Det kan inte ha undgått någon att det på Svampriket har varit ett spelföretag som har fått aningens mer uppmärksamhet än de andra. Både Microsoft och Sony har lanserat sina nya konsoler, men det har inte uppmärksammats nämnvärt här på Riket. Istället är det Nintendo, med Super Mario 3D World och A Link Between Worlds som har stulit all uppmärksamhet. Svaret på varför det har varit som så är helt enkelt att vi ej har någon Xbox One på redaktionen och att vi heller inte fick någon PS4 skickad till oss för att kunna göra ett utlåtande, innan den landade i butik. Det handlar inte om att jag med min wingman Tommy har satt munkavle på resten av redaktionen för låta Nintendo ta all plats. Det handlar inte om att Svampriket på något vis sätter Nintendo i första hand, före de andra aktörerna. Det handlar heller inte om fanboyism. Men det ska den här texten göra.

fanboyJag blir ofta kallad för just fanboy. Närmare bestämt en Nintendo-fanboy. Detta är inget som jag tar som något negativt. Istället är jag stolt över att vara en fanboy. Fast egentligen är jag kanske inte det. Det är kanske fel av mig att kalla mig själv för en fanboy? På internet står det att läsa att en fanboy är ”a person who is completely loyal to a game or company reguardless of if they suck or not” (Urban Dictionary). Ni som känner mig eller har läst min krönika som handlade om min nyfunna kärlek för Nintendo vet att jag inte alltid har öst kärlek över det japanska företaget. Därför kanske jag inte kan titulera mig som en fanboy?

[quote-left:Visst har jag, särskilt i år, ropat GOTY i tid och otid om de spel jag spelat]En annan sak som har gått upp för mig den senaste tiden, då det har varit stort fokus på Nintendo här på Svampriket, är hur folk har svårt att ta mig på allvar, på grund utav att jag är en Nintendo-fanboy. Jag har hyllat Links och Marios senaste äventyr, med all rätt då det är två helt fantastiska spel, både här och på sociala medier. Det som verkar störa folk med mina hyllningar är att jag alltid hyllar spel, särskilt när det kommer till Nintendos spel. Visst har jag, särskilt i år, ropat GOTY i tid och otid om de spel jag spelat. Även spel som inte har haft Nintendos stämpel på sig. Fast är det så konstigt egentligen? När jag spelade Tomb Raider i början av detta år, var det där och då det bästa spelet jag spelat 2013. Sen blev det Bioshock Infinite, sen The Last Of Us och sen blev det något annat. Så har det varit för mig i år. Jag har upplevt helt fantastiska saker tillsammans med spel. saker som jag inte har varit beredd på att få uppleva. Jag gick in i 2013 med tron att detta skulle bli ett mediokert år, eftersom det skulle släppas två nya maskiner i slutet av det. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi trott att det skulle pressas ut så här många helt suveräna titlar i slutet av en era.

Tillbaka till diskussionen om mitt hyllande av Nintendo och huruvida jag är en fanboy eller inte. Eftersom jag bevisligen inte alltid har varit lojal mot Nintendo så borde jag egentligen inte få kalla mig själv för en fanboy, om vi ska gå efter vad som står på internet. Men saken är den att jag själv anser att jag borde få kalla mig för en fanboy. Jag kan erkänna när Nintendo gör dåliga spel. Jag kan erkänna att de gör usla presskonferenser. Jag kan erkänna att de allt för ofta tänker helt fel när det kommer till att prioritera kommande spelsläpp. Jag kan skrika ut min frustration över att de gång på gång vägrar inse att det är framtid nu och att det finns något som heter internet. Förmodligen kritiserar jag och blir förbannad på Nintendo mer än vad många av er gör. Det gör jag på grund utav att jag älskar dem. Av hela mitt hjärta. I vått och torrt. I medgång och i motgång. Därför kan jag kalla mig för en fanboy! Därför ska du lita på mig när jag säger att ett spel är skitbra. Eller?