Krönika

Det sista spelet

365 dagar. Så lång tid är det i skrivandets stund innan jag kan sätta mig ner och spela ett tv-spel igen. Idag blir min idé verklighet, idag inleds mitt experiment – från och med nu finns ingen återvändo, nu är det slutspelat.

Från början tänkte jag att jag skulle spela så mycket som jag bara orkade den sista helgen innan uppehållet. Jag hade också köpt på mig flera olika spel som skulle kunna spelas hela vägen fram till startlinjen vid 23:59 och en del av mig är lite sur över att jag inte fick co-op:a mer Borderlands 2 med mina vänner, eller se hur hela Kina-soppan redde ut sig i Sleeping Dogs, men det är försent att jämra sig över det nu. Jag valde att istället spela brädspel som Monopol och Sequence, dricka rödvin och gå på biblioteksmässa i Göteborg. Och det känns bra just nu. Projektet som funnits i mitt huvud så länge är nu en verklighet. Nu kan den eventuella förvandlingen börja.

Men innan klockan slog tolv och allt inleddes så var det en knut jag ville lossa på. I ren respons på den avsky som jag kände när jag skrev inlägget “En spelbransch i koma” så gav jag mig för några veckor sedan ut på jakt efter ett spel som skulle beröra mig. Jag fann vad jag sökte i To the Moon, ett nu mer än året gammalt indie-spel med fokus på handling och berättelse. Jag har i korta sessioner upplevt spelet vid sporadiska tillfällen under dessa veckor, mest för att jag tidigt märkte att det krävdes att jag var redo för den upplevelse To the Moon gav mig. Men varje gång har jag blivit mer och mer imponerad, till den slutgiltiga punkten av extas.

Jag ska sakna tv-spelet hela vägen ner i benmärgen. Först då kan jag kanske börja älska mediet igen
To the Moon är nämligen inget annat än fantastiskt. I centrum står en oerhört träffsäker berättelse som når spelaren genom en perfekt avvägd dialog som är tillräckligt smart, men också tillräckligt avslappnad och smårolig för att inte bli för högtravande. Alla rader text som spelet för fram känns oerhört genomtänkta och jordnära och man lär sig snart att både älska och avsky karaktärerna bakom dialogen. Presentationen, och inte minst alla vackra pianoslingor, hjälper till att lyfta denna berättelse till något extraordinärt. Att allt sedan är inplastat i tjusig 16-bitars rollspelsgrafik och handlingsmässigt känns som en blandning mellan “Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och “Inception” lyfter bara upplevelsen ytterligare.

Och av den anledningen var också To the Moon det perfekta sista spelet. En upplevelse, ett verk som lämnade en stor mersmak. För jag vill ju sakna att spela under min avhållsamhet, en del av poängen är att jag ska sakna tv-spelet hela vägen ner i benmärgen. Först då kan jag kanske börja älska mediet igen.

Oavsett hur jag känner om ett års tid så älskade jag varje minut av To the Moon. Det blir därmed min sista starka rekommendation rörande ett spel. Ladda ner via den här länken, om du vill kan du först prova en gratisversion som räcker i en timme. Podcasten “Indieklubben” borta på Skillpoint.se har dessutom gjort ett avsnitt om spelet, som kanske övertygar dig ännu mer.

Jag har gjort vad jag kan. Nu går jag i exil.

Kommentarer

  1. Trazh skriver:

    Snyft. 🙁

  2. Ett mycket bra val av “sista spel att spela innan uppehållet” må jag säga! Lycka till med projektet, jag avundas dig inte ett skit. 😉

  3. Mulker skriver:

    Lycka till!=)

  4. Lycka till! På något sätt skulle jag tycka att det vore skönt att ta en längre break för att få tillbaka lusten än mer. But who am i kidding. Skulle nog inte stå ut mer än en vecka. 😛

  5. ozzy88 (Emil.B) skriver:

    Har demo-filen liggandes på skrivbordet, samt de andra gratis spel som fanns på samma sida.

    Den som var en icke-interaktiv historia har jag kollat på. Det enda man gör är att trycka Enter för att avancera historien. Jag förstod inte mycket av det men det såg fint ut och lät bra ^^’

    Lycka till Anders!

  6. JimmyJazz skriver:

    Jag älskar spel.
    Faktiskt så älskar jag spel så mycket att det, tydligen, är värt att försumma fru och barn för.
    När jag hörde att du, Anders, skulle sluta spela så reagerade illa på det. Antagligen eftersom ditt projekt är något som jag borde ha gjort likaså.
    Andra spelnördar ger mig ett rättfärdigande för min egen ansvarslöst.

    Men jag är också otroligt trött på mediet; oändliga strömmar av amerikanska matcho-ideal och västerländsk sentimentalitet.
    storbolag som vattnar ur varumärken som jag älskar tills jag provoceras av blotta tanken på det. COD, GoW, Guitar Hero, Mario osv…

    Detta året har jag haft tre upplevelser som verkligen har gett mig själ att fortsätta att älska mediet som jag hatar; Machinarium, Dark Souls och, just det, TO THE MOON,

Skriv en kommentar