Intryck

Två timmar med Syndicate

Det är fredag, och Svampriket har blivit inbjudna att få provspela EA-titlarna Syndicate och Mass Effect 3. Jag möter Samson vid Odenplan en kvart innan eventet ska börja, och efter att han boxat mig i magen samt stulit mina lunchpengar står det klart att det är han som ska spela Mass Effect 3. Jag håller mig för revbenen och nickar försiktigt, medan jag börjar gå aningen framåtlutad bakom honom på väg till vår destination. Det blir alltså upp till mig att spela och skriva om Syndicate. Ett spel som jag tillsammans med XCOM har kritiserat hårt. Jag har själv ingen personlig relation till varumärket, men är alltid skeptisk när “förstapersonsskjutare” anses vara synonymt med “modernt” och ifrågasätter om det här verkligen är vad spelens fans vill ha.

Väl framme tar det ett tag innan saker och ting verkligen sparkas igång. Under tiden passar jag på att pressa i mig en gratismacka, medan jag konstaterar att jag förmodligen är den minst coola och meriterade personen i rummet. Först upp är Syndicate. Under mitt senaste pressevent kraschade min konsol en sådär sju gånger. Nu skulle det lyckligtvis gå mycket bättre. Jag slår mig ner bredvid LEVELs Victor Sjöström, och får kontrollerna lite snabbt förklarade för mig. Jag hör ungefär hälften av vad personen säger, men lyckas snart lista ut det mesta på egen hand. Det vi ska spela är koop. Inte kampanjen. Och det är vi fyra på raden som ska spela tillsammans. Eftersom vi alla har mikrofonlösa hörlurar finns ingen chans att kommunicera med varandra. Det kan bli intressant.

Syndicate känns till stor del som de flesta moderna förstapersonsskjutare. Det känns ungefär likadant att sikta, springa och skjuta. Speciellt för koopläget i Syndicate är dock hur alla kan hela sina lagkamrater när som helst, och hur ofta som helst. Till en början känns det som en funktion som borde göra spelet alldeles för enkelt, speciellt för vana Left 4 Dead-spelare som ser varje helande som en gärning av enorma konsekvenser. Men efter ett tag inser jag hur genialt det är att slopa allt vad regenererande och hälsopaket heter. Hälsan dräneras kvickt, och dina lagkamrater kan inte hela dig om du inte är inom deras räckvidd. Det här löser förhoppningsvis ett stort problem som många kooplägen har, nämligen de så kallade Rambospelarna som helst av allt springer femtio meter före alla andra.

Uppdragens målsättningar varierar mellan att sätta en kula i huvudet på förrädare, infiltrera baser och leverera föremål. Just att leverera föremål krävde strategi, eftersom den som bär på något bara kan använda en vanlig pistol. Om tre spelare bär på något är den fjärde helt ansvarig för att själv skydda dem. Om bara en eller två spelare bär på föremålen som ska levereras tillbaka till helikoptern måste man i stället gå två rundor. Det gäller att vara överens, och kompromissa. Det stod snart klart att vi inte alltid var överens, och det hände att någon stackare fick ansvaret att skydda oss övriga helt ensam. Lyckligtvis gick det att ställa ner föremålen när som helst.

Mina positiva intryck efter två timmar med Syndicate härstammar från hur man hanterar koop. Det verkar handla mer om äkta samarbete snarare än fyra tillräckligt skickliga spelare. Sättet som spelet sköter helande är enligt mig det mest intressanta, men det finns även andra element som verkar lovande. Till exempel är det inte bara att ta ut pansarbeklädda fiender och automatiserade turrets. Nej, en av spelarna måste ta sig relativt nära medan de andra täcker honom, för att lyckas avaktivera sköldarna. Först när sköldarna är nere kan alla börja peppra skiten ur motståndet, under en begränsad tid innan sköldarna kommer upp igen. Det här är speciellt utmanande under en viss miniboss, som dödade oss gång på gång med sin jävla eldkastare.

Men så kommer Angelica Norgrens bror Nikke och räddar dagen. En av de fyra originalspelarna lämnar bordet efter vår fjärde eller femte förlust, och Nikke tar hans plats. Tillsammans gör vi allt för att undvika eldflammorna medan vi avaktiverar bossens sköldar. När någon faller kan han återupplivas, men det tar ett tag att “reboota” honom. Efter många om och men lyckas vi till slut på något sätt, men det skulle inte vara första gången vi får problem. Syndicate är inte ett lätt spel, vilket kan vara ett intryck som förstärks av att vi var fyra nybörjare som egentligen bara kunde kommunicera med varandra mellan dödsfallen.

Så vad tycker jag om det jag sett i Syndicate? För det första är det synd att jag inte fick se något av spelets story. Jag gillar konceptet med att företag tar över, speciellt i dessa politiska tider med SOPA och Citizens United. Koopläget, vapenkänslan och presentationen känns som om Brink möter Deus Ex. Det är inte en tung känsla, och det är inget som osar AAA. Men det har tillräckligt med nya grepp för att vara värt att intressera sig för. Syndicates utmaning som jag ser det är att lyckas stå ut från mängden, och med några originella idéer kan man mycket väl lyckas. Men det är fortfarande inget som försöker vara till för fansen av Syndicates rötter.

Och när ni är klara här borde ni verkligen läsa Samsons intervju med Jeff Gamon angående Syndicate.

Kommentarer

  1. Quid skriver:

    Läste den andra Syndicate-artikeln först, lite för snabbt och tolkade det som om det inte skulle finnas med co-op. Men det var ju fel, och tur är väl det för det är ju delen jag ser mest fram emot! 🙂

  2. Jorge skriver:

    Jag antar att spelet inte innehåller stora öppna ytor där man kan gå loss på civila med sin minigun?

  3. Tommy Håkansson skriver:

    Inte vad jag såg. Det fanns civila. Och jag råkade skjuta ett par av dem. Men det var dumt och fel av mig.

  4. Nikke skriver:

    Kul att man omnämns 🙂
    Tyckte “We had a blast”, fick lite Left 4 Dead-vibbar när det gällde hur co-op fungerade (Fast ett helt annat tema så klart.).
    Kul spel men synd att det verkar som att co-op blir ett måste.

  5. Tobias skriver:

    “Kul spel men synd att det verkar som att co-op blir ett måste.”

    Hur menar du då?

Skriv en kommentar