Gillar du traditionella japanska rollspel men Àr less pÄ tröttsamt likriktad design? Tycker du öppna vÀrldskartor med utströsslade strider Àr kul, men tycker det finns en hel del klassiska fÀllor som aldrig tycks undvikas av spelutvecklare? Har du inget emot grindande sÄ lÀnge det sker i en omvÀrld som engagerar dig? Oavsett vad du svarar pÄ frÄgorna Àr det hÀr spelet för dig. Det finns ett skÄp och Level 5 vet var det passar bÀst, helt enkelt.

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch Àr nÀst intill fullÀndat. Det skÀms inte ett dugg för att lÄna det bÀsta och slipa ner alla vanliga hörn till mjuka lena kanter som skulle fÄ varje tröslöjdslÀrare att fÀlla en glÀdjetÄr.

Hardcore sÄ in i helvete.
Stridssystemet Ă€r hĂ€mtat frĂ„n bland annat Tales of… -serien. Du styr en karaktĂ€r Ă„t gĂ„ngen medan du ger andra lite lösa taktiker. Du springer fritt pĂ„ en begrĂ€nsad yta och undviker attacker i realtid medan du sjĂ€lv gör handlingar via menyvalskommandon. Det hĂ€r med att styra en karaktĂ€r Ă„t gĂ„ngen lĂ„nar friskt frĂ„n Pokemonserien dĂ€r dina mĂ€nskliga karaktĂ€rer bekantar sig med husdjur eller ”familiars” som de kan skicka ut i strid. Givetvis kan du byta vem som kĂ€mpar Ă„t dig nĂ€rhelst du vill under pĂ„gĂ„ende strid. Husdjuren Ă€r knutna till deras mĂ€ster och du styr en mĂ€ster och dennes stall Ă„t gĂ„ngen. Du byter enkelt mĂ€ster och dĂ€rmed ocksĂ„ stall. Din tidigare mĂ€ster blir istĂ€llet en koop-NPC som fortfarande Ă€r med i striden och lyder under de direktiv du satt. LĂ„ter det krĂ„ngligt? Det Ă€r det egentligen inte, men det Ă€r en av cirka 16 bestĂ„ndsdelar i ett enormt djupt och timingbaserat system. Oroa dig dock inte, spelet har den varsammaste av hĂ€nder och lĂ€r dig lungt och metodiskt allt du behöver veta i den takt du behöver veta det.

Det kan bli en aning tjatigt för oss med god JRPG-vana nÀr spelet ska förklara vad som tycks vara de mest basala av funktioner, samtidigt vill du inte missa nÄgot sÄ du lÀser pliktskyldigt varenda liten tutorialprompt.

Ni No Kuni vill vara alla till lags med sitt spelsystem, det Ă€r hardcore sĂ„ in i helvete med flĂ€skigt djupa fighter, sidouppdragsmonster och system i sĂ„ mĂ„nga lager att lökar grĂ„ter nĂ€r de försöker skĂ€ra genom dem – samtidigt vill det ocksĂ„ att alla ska kunna följ med pĂ„ resan. Problemet Ă€r att Ni No Kuni vet inte vad jag redan kĂ€nner till och vad det behöver lĂ€ra mig.

(Uppdatering: Vid spelets början tillfrÄgas man om ens nivÄ av erfarenhet. Jag hade glömt bort det nÀr denna text skrevs.)

SĂ„. Otroligt. Vackert.
Att prata om spelet och lyckas komma sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt i en recension utan att nĂ€mna hur det ser ut ser jag som en personlig bragd för det Ă€r vackert. SĂ„ in-i-helvete-vackert! Jag drömmer och önskar att jag fick leva i en sĂ„dan underbar vĂ€rld som den Studio Ghibli (filmstudion som skapat allt visuellt i spelet) mĂ„lar upp. Den lummiga lilla staden Ding Dong Dell med kullerstenstrappor, fiskgraffiti, blommor och buskar gör mig knĂ€svag. Ökenoasen Al Mamoon med dess innerborgsinfrastruktur för tankarna till de allra mysigaste delarna av Rabanastre frĂ„n Final Fantasy XII och den höstfĂ€rgade skogsdungen med fallande löv (som sĂ„klart symboliserar hur det stĂ„r till i vĂ€rlden) ekar som solkatter över mina nĂ€thinnor. FĂ€rgerna, effekterna och stĂ€mningen bubblar och sprakar av ren och skĂ€r magi och jag sitter som förtrollad och försöker insupa allt. KaraktĂ€rsdesignen Ă€r föga förvĂ„nande i vĂ€rldsklass, varje ny ras eller fiende fĂ„r mig att ropa och skrika av förtjusning.

Spelet Àr traditionsenligt tungt fokuserat pÄ levelgrinding och slumpmÀssig föremÄlsbelöning efter strider. Dock kan de flesta strider undvikas om man sÄ vill. Level 5 har hÀngt pÄ alla rollspelsforum i vÀrlden och gjort sitt yttersta för laga de sedvanliga problem som kan uppstÄ i genren. En löjligt smart funktion Àr att fiender som blivit smÄpotatis för mig nÄgra timmar in flyr nÀr de ser mig (tidigare i spelet attackerade de mig), vilket besparar mig avbrotten av att utföra en meningslös strid som inte ger mig eller min upplevelse nÄgot.

En fadd smak av 50-talets könsroller lyser genom.
BerĂ€ttelsen följer traditionella mallar och Ă€r knappast det som fĂ„r spelaren att stanna kvar i Ă€ventyret. Utvald pojke ska rĂ€dda vĂ€rlden, typ. TyvĂ€rr finns en pĂ„tagligt mossig kvinnobild i spelet. Det finns till exempel ett sidouppdrag som handlar om att ge entusiasmen tillbaka till en husmor som tappat lusten att ta hand om sitt hem och se till att finns mat pĂ„ bordet för den hĂ„rt arbetande mannen i huset. Attityden genomsyrar det mesta i den annars sĂ„ idylliska vĂ€rlden. MĂ€nnen gör saker och deras kvinnor Ă€r glorifierade pass-opper. Det doftar fĂ„nigt unket pĂ„ en annars sĂ„ magisk plats. Tacksamt nog finns det istĂ€llet bland huvudaktörerna lite trevligare kvinnoportrĂ€tt. Den vita hĂ€xan – som fĂ„tt ge namn Ă„t sagan – till exempel, Ă€r en elegant och skrĂ€ckinjagande ledare över en slags magisk dimensionsöverklass som illuminatiskt har ett finger med i alla skeenden.

Traditionella japanska rollspel finns det gott om, intelligenta och bra stridsssystem i dessa Àr ocksÄ en hyfsat vanlig företeelse. DÀr Ni No Kuni trampar gammalt vatten i plikttroget gameplay (med en del finslipningar, som nÀmnt) Àr det i omvÀrlden och karaktÀrerna som de riktigt glimmande guldklimparna finns. Det Àr tyvÀrr i det vardagliga och miljöbyggande som den fadda smaken av 50-talets könsroller lyser genom. En petitess kan tyckas men det Àr inom samma omrÄde som spelets absoluta styrka ligger. Du spelar Ni No Kuni för att omslukas och uppleva vardag. Du spelar för att strosa pÄ dess gator och hjÀlpa bybor att hitta kvarglömda dagböcker eller hjÀlpa en antropomorfisk katt dekorera sin entré med blommor. Tack och lov Àr helheten sÄ löjligt charmig och vacker att den fadda smaken inte skadar upplevelsen mer Àn att den kÀnns som en omedveten miss i en annars perfekt förpackning. Jag tror inte Level 5 har ont uppsÄt med sina könsroller, men de skulle hjÀlpas av att ta sig en funderare över varför de alltid rÄkar göra samma roller i varenda hushÄll i sin vÀrld.

SÄ hÀr glad Àr Samson nÀr han spelar, trots spelets brister. Anna har ritat.

Ni No Kuni Ă€r Ă€ndĂ„ spelet du ska spela hĂ€rnĂ€st. Det Ă€r bara sĂ„. Det kommer fullstĂ€ndigt devolvera ner dig till en dregglande klump som utbrister ”Åh det Ă€r en gris som ocksĂ„ Ă€r en mops, fy tusan vad jĂ€kla gulligt!” var tredje minut, men det bjuder ocksĂ„ upp till vĂ€lgjord spelbarhetsdans med taktiskt utmanande strider som ocksĂ„ krĂ€ver timing, tĂ„lamod och lite chansningar. Ni No Kuni: Wrath of the White Witch Ă€r nĂ€st intill fullĂ€ndat. Med medel som inte kĂ€nns som sjĂ€lvklara vinnare (varför Ă€r grinding kul helt plötsligt?)  blandat med en art direction i legendklass ror Level 5 hem det hĂ€r med bravur.