Recension

Paper Mario: Sticker Star (3DS)

Paper Mario: Sticker Star har fått tillbaka en del av rollspelandet efter Super Paper Marios avstickare, men det är fortfarande en ganska lätt dos av det. Spelandet är relativt linjärt och du går från bana till bana på en världskarta i stil med Super Mario Bros. 3. Varje bana är ett område där du ska ränna omkring och samla klistermärken, slåss mot elakingar och lösa problem. Klistermärkena säger jag inget negativt om, och jag tycker det är ett intressant system att använda dem som attacker i strider. Det är även intressant hur man ska använda vissa klistermärken utanför striderna för att till exempel skapa dörrar eller lösa problem. Om en av armarna på en vindkvarn blockar en dörr kan du till exempel klistra fast en fläkt som blåser så mycket att armarna börjar snurra. Men det är här jag har stora problem med spelet.

Ser du den som gömmer sig på den här bilden? Du måste hitta honom för att få fortsätta.

Paper Mario: Sticker Star är fint, charmigt och har riktigt bra musik. Kanske seriens bästa hittills. Dialogerna är fortfarande lika geniunt roliga, och jag gillar det lite mer linjära upplägget med världskartan. Men problemlösningen förstör nästan hela spelupplevelsen för mig, oavsett hur bra allt det andra är. Jag tvekar till och med inför att kalla det för problemlösning. Många gånger handlar det bara om att se något som spelet gömmer för dig. Att se en Toad som gömmer sig bakom en buske så att du bara ser toppen av hans huvud, medan ett gäng andra Toads springer omkring framför honom för att skymma ytterligare. Eller när du måste se en pappersfigur som står så att du bara ser en 1mm tunn kant. Eller när en till synes helt vanlig buske döljer en hemlig gång som du måste hitta för att komma vidare i spelet. Det här är bara några exempel.

Paper Mario: Sticker Star är ett genommysigt spel som försöker sig på nya saker, och faktiskt lyckas med dem. Jag gillar klistermärkena, jag gillar världskartan, jag gillar musiken, jag gillar dialogerna och jag gillar striderna trots att Mario är ensam och tur spelar för stor roll ibland. Jag gillar till och med problemlösningen när den inte handlar om långsökta lösningar eller att helt enkelt leta saker som knappt syns alls. Nu slår jag upp en guide så att jag har den redo varje gång jag spelar, men hur kul och möjligt är det när man spelar det här på resande fot? Delarna som är bra är riktigt bra, men sen kommer en sån där frustrerande del som jag måste varna alla för.

Kommentarer

  1. Glenn Ahlström skriver:

    Har bara spelat en timma, sparar spelet till en semester i januari. Skönt att veta att guide är bra att ha, måste ordna det.

    Jag själv saknar rollspelselementen. Striderna med publik från Tusenårsdörren tyckte jag var helt underbara. Även alla medhjälpare och andra diverse karaktärer. Jag vill expa. Men vi får väl se hur spelet vecklar ut sig 🙂

Skriv en kommentar