Månadsresumé

Månadsresumé: November

Självklart är inte årets julklapp ett par hörlurar utan ett spel, precis som det alltid har varit. Låt Svampriket leda dig i speldjungeln till den perfekta klappen.

Samson har mestadels petat med Svamppod Fyrkant, men lite har han ju hunnit spela i alla fall.

Zone of the Enders HD Collection (360)

Ni vet när ni ser att en gammal högstadieflamma skickat en vänförefrågan på Facebook och man blir alldeles “Åh, NAMN, fasiken vad jag var kär i henne” och så ser man det tragiska öde hon gick efter att man skiljdes åt. Zone of the Enders är ett ganska fattigt duellactionspel med mechs. Man kan se att det en gång var en riktig pudding, men idag när allt som var snyggt och spännande med spelet falnat ser man hur ointressant det var redan då bakom allt lull-lull. Behåll kontakten om du har fina minnen, men annars är det mest ointressant och trist.

Need for Speed: Most Wanted (360)

Körkänslan passar mig som handen i handsken. Upplägget med olika uppdrag för olika bilar förlänger spelupplevelsen till en lagom nivå. Irritationsmomenten finns istället i en del dumma gränssnittslösningar och onödiga spelmoment som polisjakterna. Flerspelarläget är välgjort och dessutom befriat från dessa irritationer.

Family Guy: Back to the Multiverse (PS3)

Serien har mist sin glans på TV och de få vinnande idéerna bakom humorn går i kras med slarvig timing och leverans i spelform. Spelmässigt är det ofärdigt, fult och plågsamt oinspirerat.

 

Hairy Tales (PC)

Ett pusselspel om att styra håriga grottmänniskor fram till mål genom att flytta och vrida på världens hexagonala bitar. En kul idé och ett hyfsat hantverk men ett ganska tröttsamt spel. Som tidsdödare i väntan på bussen är det kalas, men jag drar inte fram min laptop ur fickan vid hållplatsen. Spela hellre på telefonvarianten.

Football Manager 2013 (PC)

…eller “Inkorg: the game” kan man också kalla det. En imponerande informationshantering och ett fruktansvärt djupt taktiskt spel lockar statistikern i mig. Tråkigt nog är jag alldeles för oinsatt och ointresserad av sporten för att verkligen få ut något annat än en kittlande matematiklek. Kan du fotboll är det här definitivt alla tummar upp, men utan kärlek för sporten är det inte intressant nog för oss andra.

Tobbe har krypt ännu mer in i Anders kläder och råddar nu en massa bakom kulisserna, tyvärr har det lett till att han inte hunnit spela så mycket som han hade velat.

WWE’13 (360)

Det här är ett sånt där nischat spel som är svårt att recensera. Å ena sidan finns det en massa djup och fans av låtsasbrottning kan frossa utan dess like bland alla tillbakablickar till Attitude-eran. Å andra sidan har jag ingen koppling alls till det här förutom att Hogan var med i Rocky 3. Jag försökte spela det på fyllan som partyspel, det gick inte alls då kontrollen kräver att du sätter dig in i den rejält för att få nått tillbaka. Det roligaste jag hade under min tid med spelet var att skratta åt den skitfula grafiken. Kortfattat inget för mig men jag ser att någon ändå kan gilla det här.

Little Big Planet Karting (PS3)

Little Big Planet kan nog vara Sonys bästa IP under den här generationen. Fokuset på egna skapelser är helt rätt i en tid där modifikationer till stora spel ibland kan bli mer populära än spelet det bygger på. Där de första två spelen i serien löst baserades på Marios plattformsgrund så är avknoppningen Karting en rättfram rip-off på Mario Kart. Mekanikens enda nypåfund är en drift-knapp och möjligheten att använda alla vapen som sköld vid inkommande fara, i övrigt har Bullet Bill ersatts av en boxhandske och röda skal med missiler. Men jag har kul och folk är förbannat kreativa med verktygen som ges.

PlayStation All-Stars Battle Royale (PS3)

Nästa kopia för rakning! Här tror jag inte Sony ens skäms för hur mycket karbonpapper de använt. Jag väljer att se det som att de gör en Smash Bros-hyllning; de kapitulerar och inser att de inte kan slå originalet ändå. Sonys karaktärsgalleri tar hjälp av både Raiden och Heihachi men funkar ändå bra. Anders borde också bli lite extra glad över att Cole finns med i två versioner. Utsparkad från skärmen har ersatts med tre nivåer av superattacker som automatiskt dödar de som blir träffade, ju högre nivå desto större område träffas. Jag saknar djupet i Smash Bros som ändå finns där under allt kaos. Överlag en välgjord kopia som vet om att det inte är mer än just en kopia. Men kul är det.

Ludde har kommit på att han är Ludofil så han luddade lite extra med barnen.

Epic Mickey 2: The Power Of Two (PS3)

Mina förväntningar var skyhöga. Tyvärr så infriades de inte på något plan. Alla fel med de första spelet är fortfarande kvar och nyheterna i uppföljaren, som i stort sett bara är att det nu går att uppleva äventyret i co-op, tillför inget till min upplevelse. Men jag ger inte upp. Jag hoppas och tror på en tredje del, där alla bitarna faller på plats och jag får ett Musse-äventyr som kan överträffa Castle Of Illusions.

Sonic All Stars Racing Transformed (360)

Det går fort. Ibland går det fruktansvärt fort. Det är kul. Ibland är det fruktansvärt kul. Sonic senaste racingspel är nästan i Mariokart-klass. Anledningen till att det inte når lika högt är den ojämna bandesignen, då vissa banor rent ut sagt är skittråkiga att köra. Som tur är majoriteten av banorna ren och skär körglädje!

 

LEGO Lord Of The Rings (360)

Utan tvekan det bästa LEGOspelet som har producerats. I varje nytt LEGO-spel har TT-Games kommit med något nytt för spelupplevelsen. I LOTR har de använt sig av alla dessa element och gjort dem perfekta. Sen att allt är utspelar sig i Ringens värld gör inte saken sämre. De har verkligen lyckats med att förvalta Peter Jackssons vision på ett härligt LEGOfierat sätt.

 

Family Guy: Back To The Multiverse (360)

Om det är något spel du bör undvika i år, så är det tyvärr detta. Jag skriver tyvärr eftersom jag trodde att detta skulle bli en smårolig upplevelse. Istället fick jag genomlida ett spel med ett gameplay som är ett hån mot allt vad TVspel heter. En kan hoppas att det är gjort på flit och att spelet i sig är en parodi på spelutveckling. Fast även om så är fallet finns det ingen anledning att spela detta spel.

Den här månaden höll Tommy ett tv-spelsmarathon när han spenderade onsdag till söndag hos Ludde förra veckan. Vissa spel spelades bara lite hastigt, medan andra spelades från början till slut.

Family Guy: Back To The Multiverse (360)

Att göra Family Guy till en tredjepersonsskjutare är en bra representation för lathet. Det finns inga tecken på att Seth MacFarlane eller utvecklarna engagerat sig nämnvärt. Spelandet saknar nästan helt variation, över hälften av skämten är tagna direkt från gamla avsnitt, one-liners spammas om och om igen, fienderna är bulletsponges som spawnar ad infinitum alldeles bakom dig och det bästa spelet har att bjuda på känns bara OK för att man jämför det med allt annat. Det här är den mest oinspirerade sörja jag spelat i år, och skulle inte ens godkännas som nedladdningsbart. Enda sättet att orka igenom den här skiten är om du slappspelar det i co-op med någon annan bredvid i soffan.

Pofessor Layton and the Miracle Mask (3DS)

Laytons 3DS-debut tar inga stora risker, och det är för det mesta estetiska och funktionella förändringar som skett. Enstaka pussel hjälps av 3D-effekten, navigerandet har underlättats och världen har fått lite mer liv. Det är egentligen ganska meningslöst att försöka berätta om ett nytt Layton-spel. Har du spelat ett tidigare vet du vad som väntas, på gott och ont. Spelar du för storyn kanske du känner dig mer trött på Layton än jag gör, men samtidigt tycker jag det hålls ett mycket bättre tempo i berättandet den här gången. Jag rör mig framåt snabbare än jag brukar, även om det finns en ganska utdragen dungeon crawler-sekvens mot spelets slut. Layton är Layton, och även om han inte steppar upp gemet så håller han sig på en hög nivå.

Walking Dead (360)

När jag ser tillbaka på 2012 kommer jag inte tänka på Mass Effect 3 som årets stora avslutning. Mass Effect 3 gjorde enligt mig ingenting speciellt eller intressant varken i gameplay eller berättande. Nej, det är The Walking Dead som äger 2012 i min bok. Det är The Walking Dead som varit min bästa spelupplevelse i år, efter ett väldigt tight race mot Asura’s Wrath. Såvida du inte fullkomligt avskyr historieberättande i spel är du skyldig dig själv att plocka upp The Walking Dead. Första episoden är jättebra, men ändå den sämsta. Den sista episoden är inte den bästa, men var ändå väldigt gripande. Jag älskar hur man hanterade synandet av dina val genom säsongens gång, i vad som kändes lite The Matrix. Även om jag fäste mig enormt vid Lee och Clementine som karaktärer, hoppas jag en säsong 2 låter mig känna samma för fler. Men som det är nu förtjänar The Walking Dead både 5/5 och min GOTY-stämpel.

Malin har lönnmördat järnet under November och dessutom lyckats med att ta livet av både zombies och utomjordingar.

Hitman: Absolution (360)

Det finns ett nytt DLC till Mass Effect 3 som jag ännu inte spelat på grund av att jag vill spedera all min lediga tid med att jaga poäng med Agent 47. Hitman: Absolution är trots sin svaga story en snyggt upplagd historia där spelmekaniken får utrymme att briljera i fantastiskt ljussatta miljöer. Aldrig tidigare har jag varit så engegrad i att ligga hukad bakom en byrå i flera minuter.

Serious Sam 3 (360)

Någon tog en urcool one-liner från en tjugo år gammal actionrulle och bestämde sig för att basera ett spel på det. Serious Sam 3 är en kul casual-shooter för den som inte känner ett behov av snygg grafik men en längtan att tillsamman med en polare kravlöst plöja ned enorma alienhorder med diverse obskyra vapen. Precis som en one-liner fungerar det utmärkt på rätt tid och rätt plats.

The Walking Dead Episode 5 (360)

“Peka klicka genren är död” sa någon. “Licensspel är alltid skit” sa någon annan. “CHALLANGE ACCEPTED!” röt TellTale games och leverade i fem episoder ett spel som kommer kvala in över min toplista av bästa spel någonsin. Trogen källmaterialet men utan att slå mynt av kända karaktärer och konverterade historier skapar det ett licensspel som är fyllt med kärlek och förståelse för kärnan i The Walking Dead. Det är ett relationsbaserat storydrivet peka-klicka survival horror-spel vars tecknade grymhet skrämmer mig mer än alla Xenomorphs i rymden. Det är ett vågat grepp och mästerligt genomfört.

Linus månad började bra. Jättebra. Så bra att han kissade lite i byxorna av upphetsning. Sen blev det sämre. Mycket, mycket sämre.

Halo 4 (360)

Jag gillar Halo-serien. Det vet alla vid det här laget. Resultatet av det blir dock att jag blir extra kritisk varje gång det kommer ett nytt spel i serien. Jag har höga förväntningar och krav, kanske högre än vad som är rimligt. Och därför blev min recension av Halo 4 också till stor del en klagosång. Men om jag ska vara lite mer rättvis så går det inte att komma ifrån att jag hade skitkul med Halo 4. Verkligen hur kul som helst. Och svårare än så är det inte.

Call of Duty: Black Ops II (360)

En konflikt som uppstår då och då när man recenserar spel är den mellan åsikt och konsumentupplysning. Och det är det dilemmat jag står inför med det här spelet. Jag vet ju att folk som gillar spelet kommer gilla serien. Så ur den aspekten är det väl ett bra spel. Jag borde rekommendera det. Men jag gillar det inte. Inte alls. Jag kan inte förmå mig själv att sätta ett högre betyg på Black Ops II. Så det tänker jag inte göra. Tyck vad ni vill. Blä.

I borås finns också en Brunlöf som sjukt gärna vill sätta tänderna i en Dual Shock, men Samson säger NEJ!

Kommentarer

  1. fancyface skriver:

    Sjuk månad, riktigt nice. 🙂

  2. Anonym skriver:

    Great post! We are linking to this particularly great article on our website.
    Keep up the good writing.

  3. Korey   Leif   skriver:

    great blog I’m a big WWE supporter from Holland

Skriv en kommentar