Månadsresumé

Augusti

Sommaren är nästan över; vissa har älskat värmen, andra hatat den, och vissa har inte brytt sig utan spelat spel istället.

Niklas har kommit igång med spelandet ordentligt efter sommaren. Det har släppts fler spel än det brukar under den här tiden på året. Men innan hösten kickar igång med storspel har Niklas spelat några lite mindre titlar.

Road Not Taken (PS4)

roadSony har lagt sig till med den fina vanan att släppa helt nya spel med sin PS Plus-tjänst, och Road Not Taken är ett av dessa. Pusselspelet är supermysigt och växer med tiden. Vad som till en början verkar vara ett enkelt upplägg växer med varje spelsession och det finns massor att upptäcka för den som skrapar på ytan.

Counter Spy (PS4)

counterDet kalla kriget rasar och såväl jänkare som kommunister kapprustar genom att bygga kärnvapen för att spränga månen. Som sig bör. Det är upp till dig som superspion att sätta käppar i hjulen för båda sidor. Counter Spy är stilrent och flirtar friskt med 60- och 70-talens spionfilmer. Det är riktigt kul att smyga runt på militärbaser och karatehugga säkerhetsvakter för att sno forskningshemligheter. Möjligtvis saknar Counter Spy det större djup som man ofta förknippar med spel som ger liknande metroidvania-vibbar.

Hohokum (PS4)

hohoHohokum. Smaka på ordet. Det låter som något som läggs på tungan innan man svävar iväg in i fantasifulla världar. Hohokum är riktigt flummigt, men även riktigt jäkla fint och välljudande. Jag har flertalet gånger funnit mig själv sjunka in i något slags zenliknande tillstånd när jag hjälper The Long Mover att hitta sina polare. Rekommenderas för extrem avslappning.

Godus (iOS)

godusPeter Molyneux är känd för att lova guld och gröna skogar och löftena inför Godus var lika stora som vanligt. Även om man får ta hans snack med en nypa salt brukar jag ändå gilla vad det blir av det i slutändan. Inte Godus, dock. Spelet saknar helt enkelt innehåll och borde ha slipats på ett bra tag till innan det släpptes. Dessutom är väntetiderna för i princip allt på tok för långa. Om man inte vill öppna plånboken för att få det att gå snabbare vill säga.

Orbital Gear (Windows)

orbitalNight Node är något på spåren med sin snabba robotaction med en twist. Planeterna som robotarna hoppar omkring mellan har gravitation som påverkar både spelare och projektiler. Men man har begått ett ödesdigert misstag när man valt att inte inkludera ett enspelarläge eller åtminstone möjligheten att spela mot botar. Eftersom varken utvecklare eller spel är särskilt kända blir det svårt att hitta folk att spela mot redan strax efter releasen. Och fler lär det ju inte bli senare när nyhetens behag har lagt sig.

Anders har fått återbekanta sig med ett neonfyllt Seattle och med ett nästan helt nedsläckt Fabletown, New York. Han är glad, som han alltid är, och betygen här nedan visar varför.

Infamous: First Light (PS4)

first Låt oss få det här ur vägen. Jag älskar Infamous-serien. Jag älskar öppna sandlådor, jag tycker superkrafter är ascoolt. Därav träffar serien mitt i prick för min smak. Infamous: Second Son led av sina problem när det kom till berättandet. Fetch, som fanns med som sidokaraktär då får stå i centrum i First Light. Och genast blir allt mycket bättre. Hon må endast ha en superkraft kontra Delsins fyra, men Neon är den mest intressanta och Fetch kan behärska den mycket bättre än Delsin. Dessutom slipper man det väldigt utdaterade moralvalen från Second Son, Fetch är redan “färdig” som karaktär och den väg hon ska gå. Spelet är kort och kompakt, men erbjöd mig ändå ett tiotal timmars högkvalitativ underhållning innan Platina-trofen dingade. Jag slukade allt, i vanlig ordning, och måste nu troligen vänta i en mindre evighet innan jag får återgå till Sucker Punch superhjälte-epos.

The Wolf Among Us (PS3)

wolf Sagan är nu komplett. Den första säsongen är över och även om jag har tidigare betygsatt varje individuell del upp till den femte och avslutande, så vill jag nu bedöma helheten. För det är där och då allt faller på plats. Jag har tidigare kritiserat de lite slöare delarna, där inte så mycket händer, eller de sekvenser som har fler Quicktime-events och inte så mycket annat. Men när man ser till helheten så får varje del sitt eget existensberättigande, tillsammans utger de en balans. Och avslutningen knyter ihop säcken med bravur, innehåller både superepiska Quicktime-sekvenser men också långa dialogdueller. Det är med spänning och entusiasm jag ser fram emot en eventuell andra säsong.

Shovel Knight (PC)

shovel Jag väljer ofta att fokusera på det som är bra i tv-spel. Jag har kallats för överentusiastisk och okritisk. Och jag är nog berred att hålla med. Jag gillar att se det positivt. Så i min recension av Shovel Knight väljer jag att fokusera på de saker som gör mig glad. När jag nu ska sätta betyg på spelet blir jag genast lite mer kritisk. För spelet för inte mycket nytt till bordet, istället är det en hyllning till en i mångt och mycket svunnen tid. Som hyllning fungerar det utmärkt och jag påminns om hur det i vissa fall var bättre förut, när spel handlade mindre om partiklar och mer om pixlar. Men mer än godkänt blir det inte, när det anspelar på nostalgiska känslor som andra spel står som ansvariga för.

Ludde är mest glad över att den extrema värmen äntligen är förbi så att han kan peppa igång rejält inför spelhösten

Counter Spy (PS4)

counterJag har roligt med det här spelet. Det är sådant spel som jag kan sätt mig ned med när som helst för att ha lite skoj. Det har en asfräck design, cool musik och skoj gameplay. Det här med att banorna generas slumpartat känns smått genialiskt. Counter Spy är ännu ett spel som visar på att Sony menar allvar när det kommer till sin indiescen.

Hohokum (PS4)

hohoJag ville så gärna tycka om detta spel, men det går inte. Det är något med det som gör att jag känner mig så uttråkad. Det ger mig absolut ingenting. Jag förstår det helt enkelt inte. Eller rättare sagt, jag förstår inte vad spelet vill att jag skall göra. Efter att ha glidit omkring i ett par timmar och egentligen inte, vad det känns som, kommit någon vart så orkar jag inte mer.

Ibland tar Tommy en paus från Mario Kart 8, och spelar några minuter av något annat, innan han sedan går tillbaka till Mario Kart 8.

Sacred 3 (Xbox 360)

sacredDet här är ett preliminärt omdöme av Sacred 3, baserat endast på ett fåtal timmar spelade helt ensam. Jag har alltså spelat spelet fel, och är fullt medveten om det. Men vet ni vad? Jag ser potential. Dialogerna är så där ostigt dumsköna. Striderna är lagom hjärndöda. Bilduppdateringen ger upp ibland. Och allt för ofta känns det bara som att man går omkring och slår tunnor. Men det finns ändå något här som gör spelet så kravlöst att jag orkar spelar det trots allt! Att slå ihjäl horder av relativt harmlösa fiender med usel AI känns rätt. Spelet har en charm. Och därför kommer mitt fullständiga omdöme när jag lyckats övertala Ludde att spela igenom det med mig!

Peter var tillbaka på jobbet efter sin första betalda semester på skitlänge. Surt, sa räven, men som tur var hade Augusti med sig ett par spelpärlor och här kändes det som att spelhösten hade smygpremiär.

Diablo 3: Ultimate Evil Edition (PS4)

diabloDiablo 3 är precis vad en förväntar sig, med ett par nya funktioner och mer kräm i grafiken tack vare den nya konsolgenerationen. Spelet känns nästan som utvecklat för konsol och att spela både online och tillsammans i soffan är en fröjd. Faktum är att senast jag spelade så här mycket Diablo satt jag brådmogen och flottig i ett garage 1999 med ett gäng andra datanördar, vilket säger en hel del. Mest av allt säger det dock att Blizzards gigant till actionrollspel känns bättre än det gjort på väldigt många år och nu lämnar det alla eventuella konkurrenter i dammet bakom sig.

Rogue Legacy (PS4)

rogueNi kanske vet hur jag hatar svåra spel? Hur jag kämpar mig genom dessa om de är bra nog för att storyn är värd det? Utmaningar är liksom inte min sorts morot när det gäller spel. Trodde jag. Eller ja, det finns väl undantag som bekräftar regeln. Rogue Legacy  har växt på mig ännu mer sedan jag gjorde min Quick Titt-video och nu spelar jag nästan dagligen. Och ÄLSKAR det. Att du som spelare blir belönad lite lite nästan varje gång du dör och att förutsättningarna förändras konstant gör det väldigt svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Bara en gång till, eftersom jag nu kan låsa upp nästa nivå i skadebonus eller äntligen skrapat ihop pengar nog att göra min Miner till en Spelunker. Och är det inte att få låsa upp något så är det bara suget att få ge sig in i Castle Hamson igen och se hur det ser ut den här gången.

Kommentarer

  1. Emil skriver:

    Det jobbiga med sådana här månadsresuméer är hur uppenbart det blir att man missat en hel drös nya spel!

    I princip alla spel på listan är spel jag väldigt nära nästan köpt för att spela men ändrat mig i sista sekund för jag redan har en alldeles för lång lista med spel jag inte är klar med än…

    Jag skyller på min långa pendlingen till jobbet som fått mig att lyssna slut på podcasts och dykt in på Retroresan och börjat spelat gammal spel igen….
    Fan ta…eller jag menar tack!

Skriv en kommentar