Månadsresumé

Månadsresumé: Januari

Ludde får äran att inleda årets första månadsresumé, och man kan nog kalla det lite av en trög start på 2012. Det är däremot en blandat kompott, med färgglada nyanser och läskigt dåliga skräckspel.

Rayman Origins (Xbox 360)

Jag är kluven till detta spel. Väldigt kluven. Ena stunden tycker jag att det är ett otroligt charmigt plattformsspel, för att sen i den andra sitta och förundras över hur tråkigt jag har det. Jag tror detta beror till stor del på att jag har tillbringat en himla massa tid med en viss rörmokare och hans första äventyr i 3D. Hur välgjort ett plattformsspel än er, kan det inte riktigt nå upp till Nintendos standard. Men med det sagt betyder det inte att Rayman Origins är ett genomuselt spel och det slår faktiskt Nintendo på fingrarna när det kommer till en sak, ock det är i co-op. Jag spenderar hellre tid med mina vänner spelandes Rayman, än spelandes NSMB Wii, så det ska den gode Ray ha creed för.

Boom Street (Wii)

Spelet i fråga är ett brädspel, fast på ditt Wii. Ett brädspel som är nästan exakt som Monopol, med den skillanden att istället för strykjärn och höga hattar är det figurer från Mario eller Dragon Quest universumen som rör sig på spelplanen. Själva spelplanerna (finns ett flertal) tar även de inspiritiation från dessa universum. Har du inte har hört talas om detta spel, har du kanske hört talas dess amerikanska titel istället, Fortune Street. Varför det har fått en annan titel här hos oss har jag ingen aning om. Kan bara spekulera i att ordet BOOM låter lite mer fartfyllt och spännande än Fortune. Fast särskilt fartfyllt är Boom Street inte, men med rätt sällskap och stämning kan det bli relativt spännande.

Need For Speed: The Run (Xbox 360)

Det har tagit väldigt lång tid för mig, att få ner några ord om detta spel. Det beror till stor delpå att jag inte haft något sug att spela det. Men nu har jag tvingat mig till att köra i full fart, genom USA, och med facit i hand känner jag att det har varit slöseri med min tid. Egentligen är det väl inte ett genomuselt spel, men jag har under mina timmar tillsammans med det, inte kunnat låta bli att hela tiden dra paralleller med ett annat storybaserat bilspel. Nämligen Driver – San Francisco, och i jämförelse med det, har The Run inte mycket att komma med.

Amy (Xbox Live Arcade)

Själva konceptet med ett skräckspel med fokus på pussel låter enligt mig som en riktigt bra spelidé. Men tyvärr verkar det som om det var de här två som utvecklade det. Amy är en katastrof, men jag kan ändå inte låta bli att rekommendera folk att spela det. För det är verkligen en annorlunda upplevelse att spela det här spelet. En upplevelse som inget annat spel jag spelat har erbjudit mig och jag hoppas innerligt att det heller aldrig kommer komma ett spel i min väg, som försöker “överträffa” Amy!

Sedan är det Tommy som korsar startlinjen, och han har haft en lite trevligare upplevelse med årets första månad. Precis som Ludde har det blivit skräck här också, men något som varit läskigt av helt rätt skäl.

Trine 2 (Xbox Live Arcade)

Kontrollen förstör plattformshoppandet och fysiken förstör pusslandet. Det finns egentligen inte mycket att säga utöver det jag redan skrivit när jag tog upp Trine 2 i “Tre snabba”. Spelet såg ut att passa min smak på alla sätt och vis. Fantastiskt vacker och färgsprakande 2D-grafik, blandat med klurig problemlösning. Men allt kan besludlas av taffliga kontroller. Pusslen är fantasilösa och upprepar sig alldeles för ofta, medan en stor del av dem går att fuska sig förbi på grund av fysiken. I en värld efter både LIMBO och Braid måste ett sidoscrollat äventyrspusselplattformade hålla högre standard.

They Breathe (Xbox Live Indie)

They Breathe är inte ett fantastiskt spel. Du är en groda som simmar mot botten av en sjö, och måste samla vissa saker medan du undviker andra saker. Ganska simpelt. Men jag har nog aldrig spelat ett spel från Xbox Lives indieavdelning som har en så tät atmosfär och obehaglig stämning som They Breathe. Varelserna, ljudet, ljuset. Allt skapar något som jag minns efter att jag spelat det. Det är upp till dig att avgöra om du är villig att betala 240 Microsoftpoäng för vad som är mer en halvintressant upplevelse än ett bra spel.

Crush3D (3DS)

Precis som Trine 2 borde Crush3D vara ett spel jag älskar. Men till skillnad från Trine 2 lyckas Crush3D faktiskt leva upp lite till mina förväntningar. Kanske hade spelet mått bra av lite färre regler, då det blir lite för rörigt under de senare inslagen. Det blir ofta att jag måste försöka saker för att se om spelets regler tillåter dem. Men det går ändå inte att avråda ett köp för dig som vill ha ett klurigt pusselspel att bära med dig i din 3DS.

Resident Evil: Revelations (3DS)

Resident Evil: Revelations levererar, och det jag upplever som brister (de mer actionbetonade momenten) fyller ändå en betydande funktion. Det är Jill och Chris som står i centrum, men det blir även sidospår där du spelar som nya karaktärer — som ibland blir på gränsen till outhärdliga och malplacerade comic reliefs. I slutändan är Resident Evil: Revelations ett riktigt välproducerat spel. Presentationen är utmärkt, med allt från det visuella till musik och röstskådespeleri. Ett produktionsvärde som circle pad pro verkligen ökar känslan av. Om det här är vad man lyckas pressa fram under 3DS första levnadsår, ser jag verkligen fram emot den uppföljare som Resident Evil: Revelations hintar till. Åh, och man får spela i Finland! Och ja, den täta skräckkänslan är där.

Kommentarer

  1. Poppe skriver:

    Jag gillar konceptet hur ni redovisar betygen. Föredömligt.

  2. Bullen skriver:

    Mm verkligen, svampar hela bunten. :p Anders är nog den där mögliga flugsvampen.

Skriv en kommentar