att vara relevant 2011. Med både Move och framförallt Kinect att konkurrera mot i julhandeln är det helt ofattbart att man fortfarande spelar som att det vore år 2006. Och det saknar självklart helt onlinespel.

Och med det är vi färdiga med årets näst sista månad. Nu väntar en intensiv sista månad, med mer listor än någonsin. Mer om det senare idag.

Kommentarer

  1. Fancyface skriver:

    Anders: MW3=4 och BF3=2, resonera.

  2. Mcshyver skriver:

    Fancyface: Detta är nog endast baserat på kampanjen.

Skriv en kommentar