Intryck

Need For Speed: Most Wanted

Samma dag som jag spelade Medal of Honor hos EA, låg även Need For Speed på schemat. Närmare bestämt Need For Speed: Most Wanted. Men Tommy, ditt jävla spån, det spelet släpptes ju 2005. Jag vet, men det här är ett nytt spel. I samma serie. Med exakt samma titel. Från en annan utvecklare. Förvirrande? Jag vet. Det fanns tills och med en liten koppling mellan spelen som visades upp på EAs kontor den dagen, då Criterion har hjälpt till med att arrangera biljakterna i Medal of Honor: Warfighter.

Innan eventet såg jag mest fram emot att spela Most Wanted, eftersom jag älskade Hot Pursuit. Men det stod snart klart att Most Wanted inte är den sortens Need For Speed som jag föredrar, och att Warfighter med sitt överraskande underhållande multiplayer var dagens höjdpunkt. Det jag älskar med Need For Speed är att köra jävligt fort på långa raksträckor ute i en solig öken, för att sedan difta genom någon enstaka kurva då och då och ta ett par jävligt häftiga takedowns här och där.

Titta på alla dessa jävla hus!

Tyvärr kändes det jag smakade på mer som Burnout Paradise än Need For Speed: Hot Pursuit. Är det något jag av avskyr så är det racingspel i stadsmijöer. Det finns få saker i spel som jag finner mer tråkiga och frustrerande än att åka bil bland byggnader och andra bilar som är ivägen hela tiden. Det är skälet till varför jag ogillade Burnout Paradise, och det är skälet till varför jag slutade spela GTA IV efter en sådär två-tre timmar. Jag saknade hela tiden känslan av fart och frihet som de vida motorvägarna genom öde landskap gav mig i Hot Pursuit, medan jag gång på gång krockade sönder mot elaka hörn och väggar. Och de få tillfällen då spelet faktiskt erbjöd mig raksträckor saknade jag den rätta krämen i boosten.

Det blev dock lite roligare när det var dags för spelets multiplayer. Här kommer man faktiskt med intressanta idéer, även om utförandet av dem fortfarande inte bjuder mig på det jag vill ha. Först och främst måste alla på servern genomlida relativt långa transportsträckor för att mötas upp vid samlingspunkten. Där tilldelas man ett uppdrag, som ska utföras antingen tillsammans eller mot varandra. Själv tyckte jag det var lite svårt att förstå exakt vad jag skulle göra, och vore det inte för att spelets utsända PR-kille högt och tydligt förklarade allt skulle det nog råda mer förvirring.

Till exempel började vi med att alla åtta spelare skulle drifta samtidigt för att klara uppdraget. Efter det bar det av till nästa samlingspunkt för ett mer klassiskt lopp (i stadsmiljö) mot varandra. Och slutligen handlade det om att nå en punkt, och hålla sig på den punkten medan motståndarna försöker putta bort dig för att själva ockupera platsen. Som sagt, kul idéer men inte vad jag söker i ett Need For Speed.

Det blev en dag med oväntade resultat, där den generiska militärskjutaren överraskade stort och där det snabba bilspelet inte var vad jag hoppades på. En dag där jag fick storstryk av Peter Ahonen men lyckades hålla fortet jämte en YouTube-kändis. Nåja, jag kraschade åtminstone flest motståndares bilar.

Kommentarer

  1. Metalslime skriver:

    Jamen jag älskade ju både Burnout Paradise och GTA IV, så då borde ju NFS:et vara nåt för mig.

  2. Schäslong skriver:

    Jippie! Vad glad jag blir över att du säger att det påminner om Burnout Paradise.
    För det tokdiggade jag.

    Nog det roligaste bilspelet jag lirat någonsin tror jag.

    Ääääääälskar det och kommer säkert ha fetingskoj med detta nya lir skulle jag vilja misstänka.

  3. Tommy Håkansson skriver:

    Hehe, ja jag är ju i minoritet att inte gilla Burnout Paradise. Är man en av dem som älskade det borde man nog ta sig en liten titt på det här för att se om det är något, även om jag personligen håller mig borta.

Skriv en kommentar