Recension

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch (PS3)

Gillar du traditionella japanska rollspel men är less på tröttsamt likriktad design? Tycker du öppna världskartor med utströsslade strider är kul, men tycker det finns en hel del klassiska fällor som aldrig tycks undvikas av spelutvecklare? Har du inget emot grindande så länge det sker i en omvärld som engagerar dig? Oavsett vad du svarar på frågorna är det här spelet för dig. Det finns ett skåp och Level 5 vet var det passar bäst, helt enkelt.

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är näst intill fulländat. Det skäms inte ett dugg för att låna det bästa och slipa ner alla vanliga hörn till mjuka lena kanter som skulle få varje tröslöjdslärare att fälla en glädjetår.

Hardcore så in i helvete.
Stridssystemet är hämtat från bland annat Tales of… -serien. Du styr en karaktär åt gången medan du ger andra lite lösa taktiker. Du springer fritt på en begränsad yta och undviker attacker i realtid medan du själv gör handlingar via menyvalskommandon. Det här med att styra en karaktär åt gången lånar friskt från Pokemonserien där dina mänskliga karaktärer bekantar sig med husdjur eller “familiars” som de kan skicka ut i strid. Givetvis kan du byta vem som kämpar åt dig närhelst du vill under pågående strid. Husdjuren är knutna till deras mäster och du styr en mäster och dennes stall åt gången. Du byter enkelt mäster och därmed också stall. Din tidigare mäster blir istället en koop-NPC som fortfarande är med i striden och lyder under de direktiv du satt. Låter det krångligt? Det är det egentligen inte, men det är en av cirka 16 beståndsdelar i ett enormt djupt och timingbaserat system. Oroa dig dock inte, spelet har den varsammaste av händer och lär dig lungt och metodiskt allt du behöver veta i den takt du behöver veta det.

Det kan bli en aning tjatigt för oss med god JRPG-vana när spelet ska förklara vad som tycks vara de mest basala av funktioner, samtidigt vill du inte missa något så du läser pliktskyldigt varenda liten tutorialprompt.

Ni No Kuni vill vara alla till lags med sitt spelsystem, det är hardcore så in i helvete med fläskigt djupa fighter, sidouppdragsmonster och system i så många lager att lökar gråter när de försöker skära genom dem – samtidigt vill det också att alla ska kunna följ med på resan. Problemet är att Ni No Kuni vet inte vad jag redan känner till och vad det behöver lära mig.

(Uppdatering: Vid spelets början tillfrågas man om ens nivå av erfarenhet. Jag hade glömt bort det när denna text skrevs.)

Så. Otroligt. Vackert.
Att prata om spelet och lyckas komma så här långt i en recension utan att nämna hur det ser ut ser jag som en personlig bragd för det är vackert. Så in-i-helvete-vackert! Jag drömmer och önskar att jag fick leva i en sådan underbar värld som den Studio Ghibli (filmstudion som skapat allt visuellt i spelet) målar upp. Den lummiga lilla staden Ding Dong Dell med kullerstenstrappor, fiskgraffiti, blommor och buskar gör mig knäsvag. Ökenoasen Al Mamoon med dess innerborgsinfrastruktur för tankarna till de allra mysigaste delarna av Rabanastre från Final Fantasy XII och den höstfärgade skogsdungen med fallande löv (som såklart symboliserar hur det står till i världen) ekar som solkatter över mina näthinnor. Färgerna, effekterna och stämningen bubblar och sprakar av ren och skär magi och jag sitter som förtrollad och försöker insupa allt. Karaktärsdesignen är föga förvånande i världsklass, varje ny ras eller fiende får mig att ropa och skrika av förtjusning.

Spelet är traditionsenligt tungt fokuserat på levelgrinding och slumpmässig föremålsbelöning efter strider. Dock kan de flesta strider undvikas om man så vill. Level 5 har hängt på alla rollspelsforum i världen och gjort sitt yttersta för laga de sedvanliga problem som kan uppstå i genren. En löjligt smart funktion är att fiender som blivit småpotatis för mig några timmar in flyr när de ser mig (tidigare i spelet attackerade de mig), vilket besparar mig avbrotten av att utföra en meningslös strid som inte ger mig eller min upplevelse något.

En fadd smak av 50-talets könsroller lyser genom.
Berättelsen följer traditionella mallar och är knappast det som får spelaren att stanna kvar i äventyret. Utvald pojke ska rädda världen, typ. Tyvärr finns en påtagligt mossig kvinnobild i spelet. Det finns till exempel ett sidouppdrag som handlar om att ge entusiasmen tillbaka till en husmor som tappat lusten att ta hand om sitt hem och se till att finns mat på bordet för den hårt arbetande mannen i huset. Attityden genomsyrar det mesta i den annars så idylliska världen. Männen gör saker och deras kvinnor är glorifierade pass-opper. Det doftar fånigt unket på en annars så magisk plats. Tacksamt nog finns det istället bland huvudaktörerna lite trevligare kvinnoporträtt. Den vita häxan – som fått ge namn åt sagan – till exempel, är en elegant och skräckinjagande ledare över en slags magisk dimensionsöverklass som illuminatiskt har ett finger med i alla skeenden.

Traditionella japanska rollspel finns det gott om, intelligenta och bra stridsssystem i dessa är också en hyfsat vanlig företeelse. Där Ni No Kuni trampar gammalt vatten i plikttroget gameplay (med en del finslipningar, som nämnt) är det i omvärlden och karaktärerna som de riktigt glimmande guldklimparna finns. Det är tyvärr i det vardagliga och miljöbyggande som den fadda smaken av 50-talets könsroller lyser genom. En petitess kan tyckas men det är inom samma område som spelets absoluta styrka ligger. Du spelar Ni No Kuni för att omslukas och uppleva vardag. Du spelar för att strosa på dess gator och hjälpa bybor att hitta kvarglömda dagböcker eller hjälpa en antropomorfisk katt dekorera sin entré med blommor. Tack och lov är helheten så löjligt charmig och vacker att den fadda smaken inte skadar upplevelsen mer än att den känns som en omedveten miss i en annars perfekt förpackning. Jag tror inte Level 5 har ont uppsåt med sina könsroller, men de skulle hjälpas av att ta sig en funderare över varför de alltid råkar göra samma roller i varenda hushåll i sin värld.

Så här glad är Samson när han spelar, trots spelets brister. Anna har ritat.

Ni No Kuni är ändå spelet du ska spela härnäst. Det är bara så. Det kommer fullständigt devolvera ner dig till en dregglande klump som utbrister “Åh det är en gris som också är en mops, fy tusan vad jäkla gulligt!” var tredje minut, men det bjuder också upp till välgjord spelbarhetsdans med taktiskt utmanande strider som också kräver timing, tålamod och lite chansningar. Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är näst intill fulländat. Med medel som inte känns som självklara vinnare (varför är grinding kul helt plötsligt?)  blandat med en art direction i legendklass ror Level 5 hem det här med bravur.

Kommentarer

  1. Johan Örtman skriver:

    Har kört demot. Har haft lite problem med realtidselementen i Tales serien förr men detta är ju för bedårande! Och demot fick mig trots allt att hänga med i svängarna efter ett tag trots min motvilja. Blir nog ett köp vid släpp. Tack för fin recension!

  2. simbo skriver:

    blir ett givet köp, hur många timmar tar spelet ungefär?

  3. Shotgun Facelift skriver:

    Shit vad bra skriven recension Samson! Många balla formuleringar. Du har nu även puttat mig över kanten. Blev intresserad mer för spelet efter Svamppod Fyrkant när du snackade lite om det men denna recension som sagt, puttade mig över kanten! Ska beställas!

  4. sssHUNT3Rsss skriver:

    Man blir ju inte mindre sugen på att spela Ni No Kuni. Fan vad jag längtar! Kryper i hela kroppen på mig!! Bra skrivet Samson!

  5. Samson Wiklund skriver:

    @simbo: med “lagom” mängd sidospår höftar jag det till 40 timmar.

  6. KasseJasse skriver:

    Where’s my ps3?! Oh right, don’t have one. 🙁

  7. KasseJasse skriver:

    Annars, ett väldigt bra inlägg med lovely art från Anna!

  8. Desell skriver:

    Mycket bra recension! Hade jag haft en ps3:a hade jag inte tvekat en sekund.
    Jag fastnade lite på det här med könsroller. Är det inte rätt konstigt att det i detta spel finns förlegade sådana, medan det i nästan samtliga Ghibli-filmer förekommer en stark kvinnlig karaktär?

  9. Mats Nylund skriver:

    Ett underbart spel, särskilt om man ser historien inom ramen för Ghiblis animation, som ju oftast utspelar sig på något slags vagt 30-50-tal. Synd bara att det, som alla JRPG, handikappas av närmast medeltida spelmekanik.

  10. Samson Wiklund skriver:

    @Mats: Jag tycker de moderniserar spelmekaniken väldigt bra. Finns en del skavanker kvar, men jag skulle för mitt liv inte byta det ut det mot någon Dragon Age, Mass Effect eller Fallout-mekanik (huga).

  11. Ruben skriver:

    Ni uttrycker ofta att ingen bryr er om era recensioner. I och med det här inlägget så tycks ett gyllene recept ha upptäckts: det som behövs är finurliga/briljanta formuleringar och illustrationer från Anna. Sedan verkar det hjälpa om skribenten dessutom är upp över öronen förtjust i det som ska recenseras också.

    Om det hade funnits pengar så hade det blivit ett jätteinköp med PS3 + tv + Ni No Kuni, men det får vänta några år nu. Det går säkert att få något billigt lagom till att Sony släpper Playstation 7 eller så.

  12. En fråga. Du säger att striderna är som i ett Tales of spel. Men har man då flera karaktärer i striderna där alla utom den du själv kontrollerar anfaller, undviker och använder magi för att läka dig eller anfalla fienderna?

    För då jag provade demot så hade jag bara kontroll över 1 familiar. Oliver själv stod bara och kollade trots att han har egna magier att använda. Det är inte någonting som jag kallar för att det är som ett Tales of spel.

    Eller förändrar det sig senare i spelet? Så att du har flera karaktärer som antingen slåss själva enligt en AI strategi eller skickar ut familiars som slåss på ett visst sätt?

  13. Yes du fick flera lagmedlemmar som agerar som Oliver fast styrs av AIn. Såg gameplay av det alldeles nyss. My bad for doubting och för att inte få in informationen korrekt i skallen.

    Men vill fortfarande inte få det till Tales of strider XD

  14. Samson Wiklund skriver:

    Henrik: Jag menar inte att DET ÄR EXAKT SOM Tales. “Stridssystemet är hämtat från bland annat Tales of… -serien.” är ganska lite för otydligt formulerad.

    Det som hämtas från tales är att timingen är viktig och sker i realtid medan mina val görs i textmeny. FF12 har liknande system.

    VArje karaktär har ett stall av fimiliars.

    När jag _ÄR_ Oliver styr jag honom _ELLER_ en av hans familiars. Utöver Oliver har jag också fler karaktärer (och deras respektive stall av familiars) med mig och kan välja att styra dem istället för Oliver.

    Så… Att du styrde en familiar medan Oliver sprang runt och gjorde ingenting är helt normalt. Hade du haft en till party member med dig hade du också sett den personen stå vid sidan av fighten medan dess familiar gjorde kämpandet. Du kan dock byta till andra familiars när som helst och till Oliver själv om du vill. Du kan också byta till att styra en annan party member och välja om du vill slåss som hen eller henoms familiars medan Olivers och hans familiars gör sin grej styrt av AI.

    Alla karaktärer har (kan ha) 3 familiars. Av de fyra (karaktären och 3 familiars) är det bara en i taget som slåss.

    När jag hoppar in i en strid med två party members med mig har jag alltså 12 möjliga karaktärer att styra (indelade i 3 grupper om 4) och jag kommer alltid ha en ur varje gruppering med mig på slagsfältet.

    Så:
    – 12 möjliga kämpar.
    – tre i taget slåss
    – av dessa tre styr jag en
    – jag kan byta hur jag vill.

    Är det tydligare så?

  15. Peter Eriksson skriver:

    Det är sällan jag köper spel på release. Väldigt sällan. Men den här gröten skall jag äta samtidigt som alla andra äter och för en gångs skull förstå vad folk säger när de pratar om hur den smakar.
    Bra och peppande recension!

  16. T4 was Here skriver:

    Så var jag den ända som blev lurad av att anonserna i Level sa den 25 jan och inte 1 feb?
    Jävligt frustrerande ska ni veta, särkilt när det keeps happening to me…

  17. Samson Wiklund skriver:

    T4 was here: De flyttade Europareleasen med en vecka i sista sekund, därav förvirringen.

  18. @Samson Yup, yup och yup. Kollat på spelande längre in och fått mig en klar uppfattning om vad som väntar. Så på den biten håller jag med till 100%.

    Som jag skrev i min föregående kommentar så läste jag in fel information.

    FFXII känns på något sätt bättre att jämföra med detta då attacker utförs under en viss bestämd tid efter att man fått vänta en stund så att man inte bara kan hamra på “attack” valet hela tiden. Förlåt mig min fanboy-ism till Tales of serien då jag ju precis nu själv spelar Tales of Graces f och jag ser inte många likheter med Ni no Kunis ditto vad gäller strider.

    Egen erfarenhet av Ni no Kuni är ju bara demot där jag snabbt stängde av eftersom jag ogillade att man valde attack varefter antingen Oliver eller hans familiar attackerade under en viss bestämd tid och om man ville avbryta så visst kunde man göra det men då fick man ju vänta en stund innan man kunde göra någonting annat. Vilket jag i Tales of Graces inte behöver göra då jag med ett enkelt knapptryck går från full offensiv till att studsa runt på fältet som en hare. Utan väntan, utan att behöva avbryta någonting annat XD

    Så ja, det blev tydligare. Tack för förtydligandet.

Skriv en kommentar