Efter att ha jobbat i en spelbutik i över tre år har jag förmodligen stött på de allra flesta typer av kunder en kan möta. Det är något jag ser som en av de största fördelarna med jobbet. Här finns allt från de som enbart köper FIFA/NHL när det kommer ut en gång om året, de som kommer in och bläddrar i begagnatställen varje dag efter skolan/jobbet, de som förbokar alla stortitlar som kommer ut och alltid hänger på låset vid release. Men de kunder jag gillar att hjälpa allra mest är föräldrar som inte kliver in i en spelbutik, utan snarare en helt ny värld. När jag får vara deras guide genom tevespelsdjungeln trivs jag som allra bäst på mitt jobb.

pegi_ratings_system

Majoriteten av alla föräldrar har en bra attityd och inställning till den här nya världen de tvingas ta del av. För det mesta är de personligen helt ointresserade av spel och är bara tacksamma över att det finns vuxna som jobbar med att ha koll och informera. Vissa föräldrar plockar upp ett spel, kommer fram till kassan, pekar på sin unge och frågar ”får hen spela detta?”. Jag älskar dig, du förälder som frågar. Det öppnar upp för en dialog, jag kan lära dig något du kommer ha nytta av nästa gång dina barn tjatar om ett spel. Oavsett om du håller med mig eller inte är jag övertygad om att du åtminstone kommer ha mer kött på benen när du gör ditt val.

Grand-Theft-Auto-Parents-LogicDäremot vill jag ifrågasätta dig, du förälder som kommer in med ditt barn, runt 7-8 år gammalt, och inte uppvisar något intresse alls av vad det är för spel barnet vill köpa. Du som bara tar fodralet, lägger fram det på disken och viftar bort mig när jag frågar om du vet vad det innehåller. Du förälder som tycker jag bara är dryg och onödig som inte låter din unge själv komma in och köpa spel märkta 18 år. Du som tycker att det är jag som är problemet som tvingar dig att komma in i butiken för att din unge ska kunna få köpa det spel den vill ha. Har du inget intresse av vad ditt barn kommer komma i kontakt med i det spel hen vill köpa?

Jag vill också ifrågasätta dig, du förälder som köper spel åt dina barn ”för hen spelar det ju hos kompisar ändå”. För det första finner jag det intressant att det oftast låter som om denna typ av förälder inte är ute efter att övertala mig (som från första början aldrig bad om en förklaring) utan snarare sig själv. Det andra jag finner intressant är i detta resonemang lägger denne förälder över ansvaret på vad barnet spelar för spel på en annan vuxen. Som om det egna beslutet inte skulle spela någon roll.

Det kanske är lättare att bara ge med sig?

Då jag själv inte är förälder är det givetvis enkelt att sitta och tycka. Jag får själv inte hantera tjatet och gnället och bråket och skriken som emellanåt är resultatet av att barnen inte får det spel de vill ha. Det kanske är lättare att bara ge med sig? Men det är egentligen inte vardagssituationen jag vill peka ut som det stora problemet, utan den attityd som finns hos en del föräldrar. Oviljan att förstå vad deras barn kommer ta del av i spelen.

wpid-Editorial__Violent_Video_Games_by_KonayashiJag vill klargöra att jag inte skriver under på teorin att våldsamma spel kommer fostra massmördare och våldtäktsmän. Inte alls. När rubrikerna i tidningarna kopplade samman Anders Behring Breivik med Call of Duty och World of Warcraft de där chockartade julidagarna 2011 var det en bitter insikt att det fortfarande var stoff för tidningarna att en människa som begått brott spelat tevespel. Däremot tycker jag att det är en självklarhet att vi måste välja när i uppväxten våra barn ska utsättas för vissa element. Som vuxen vet en att världen emellanåt är en avskyvärd och smutsig plats, men är det verkligen något vi behöver låta sjuåringar ta del av?