Som titeln antyder så är denna position av vårt GOTY-listande lite mer på det personliga planet. För det handlar i båda fallen inte om spel släppta i år. Långt ifrån. Retroresan handlar om att hitta guld under årslager av damm och rost. Spel som trots tidens elaka tand fortfarande når oss, fortfarande klickar med oss och som fortfarande är underhållande att spela.

Eftersom vi är två kaptener på Retroresan-skeppet så blir det också två utlåtanden. Denna gång får Samson börja:

Samsons val: Silent Hill (Playstation)

Det är extremt sällan jag faktiskt blir rädd av populärkulturella yttringar. Som barn stålsatte mig tidigt från skräckfilmer, clowner och allt annat som skrämmer livet ur folk. Ibland ställer sig dock planeterna i linje och någon skräckinjagande underhållning får mig att darra och ropa efter nussekudden. I våras dammade jag av min gamla Playstation 1 och stoppade i Silent Hill och vågade knappt spela längre än inledningen, men eftersom jag har ett samhällsansvar som spelnötare fick jag bita ihop.

Silent Hill, liksom de flesta spel ur samma generation, visar sina årsringar tydligt. Lågupplösta murkiga texturer, stela ryckiga animationer och minnessparande dimma. Konami hade dock redan 1999 framförhållning att utnyttja dessa faktorer till sin fördel. De murkiga texturerna hjälper stämningen och de ryckiga animationerna får monster att se mer skräckinjagande ut. Dimman både förklaras smart och ger ytterligare stämning.

Jag har aldrig känt mig så utsatt i spelvärlden som när jag axlar Harry Mason. Jag ser knappt något. Allting är ute efter mig och jag törs inte lita på någon.

Jag är oerhört tacksam att jag tvingade mig genom den här obehagliga resan för det var en upplevelse att minnas.

 

Anders val: Soleil (Sega MegaDrive)

Ibland kan man faktiskt vinna något genom att låna in lite för mycket inspiration. När folk pratar om hur de minns Soleil pratar de ofta om ett Zelda-spel på Sega Megadrive. Det har aldrig funnits ett Zelda-spel till Megadrive, men jag förstår helt och hållet hur de tänkte. Soleil är nämligen en stundtals skamlös kopia på Zelda: A Link to the Past. Och tacka gudarna för det.

Visst kan man börja rycka i moralrötter och visst kommer inte heller Soleil upp till Zelda III:s nivå egentligen någon gång. Men spelet sitter på tillräckligt många egna kvaliteer för att kunna avnjutas som ett eget spel. Det börjar ganska ordinärt, men drar sedan iväg spelaren på en resa till världens alla hörn. Under resan lär man sig mer om världen, om historien och om sig själv. Spelet är därtill inlindat i en färgglad och len, men ändå skarp och tydlig grafik – och musiken är makalöst bra, oavsett vilket måttband du använder.

En gång i tiden satt jag och höll hårt i mitt SNES. Jag var övertygad om att det inte fanns någon annan maskin i världen som kunde ge mig de upplevelser jag fick med den. Ur ett retroperspektiv fick jag också delvis rätt. Men i en annan del av Sverige satt någon annan med en liknande övertygelse och spände fingrarna runt sin svarta MegaDrive. Hade jag blivit visad Soleil av denne hade jag nog börjat tvivla på Super Nintendos oöverträfflighet och mina värderingar hade troligtvis sett annorlunda ut idag. Men idag är jag ändå mest glad för att jag har spelat det, oavsett när.