Månadsresumé

Månadsresumé: Maj

I maj vaknar vi till liv igen. Grönskan kommer åter, värmen sprider sig i oss alla och runt om i Sverige börjar det lukta grillat. I spelvärlden är det lite lugnare, om man då inte sitter och har resfeber inför en stundande E3-resa d.v.s.

Till skillnad från förra månaden så har relativt många svampar spelat några spel under denna månad. Utan inbördes ordning, här har ni dem;

Samson försökte leka superhjälte under maj. Men det gick sådär.. Han föll platt..

Prototype 2 (360)

Problemet med Prototype 2 är att jag får för mycket, för snabbt. Efter bara några minuter kan jag glida i luften, kasta pansarbilar på helikoptrar, störtdyka ner i marken för att skapa extremt lokala jordbävningar, aptera en fiende och använda hen som handgranat på andra fiender. Man skulle kunna tro att det är för att systemet är så djupt och komplicerat att det här bara är grunden, men tyvärr kommer aldrig den där fördjupningen. Visst är Prototype 2 underhållande som stereotypisk kraftfantasi – men utan djup, variation eller gripande handling faller det ganska platt.

Under maj månad har Tommy mest spelat Diablo III. Men det har han spelat 20-30 timmar för lite av för att vilja yttra sig slutgiltigt om. Förutom det har han nästan bara blivit besviken. Men bara nästan.

Minecraft (360)

Innan Minecraft kom till konsol hade jag inte rört spelet. Jag visste att jag helst ville spela det tillsammans med någon annan, och när möjligheten till splitscreen fanns kunde jag inte låta bli. Efter ett tag beslutade dock min sambo att hon verkligen inte gillade Minecraft. Jag kämpade dock vidare tillsammans med en vän online. Men efter att jag grävt, craftat, utforskat och byggt måste jag säga att Minecraft inte är något för mig. Åtminstone inte Xbox 360-versionen. Inget jag gjorde fick mig att känna att jag åstadkommit något. Det kändes inte som att jag avancerade. Det enda som hände var att jag blev väldigt sugen på att spela Harvest Moon i stället, när djuren vägrade gå in i hagen jag byggt åt dem.

Mario Tennis Open (3DS)

Både jag och Ludde har redan gått igenom varför vi är besvikna på Mario Tennis Open. Och jag står fortfarande fast vid allt jag skrev då. Ändå måste jag erkänna att jag spelat det varje dag sedan dess. På tåget till och från jobbet, och i sängen innan det är sovdags. För hur besviken jag än är, och hur ovillig jag än må vara att bege mig ut online eftersom jag vet att orättvisan kommer göra mig förbannad, så är spelet inte helt värdelöst om man älskar Mario Tennis tillräckligt. Jag har till exempel upptäckt att dubbelmatcher är ofantligt mycket roligare än singelmatcher, eftersom det blir en bättre balans där mellan smashar och övriga slag. Jag är dessutom lite beroende av att samla pengar för att köpa ny utrustning. Så även om spelet i det stora hela är en enorm besvikelse, kan jag inte ge spelet lägre än en tvåa. Det är dåligt, men inte helt dåligt.

Pandora’s Tower (Wii)

Kanske är Pandora’s Tower det bästa spelet som få kommer spela i år. Min åsikt har hoppat upp och ner under resans gång, och det var bland annat därför jag inte kunde fälla en slutgiltig dom i förra månadens resumé. Men nu är jag ändå helt säker på att äventyret förtjänar en stark och stolt fyra. Jag älskar striderna. Jag älskar templen, även om man inte ska förvänta sig några regelrätta Zelda-pussel. Jag älskar rollspelsinslagen. Jag älskar den gamla gumman. Jag älskar bossarna. Jag älskar bossmusiken. Det enda jag inte älskar är att spelet skulle kunna behöva en aning mer variation och miljöombyte. Men det är fortfarande en pärla i Wii-biblioteket, och det är synd att många kommer missa det bara för att det släpps på Wii.

Kid Icarus: Uprising (3DS)

Kid Icarus: Uprising har många bra sidor. 3D-effekten är inte den bästa, men mest effekfulla jag sett på konsolen. Att samla på sig utrustning är belönande. Hur spelaren får satsa mot sig själv genom att sätta svårighetsnivån i början av varje bana är innovativt. Musiken är välproducerad, och en av många viktiga delar av hur originalspelet respekteras. Dialogerna är många och överraskande genuint roliga. Och hur man siktar får mig att inte kunna vänta på att få spela något liknande på WiiU i ett kommande Star Fox! Bättre precision än så här blir det nog inte. Men så har vi då landpartierna, som utgör 50% av spelet. Där springandet i bästa fall funkar ganska OK, men ofta mer åt det dåliga hållet. Att det är en så stor del av spelet innebär att jag måste dra bort ett poäng från ett annars riktigt bra spel.

Den här månaden har Linus fått spela alla de där spelen du inte hört talas om, alternativt hört talas om och aktivt valt att inte skänka en tanke. Så är det att vara minst.

MUD: FIM Motocross World Championship (360)

MUD är ett motorcrosspel. Vad mer man kan säga om den saken vet jag inte riktigt. Jag kan ingenting om motorcross. Jag bryr mig inte om motorcross. Och jag har inte särskilt kul i MUD. Det är till bredden fyllt av saker högstadiekids i småstäder tycker är häftigt vilket uteslutande orsakar kallsvettningar och illamående för undertecknad. Kanske är det roligt ifall man gillar motorcross typ jättejättemycket. Men vad jag förstått är det inte ens särskilt kul då.

Birds of Steel (360)

Birds of Steel är en flygsimulator. Vad mer man kan säga om den saken vet jag inte riktigt. Jag kan ingenting om flygsimulatorer. Jag bryr mig inte om flygsimulatorer. Och… ja, ni ser vart det här är på väg. Vad jag förstått är Birds of Steel en ganska schysst simulator. Så älskar du simulatorer, slå till. Gör du det inte… finns det väl egentligen ingen anledning att ens läsa klart den här texten. Eller hur?

Sniper Elite V2

Jag hade en del förväntningar på Sniper Elite V2. Faktiskt. Inte så att jag faktiskt hade brytt mig om spelet ifall inte Ludde hade postat det till mig, men ändå. Det kändes lite coolt med ett sniperspel. Men särskilt coolt är det ju tyvärr inte, dock. Det är mest medelmåttigt. De lyser upp ibland och potentialen visar sig, men för det mesta puttrar det omkring i en sörja av “helt okej”-ighet.

Anders har flugit med häftiga robot-flygplan och sparkat noll. Business as usual, med andra ord..

Starhawk

Aldrig har det blivit tydligare att jag är en singleplayer-spelare i första hand. För Starhawks föregångare Warhawk spelade jag endast i någon timme. Inte för att det var dåligt, utan för att jag helt oförstående kastades ut i en flerspelar-skjutare där jag blev lemlästad innan jag han få tag i mitt första vettiga vapen. I Starhawk är det annorlunda, här får jag i lugn och ro lära mig grunderna innan jag tar mig omvärlden. Så jag gillar det. Och givetvis gillar jag alla flygplans-mech-robotar också, De är som godis för själen.

Uefa Euro 2012

Hur man än vrider och vänder på steken så är EAs främsta bedrift med årets EM-paket att man väljer att lansera det som DLC-paket snarare än via en fysisk kopia. Det är en seger redan där. Att man dessutom erbjuder ett Expidetion-läge som ökar livslängden oräkenligt många varv gör inte saken sämre. Jag börjar känna pulsen nu. EM 2012 är nära och Zlatan verkar vara i form. Mina nerver är det dock ingen ordning på alls, så allt är sig likt.

Snart ska Ludde till E3! Snart ska Ludde till E3! Snart ska Ludde till E3..!

o.s.v..

Men han har faktiskt även hunnit spela lite spel:

Dirt Showdown (Xbox 360)

Innan du fortsätter att läsa ska du ha klart för dig att min åsikt om Dirt Showdown enbart baserar sig på splitscreen-läget. För det är det enda jag har rört och jag kommer förmodligen aldrig sätta mig ner med singelspelar-läget. Däremot kan jag garantera att jag kommer spela flera timmar till i split-screen, tillsammans med min vän, för det är riktigt, riktigt kul. Dirt Showdown är ett sådant spel, som verkligen lockar fram de mest äckliga och obscena förolämpningarna som kräks ut över min motspelare! Skitkul, helt enkelt!

Mario Tennis Open (3DS)

Vet inte om det finns så mycket mer att säga, än vad jag och Tommy redan har avhandlat. Mario Tennis Open är en besviken axelryckning, men som med rätt sällskap kan bli till en kort men rolig high-five!

Harley’s Revenge (Xbox 360)

Visst var det underbart att åter få sätta min fot i Arkham City. Visst var det kul att få spela som Robin. Men mer än så var det inte. Jag är absolut inte ledsen över att ha spelat igenom Harley’s Revenge och anser att det skall även du göra. Men jag kan ändå inte lite bli att känna en viss besvikelse över mitt återbesök i Arkham City. Kan bara inte sätta fingret på varför. Förmodligen för att det var någon som saknades…

 Det var allt för Maj månad. Snart, mycket snart, vankas semester och gröna skogar (om du frågar Anders i alla fall). Men spelsläppen lär inte minska för det, inte minst med tanke på alla de bra nedladdningsbara spel som brukar släppas under sommaren.

Vilket ser ni fram emot mest?

Kommentarer

  1. SpeLinnea skriver:

    Vad synd du inte uppskattade Minecraft! Jag spelar det tillsammans med flera vänner och har olika projekt på tillsammans eller ensam. Jag hade inte heller rört det innan men jag är tvärtom väldigt fast i det.

    Vi snackade i Spelberget att göra en server där folk kan joina så man kan spela stora grupper tillsammans och snacka över party. Om ni på svampriket vill joina så äre fritt fram!

  2. Tommy Håkansson skriver:

    Tycker också det är enormt tråkigt, speciellt då jag spenderade 1600 microsoftpengar på spelet och verkligen ville gilla det. Kommer säkert fortsätta försöka, men känner inte så stor tillfredsställelse i att gräva djupt eller bygga fort. =/ Kanske borde försöka spela i grupp.

Skriv en kommentar