Månadsresumé

Månadsresumé: Augusti

Spelhösten 2012 kickade igång redan i slutet av augusti, tillsammans med höstvädret 2012. Speltorkan (som kanske aldrig riktigt var här) är officiellt över, och det här är var Svamprikets svampar har ägnat sin sensommar åt att spela.

Först ut är Tommy, som har en fullkomligt underbar spelmånad. Förutom inte helt nya titlar som Castle Crashers, FAST Racing League och Rayman Origins har han även haft ett par kära återseenden med Mario och Pokémon. Fall of Cybertron får dock vänta, då han bara spelat multiplayer.

New Super Mario Bros. 2 (3DS)

Jag förstår folk som tycker NSMB2 känns lite “been there, done that”. Men faktum är att spelet trots allt bjuder på mer än tillräckligt många nya gameplayelement och powerups för att åtminstone jag ska känna mig såld. Att spelet dessutom är mer utmanande än sin föregångare gör det inte mindre underhållande. I slutändan är det ett sidoscrollat Mario-spel, med allt vad det innebär. Du vet vad du får, och frågan är bara hur mycket du gillar det.

Pokémon Conquest (DS)

Jag har hört att Pokémon Conquest är för simpelt. Jag har även hört att det är för djupt. Jag förstår det senare påståendet mer än det första. Jag passerade de första 12 timmarna eller så utan att behöva utforska djupet till fullo. Men sedan tog det stop, och blev omöjligt att komma vidare utan att behärska spelets alla nyanser. Och en hel del grinding, i sann Pokémonanda. Först frustrerade det mig något enormt, men i efterhand får jag ändå den där “nu jävlar ska jag träna upp mitt lag tills det sparkar allas rumpa”-känslan. I’m gonna be, the very best…

Kingdom Hearts 3D (3DS)

Kingdom Hearts representerar mycket av det jag tycker är fel med japanska rollspel idag. Allt från karaktärsdesignen, den obegripliga storyn och det monotona stridssystemet. Även om just stridssystemet har ett få ljusa punkter. Och jag är inte ett fan av Disney, så besöken i de små tecknade världarna räddar inte spelet. Besök som känns totalt orelaterade till varandra, och bara väldigt löst sammanhängande till berättelsen som känns improviserad allt eftersom spelet fortskrider. Att man dessutom lagt till en form av tidspress OCH ibland tvingar dig spela samma område två gånger är något som gör att jag inte kan uppskatta ävntyret.

Quantum Conundrum (Xbox 360)

Problemlösningen är väldigt varierad tack vare de fyra olika dimensionerna som påverkar omgivningen. Och även om klurighetsnivån lutar mer mot det lättare håller än till exempel Portal, så är det tillräckligt utmanande för att jag ska känna mig smart. Många pussel är dessutom inte bara kluriga, utan även roliga att lösa då de ofta är lika fysiska som mentala. Men det som hindrar spelet från att nå full pott är två saker. Det första är brist på variation i miljö. Det är för mycket av samma omgivningar. Det andra är bristen på en bra story, eller bra monologer för den delen. utan dessa två saker finns det inget som får mig att vilja se vad som finns i nästa rum. Men trots det är Quantum Conundrum ett riktigt bra spel, där jag inte tycker plattformshoppandet alls förstör så mycket som vissa vill påstå.

Anders har verkligen spelat rekordlite under sommaren 2012. Förutom en halvtimme Just Cause 2, och hundratals matcher i SongPop, lyckades han alltid hitta något annat att göra under sin semester. Men lite blev det ändå;

The Amazing Spider-Man (PS3)

Filmen var en besvikelse för mig. Den var inte direkt dålig, men mina förväntningar var för stora. En bidragande faktor var att jag veckan innan biopremiären spelat spelet med samma namn – och haft förvånansvärt kul med det. För att vara ett spel som är baserat och knutet till en film är The Amazing Spiderman makalöst bra. Faktiskt så bra som ett spel med dessa förutsättningar kan vara. För det är inte rättvist att jämföra ett filmlicensspel (The Amazing Spiderman) med ett licensspel (Batman: Arkham Asylum/City). Benox gjorde sitt bästa med den strama tidsram de fick och jag tycker det räcker väldigt långt. The Amazing Spiderman är ett riktigt reabacks-fynd under hösten.

New Super Mario Bros. 2 (3DS)

Ingen har sådan hög lägstanivå som Mario. Det blir väldigt tydligt i New Super Mario Bros. 2 – inte för att det är genomgående bra, utan för att det misslyckas med att vara något mer än just bra. Till skillnad från Tommy så känner jag mig inte såld, istället snuvad på den magi, de endorfiner som jag vet att Nintendo och Mario kan ge mig. Det jag får är som sagt inte dåligt, men det dansar konstant på gränsen till ointressant.

Max Payne 3

Så var det då den där Max Payne. Ni kanske glömt honom? Piller, sprit, ångest och bullettime? Inte? Det har i alla fall jag, eftersom jag inte skrivit mycket alls om ett av vårens mest efterlängtade spel, förutom en liten notis om att bildspråket var lite för likt en film. Nu när intrycken sjunkit in och creddigt folk slutat hata på spelet (för att det var creddigt att hata på spelet) minns jag Max Payne 3 som en tung upplevelse, på ett bra sätt. En tung, monoton och köttig spelupplevelse som gjorde mig mätt och nöjd. Och mätt och nöjd är jag fortfarande.

Vi har även gästats av svampriddaren Tobias Andersson som av en dryckespåverkad Ludde fick ett av sommarens flummigare spel att recensera.

Sound Shapes (PS3)

När du kommer förbi att Sound Shapes inte är Super Meat Boy och börjar uppleva istället för att spela så blir det ett av sommarens bästa spel. Tyvärr är det lite kort men jag har stort hopp för DLC. Som tur är kan jag spela hemmagjorda banor av varierande kvalitet medan jag väntar. Eller bara käka svamp och lyssna på Beck, ungefär samma sak.

När det kommer till årets Summer of Arcade har det varit Ludde som varit kung i år. Samtidigt som han avslutar årets upplaga, spelar han även de två titlarna som man kan säga kickade igång spelhösten — och gillar’t.

Dust: An Elysian Tail (Xbox 360)

Dust: An Elysian Tail är ett otroligt vackert och charmigt äventyr i Metroidvaniaskolan. Jag är som sagt glad över att det blev jag som fick spela det för Svamprikets räkning, då det erbjöd mig en riktigt underhållande spelstund. Däremot kommer jag nog inte återvända något mer, då det här med att backtracka för att hitta allt som ett spel kan erbjuda inte är min grej.

Sleeping Dogs (Xbox 360)

Jag anser att Sleeping Dogs gör så mycket mer rätt än vad GTA-spelen någonsin har gjort. Jag anser att Sleeping Dogs är en GTA-klon som är bättre än vad orginalen är. Jag anser att du ska bege dig till en spelbutik och inhandla Sleeping Dogs. Då kommer även du att anse samma saker som jag anser!

Transformers: Fall Of Cybertron (Xbox 360)

Det har aldrig varit mer underhållande att vara en förklädd robot i ett TVspel, som det är i Fall Of Cybertron. Jag har fått uppleva en av de mest varierande och episka kampanjer någonsin i en tredjepersonskjutare. Plus att jag har fått vara Grimlock. det räcker så!

Samson har, förutom att förgyllas med en egen wikipediasida, spenderat spelmånaden i 1984.

Deadlight (Xbox 360)

En spelmässig roadmovie med pussel och plattformande i fokus. Inget metroidvanianskt utforskande utan vi tar oss fram rum för rum i berättelsen. I gameplay hämtas inspirationen från gamla klassiska plattformspussel som gamla hederliga Prince of Persia, Another World, Pitfall och andra liknande titlar. Tyvärr lider Deadlight av buggar, bökig och stundtals trasig kontroll och annat irriterande småtjafs vilket sänker helhetsbetyget ganska mycket.

Skriv en kommentar