Gillar du traditionella japanska rollspel men är less på tröttsamt likriktad design? Tycker du öppna världskartor med utströsslade strider är kul, men tycker det finns en hel del klassiska fällor som aldrig tycks undvikas av spelutvecklare? Har du inget emot grindande så länge det sker i en omvärld som engagerar dig? Oavsett vad du svarar på frågorna är det här spelet för dig. Det finns ett skåp och Level 5 vet var det passar bäst, helt enkelt.

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är näst intill fulländat. Det skäms inte ett dugg för att låna det bästa och slipa ner alla vanliga hörn till mjuka lena kanter som skulle få varje tröslöjdslärare att fälla en glädjetår.

Hardcore så in i helvete.
Stridssystemet är hämtat från bland annat Tales of… -serien. Du styr en karaktär åt gången medan du ger andra lite lösa taktiker. Du springer fritt på en begränsad yta och undviker attacker i realtid medan du själv gör handlingar via menyvalskommandon. Det här med att styra en karaktär åt gången lånar friskt från Pokemonserien där dina mänskliga karaktärer bekantar sig med husdjur eller “familiars” som de kan skicka ut i strid. Givetvis kan du byta vem som kämpar åt dig närhelst du vill under pågående strid. Husdjuren är knutna till deras mäster och du styr en mäster och dennes stall åt gången. Du byter enkelt mäster och därmed också stall. Din tidigare mäster blir istället en koop-NPC som fortfarande är med i striden och lyder under de direktiv du satt. Låter det krångligt? Det är det egentligen inte, men det är en av cirka 16 beståndsdelar i ett enormt djupt och timingbaserat system. Oroa dig dock inte, spelet har den varsammaste av händer och lär dig lungt och metodiskt allt du behöver veta i den takt du behöver veta det.

Det kan bli en aning tjatigt för oss med god JRPG-vana när spelet ska förklara vad som tycks vara de mest basala av funktioner, samtidigt vill du inte missa något så du läser pliktskyldigt varenda liten tutorialprompt.

Ni No Kuni vill vara alla till lags med sitt spelsystem, det är hardcore så in i helvete med fläskigt djupa fighter, sidouppdragsmonster och system i så många lager att lökar gråter när de försöker skära genom dem – samtidigt vill det också att alla ska kunna följ med på resan. Problemet är att Ni No Kuni vet inte vad jag redan känner till och vad det behöver lära mig.

(Uppdatering: Vid spelets början tillfrågas man om ens nivå av erfarenhet. Jag hade glömt bort det när denna text skrevs.)

Så. Otroligt. Vackert.
Att prata om spelet och lyckas komma så här långt i en recension utan att nämna hur det ser ut ser jag som en personlig bragd för det är vackert. Så in-i-helvete-vackert! Jag drömmer och önskar att jag fick leva i en sådan underbar värld som den Studio Ghibli (filmstudion som skapat allt visuellt i spelet) målar upp. Den lummiga lilla staden Ding Dong Dell med kullerstenstrappor, fiskgraffiti, blommor och buskar gör mig knäsvag. Ökenoasen Al Mamoon med dess innerborgsinfrastruktur för tankarna till de allra mysigaste delarna av Rabanastre från Final Fantasy XII och den höstfärgade skogsdungen med fallande löv (som såklart symboliserar hur det står till i världen) ekar som solkatter över mina näthinnor. Färgerna, effekterna och stämningen bubblar och sprakar av ren och skär magi och jag sitter som förtrollad och försöker insupa allt. Karaktärsdesignen är föga förvånande i världsklass, varje ny ras eller fiende får mig att ropa och skrika av förtjusning.

Spelet är traditionsenligt tungt fokuserat på levelgrinding och slumpmässig föremålsbelöning efter strider. Dock kan de flesta strider undvikas om man så vill. Level 5 har hängt på alla rollspelsforum i världen och gjort sitt yttersta för laga de sedvanliga problem som kan uppstå i genren. En löjligt smart funktion är att fiender som blivit småpotatis för mig några timmar in flyr när de ser mig (tidigare i spelet attackerade de mig), vilket besparar mig avbrotten av att utföra en meningslös strid som inte ger mig eller min upplevelse något.

En fadd smak av 50-talets könsroller lyser genom.
Berättelsen följer traditionella mallar och är knappast det som får spelaren att stanna kvar i äventyret. Utvald pojke ska rädda världen, typ. Tyvärr finns en påtagligt mossig kvinnobild i spelet. Det finns till exempel ett sidouppdrag som handlar om att ge entusiasmen tillbaka till en husmor som tappat lusten att ta hand om sitt hem och se till att finns mat på bordet för den hårt arbetande mannen i huset. Attityden genomsyrar det mesta i den annars så idylliska världen. Männen gör saker och deras kvinnor är glorifierade pass-opper. Det doftar fånigt unket på en annars så magisk plats. Tacksamt nog finns det istället bland huvudaktörerna lite trevligare kvinnoporträtt. Den vita häxan – som fått ge namn åt sagan – till exempel, är en elegant och skräckinjagande ledare över en slags magisk dimensionsöverklass som illuminatiskt har ett finger med i alla skeenden.

Traditionella japanska rollspel finns det gott om, intelligenta och bra stridsssystem i dessa är också en hyfsat vanlig företeelse. Där Ni No Kuni trampar gammalt vatten i plikttroget gameplay (med en del finslipningar, som nämnt) är det i omvärlden och karaktärerna som de riktigt glimmande guldklimparna finns. Det är tyvärr i det vardagliga och miljöbyggande som den fadda smaken av 50-talets könsroller lyser genom. En petitess kan tyckas men det är inom samma område som spelets absoluta styrka ligger. Du spelar Ni No Kuni för att omslukas och uppleva vardag. Du spelar för att strosa på dess gator och hjälpa bybor att hitta kvarglömda dagböcker eller hjälpa en antropomorfisk katt dekorera sin entré med blommor. Tack och lov är helheten så löjligt charmig och vacker att den fadda smaken inte skadar upplevelsen mer än att den känns som en omedveten miss i en annars perfekt förpackning. Jag tror inte Level 5 har ont uppsåt med sina könsroller, men de skulle hjälpas av att ta sig en funderare över varför de alltid råkar göra samma roller i varenda hushåll i sin värld.

Så här glad är Samson när han spelar, trots spelets brister. Anna har ritat.

Ni No Kuni är ändå spelet du ska spela härnäst. Det är bara så. Det kommer fullständigt devolvera ner dig till en dregglande klump som utbrister “Åh det är en gris som också är en mops, fy tusan vad jäkla gulligt!” var tredje minut, men det bjuder också upp till välgjord spelbarhetsdans med taktiskt utmanande strider som också kräver timing, tålamod och lite chansningar. Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är näst intill fulländat. Med medel som inte känns som självklara vinnare (varför är grinding kul helt plötsligt?)  blandat med en art direction i legendklass ror Level 5 hem det här med bravur.