Skitsnacksblogg

iTunes Festival: Vecka 1

Världens bästa digitala festival pågår under hela september månad och jag har tänkt kommentera många av spelningarna. Här är en full hand från den första “veckan”.

Ed Sheeran

Det går inte att förneka hur medryckande Ed kan vara. Efter ett långt intro-nummer förvandlar han med lyckat resultat hela publiken till en gospel-kör, och när allt vävs in med hans akustiska gitarr och hans på scenen inspelade rytm-slag så uppstår ren magi. Ed är charmig, Ed är talangfull och definitivt något som man borde uppleva live om man får tillfälle.

The Milk

The Milk är typexempel på ett riktigt bra band, som saknar de där riktigt bra låtarna. Jag har ofta lyssnat på bandet i bakgrunden medan jag pysslat med annat och där fungerar de perfekt. Men för aktiv lyssning blir bandet lite för passivt, lite för enkelt, för att hålla mitt intresse uppe. Och av naturliga skäl blir därmed en livespelning på över en timme alldeles för långdraget för min smak. Visst är de duktiga och visst låter det bra. Men intresset faller bort efter några låtar.

Ryan Keen

Där Ed Sheeran blandar in publiken och gör något riktigt fullskaligt med sitt akustiska uppträdande gör Ryan Keen precis tvärtom. Det är avskalat, intimt och mysigt. Ryan är fingerfärdig likt få med sin gitarr, och det finns en stor behållning i att bara beundra hans unika sätt att framföra musiken. Tyvärr blir spelningen lite väl lång, lite för mjäkig och utdragen för att den ska kännas helt gjuten. Men i överlag var den bra. Väldigt bra.

Plan B

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att dras mot Plan B’s spelning. Det första jag fick se var dock inte vad jag hade förväntat mig, där ett långt inledande beatbox-nummer ganska snabbt blev tradigt. Visst hade killen skills men jag har sett betydligt bättre och det hela kändes lite väl mycket som en Idol-audition. Resten av spelningen, med det egentliga bandet, var i överlag bra men med många djupa dalar med låtar som aldrig borde letat sig till scenen.

Elbow

Veckan avrundas för min egen del med Elbow, som jag har haft relativt dålig koll på innan. Jag är dock väldigt glad att jag valde att titta på spelningen ändå, för gubbarna kunde spela! Främst var det sångaren Guy Garvey och sättet han kunde sjunga, leda ett band och integrera med en förvånansvärt energisk publik som förtjusade mig. Elbow gav mig alla anledningar i världen att hålla bättre koll på dem i framtiden.

I överlag var det en bra första vecka, även om det redan innan var tydligt att kommande veckor skulle hålla på större och bättre upplevelser. Mer om dessa senare.

Skriv en kommentar