Månadsresumé

Februari

Vi har lämnat julen bakom oss och blickar fram mot våren. Fåglarna har börjat flytta hem igen och med dem en släng nya spel.

Tobbe har hämtat sig efter långsemester har börjat bli stressad över kommande PowerPlay-säsongen. Platina-troféer ska också fångas och siten ska hållas i trim. Det till trots har några nya spel hunnits med.

Outlast (PS4)

outlast-ps4-big-216057 Jag har alltid gillat skräckspel. Ända sen den sprakiga radion i Silent Hill och den cheesy dialogen i Resident Evil har jag njutit av obehagskänslorna de spelen gett mig. Outlast levererar skräck, men inte som jag vill ha den så jag mest går runt och är rädd för att nakna män ska hoppa ut ur en garderob och få mig att hoppa till. Mörkerkameran är ett bra grepp men det håller inte för att bygga ett helt spel runt.

Strider (PS3)

strider Jag är svältfödd på Metroidvanias och Strider har alltid legat mig varmt om hjärtat. Kombinationen borde bli perfekt men det är något som saknas. Presentationen är helt ärligt ganska tråkig och inte alls så fantasirik som orginalet och styrning frustrerar mig mer än att få mig att känna mig som en ninja. I väntan på nästa Super Metroid så får det här duga, tyvärr börjar jag dock bli trött på att längta.

Castlevania: Lords of Shadow 2 (PS3)

Före Lords of Shadow hade aldrig Castlevania fungerat i 3D. Jag gick in i det helt utan förhoppningar och blev helt tagen på sängen. Det gick fick var ett Devil May Cry i gotiskt miljö med influenser från både Shadow of the Colossus och Alice i Underlandet med ett bra stridssystem och trevlig utmaning. Förhoppningarna inför uppföljaren var kyhöga. Tyvärr gjorde de en Resident Evil 6 genom att försöka trycka in så mycket som det bara går, vilket resulterat i att inget blir särskilt bra. Inte heller ett dåligt spel men likt Strider var mina förväntningar så mycket högre.

Threes! (iOS)

Ta ett simpelt men genialt pusselspel och släng på en stor dos mysfaktor plus en aktiv och närvarande utvecklare och du har en hit. Spel är som bäst när “bara en runda till”-känslan infinner sig och Threes lär inte ha några problem att få folk att fastna på toaletterna.

Ludde har fått tillbaka sitt spelsug och känner att det inte kan bli 30 maj snart nog. Men i väntan på nya Mario Kart har han roat sig med följande:

The LEGO Movie Videogame (360)

_-The-LEGO-Movie-Videogame-Xbox-360-_För varje LEGOspel känns det som att det inte kan bli bättre, men för varje nytt spel blir jag oftast överraskad. Spelet baserat den smått fantastiska LEGO-filmen är inget undantag. Faktum är att jag aldrig tidigare har spenderat så mycket tid med ett LEGOspel. kan inte sluta spela och tänker inte sluta förrän jag har byggt allt.

Donkey Kong Country Tropical Freeze (Wii U)

Ett plattformsspel med Donkey Kong i huvudrollen ska vara svårt. Så har det alltid varit och så kommer det säkerligen alltid vara. På grund av svårighetsgraden har DK-spelen aldrig varit en favorit hos mig. Ändå kan jag se vad det är som har gjort dem så populära. Wii U debuten är inget undantag. Det är fortfarande förbannat svårt och fortfarande inget för mig, men jag kan ändå så vad som gör det så populärt.

Castlevania Lords Of Shadow 2 (360)

Jag fullkomligt älskade Lords Of Shadow. Det var episkt, häftigt, roligt och spännande. Förväntningarna var således rätt så höga på uppföljaren. Tyvärr har det inte inte levt upp till dem. Del två i av detta äventyr lider lite av schischizofreni. Det vet inte riktigt vad det vill vara för ett slags spel. Ibland vill det vara som Devil May Cry, ibland vill det vara lite som Tomb Raider och de händer även att det vill vara som Dishonored. Men aldrig vill det riktigt vara som Castelvania.

Niklas har haft fullt upp hela förra veckan med att smälta alla snälla kommentarer om inträdet i riket. Men han har ändå hunnit med att spela lite.

Assassin’s Creed IV: Freedom Cry (PS3)

Det bästa spelet i Assassin’s Creed-serien har blivit med story-DLC där vi följer Edwards före detta förste styrman Adéwalés kampt mot slaveriet. Vi får rädda slavar från slavauktioner, rädda slavar från plantager, rädda slavar från spöstraff och såklart rädda slavar från slavskepp. Adéwalé är en stencool huvudkaraktär och man mår bra av att bekämpa hemska slavhandlare. Men eftersom DLC:t går att spela utan att äga grundspelet blir det lite Assassin’s Creed IV light.

Outlast (PS4)

outlast-ps4-big-216057Jag hade aldrig spelat Outlast om det inte vore för att jag skulle skriva en recension. Det är jag alldeles för feg för. På ett sätt är jag ändå glad att jag både började och avslutade denna skräckhistoria som lite för ofta nedlåter sig till gubben i lådan-skräck. Outlast är riktigt tät och spännande skräck ena stunden men ostigt och klyschigt i nästa.

Strider (PS3)

striderVansinnig ninja-action kräver vansinnigt tajta kontroller. Det är dock något som lyser med sin frånvaro i den senaste versionen av klassikern Strider. Men oprecisa kontroller hindar inte spelet från att vara en angenäm metroidvania-upplevelse och dämpar faktisk tillfälligt ångesten över att inget Metroid-spel ens skymtar på horisonten.

The Last of Us: Left Behind (PS3)

Det finns DLC som känns som hafsverk, sedan finns det DLC som verkar ha utvecklats med minst lika mycket kärlek som grundspelet. Ellie och Rileys äventyr i Left Behind är ett perfekt exempel på det senare. Det är svårt att skriva om det utan att avslöja för mycket, men om du gillade The Last of Us ser du till att spela igenom Left Behind. Bums!

Tommy tänker efter, men kommer bara på ett enda spel som han spelat den här månaden. Och det spelet var inte jättebra.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze (Wii U)

Egentligen är Donkey Kong Country: Tropical Freeze ett gediget hantverk. Smådelarna som utgör helheten gör det de ska. Kontrollen är långt från perfekt, men ändå okej. Det visuella är godis. Musiken är så bra att jag tror det kommer vara ett av årets bästa soundtrack. Det enda som drar ner spelet för mig är att bandesignen helt enkelt känns oinspirerad, med alldeles för få wow-moment. Eller ja… Bristen på check points besvärar mig också. Men det är en detalj. Det är nog dags för Retro Studios att ge sig på något annat med ett fräscht perspektiv.

Anders har haft en väldigt bra start på 2014 och saknar inte sitt spelfria år det minsta. Det finns väldigt mycket att se fram emot i mars, men innan vi kommer dit har vi februari att avverka. Det hann bli en del där också:

The Last of Us: Left Behind (PS3)

Jag spelade The Last of Us sent. Långt efter spelet släppts. Folk hade hyllat det sönder och samman och mina förväntningar kunde inte ha varit högre. Ändå blev jag mäkta imponerad. För mig var det utan tvekan fjolårets bästa spelupplevelse och jag gissar att minnet av det kommer finnas med mig i all framtid. Left Behind utökar berättelsen och fokuserar lyckligtvis på Ellie. Av de två olika epokerna som vi får ta del av så är det utan tvekan Boston-partiet som gav mig mest, där vi får känna en yngre Ellie som också här får tillfälle att vara just ung. Arkadhallen, vattenkriget eller den varma relationen mellan vännerna, det finns mycket att glädjas åt och allt genomförs med enorm fingertoppskänsla. Naughty Dog står i många avseenden i en klass för sig.

Strider (PS3)

striderEn halvfärdig skabbig pizza, med frusen fiskgratäng som topping. Bakad av ett pucko. Så löd omdömet när Retroresan betygsatte Megadrive-klassikern Strider. I efterhand har jag mjuknat lite inför spelet, som ändå sitter på vissa kvalitéer men fortfarande är väldigt överskattat. Jag tyckte betydligt bättre om den andra delen och när jag startar upp 2014 års upplaga så gläds jag åt att upplevelsen påminner väldigt mycket om Strider 2. Det är snabb, effektfull och sprakande arkadaction där jag gång efter annan belönas för mitt Brunlöfande. Upplevelsen snavar lite på enspårigheten och den inte alltid så genomtänkta kontrollen. Men i slutändan är det ändå ett kärt återseende av en ninja som alltid haft potentialen att vara jävligt cool. Det är först på senare tid som man börjat ta tillvara på den.

The Wolf Among Us, Episode 2: Smoke and Mirrors (PS3)

Det kan hända att det är rätt så kort, och att det inte tar ut kurvorna så brett som vi vet Telltale har potentialen till. Men för mig är The Wolf among us fantastiskt. Den andra episoden tog väldigt lång tid på sig att komma ut, men när kvällen äntligen kom var det en fröjd från start till mål. Och saken är den; kvalité går före kvantitet. De fåtal timmar jag sitter med en episod av The Wolf Among Us toppar de flesta andra 10-timmarsupplevelserna. Framförallt är det presentationen jag förälskar mig i, och det känns som att det är först nu som Telltale hittat en balans mellan den tekniska och artistiska delen av presentationen. Cellshade-tekniken passar så sjukt bra ihop med den mörka färgpaletten. När allt sedan hålls uppe av en ljudmatta med tyngd och atmosfär blandat med 80-talskärlek kan inte jag heller värja mig för att bli just förälskad i den audiovisuella upplevelsen. Ge mig mer.

Skriv en kommentar